Sann Efterföljelse - ett liv utformat av den Helige Ande

Kapitel 16 Efterföljelsen – ett självändamål?

Där stod dom, Petrus och Andreas, kallad till att följa. Kallad att följa och acceptera en helt främmande mans ord! Ändå behövde de inte vara osäker om, vad denna efterföljelse skulle leda till!
     Mannen som kallades mästaren, gav dem klara papper på allting. Inte om lön och garantier, men han lät dem genast förstå den finstilta delen av kontraktet - efterföljelsen var inget självändamål.
     Den skulle vara ett medel till att nå ett mål. ”Jag skall göra er till människofiskare”, hade Jesus sagt. Genom att följa i hans spår skulle Jesus göra dem till någonting dom tidigare inte var eller hade varit.
 
Detta är oerhört viktigt att notera.
     Efterföljelsen var inget självändamål - lika lite som att bli uppfylld av den Helige Ande är det. Varken frälsningen, omvändelsen, dopet eller Andedopet är i sig något självändamål.
     Ingen av dem är någon slutstation i sig själv. Många gånger har vi kanske trott det, och det har blivit orsaken till att många stannat av i olika faser av sin andliga utveckling.
     Jag har hört människor säga om dem som inte har döpt sig, att de inte har gått hela vägen. Jag hörde en kvinna som sa, att hon hade gått hela vägen med Jesus 1926 - och åsyftade då på dopet. Vi har använt ordet ”att gå hela vägen” av tradition för att hävda att det finns mer att uppleva, dvs dopet eller andedopet.

Men är det så att man har gått hela vägen på grund av att man har döpt sig - eller om man har tagit emot den helige Ande?
     Nej!
     Det är helt och hållet obibliskt att påstå det.
     Man har inte gått hela vägen varken då man har omvänt sig, döpt sig eller tagit emot den helige Ande som en gåva. Ja, inte ens när våra liv börjar utformas av Anden. Hela vägen har vi gått först då vi nått den tanke Gud har med vår befrielse.
 
Allt detta, som vi tidigare har sagt, är förutsättningar för att vårt liv ska utformas av den helige Ande för ett bestämt syfte. De är alla medel till att nå den Gudomliga avsikten Gud har för varje individ!
     Inte ens vandringen i Anden är något slutmål i sig. Men ytterst är det den som för oss dit!
     Anden formar våra liv efter Guds tanke - den helige Ande gör oss till någonting vi aldrig har varit, eller kan göra oss själva till. Vad sa Jesus till lärjungarna innan han lämnade dem efter uppståndelsen?
     Han sa; "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att håll allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt. 28:18–20 SFB)
     Evangelisationen var inte målet.
      Vidare ser vi att dopet och undervisningen inte heller var något mål i sig. Avsikten med dessa saker var, att genom dem göra alla folk till lärjungar.
     Målet var alltså: lärjungar!
 
Lärjungarna fick ett uppdrag där de skulle vara med och göra människorna till något de tidigare aldrig hade varit.
     Vi kan här dra en parallell med Israels barns uttåg ur Egyptens land.
     Du finner det i 2 Mos 13–14. Här står det om den befrielse som Israels barn fick uppleva på grund av påskalammets blod, vars blod de beströk sina dörrpostar med.
     Men – det var inte målet för deras befrielse, inte heller var uttåg ur Egypten det.
     Herren hade tänkt igenom allt - in i minsta detalj. Herren talar till Mose vid kallelsens ögonblick och talar om sin plan; ”Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung” (2 Mos 3:7–8 SFB)
 
Och när de var på väg efter det att farao hade släppt Israels folk står det; ”När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filistéernas land, fast det var den närmaste vägen. Gud tänkte nämligen att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten när de fick se krig hota. Därför lät han folket ta en omväg genom öknen mot Röda havet. Israels barn drog ut ur Egypten i ordnade grupper” (2 Mos. 13:17-18 SFB).
     Det är tre ord som jag har ringat in i min bibel.
     Orden är: ”Gud tänkte nämligen”.
     Det säger rätt så mycket till oss, om oss – och om Herren. Det talar om för oss, att hela befrielsen var noggrant genomtänkt. Befrielsen var inte en snabbuttänkt krislösning.
     Nej - Gud tänkte!
      Gud hade en tanke med deras befrielse, en avsikt med att föra dem ut ur slaveriet. Han bar på en vision för sitt folk som han önskade förverkliga. Därför kunde man inte säga att syftet med förlossningen var själva uttåget – och inte heller var det att låta hela denna folkskara vandra torrskodd genom Röda havet.
 
Målet var inte ett torrt, dammigt och svältande öken liv.
     De fick också dagligen (och nattligen) uppleva Guds ledning i form av en molnsky på dagen, och en eldstad på natten - men inte heller det var målsättningen med uttåget. Det var det här som Israels barns aldrig kunde förstå eller lära sig.
     De kunde aldrig begripa vad Gud egentligen ville med dem då han förde dem ut ur Egypten. Gång på gång klagar de på Mose och undrade varför de var i den situation som de var i.
     ”Men folket törstade efter vatten, och de klagade på Mose och sade: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten, så att vi och våra barn och vår boskap måste dö av törst?”. (2 Mos. 17:3 SFB)
 
Det var inte lätt för dem. Och inte var det lätt för Mose.
     De hade aldrig blivit införstådda i meningen med befrielsen, ”dopet” i Röda havet och ökenvandringen. Därför var det så svårt för dem att förstå att detta skulle leda till något betydelsefullt.
     Men - vad var egentligen Guds tanke, som var så genomtänkt?
 
En del av syftet, var att han skulle bo ibland dem och vara deras Gud.
     De tankarna finns i 2 Mos 29:45–46 när Herren talar om uppenbarelsetältet som skulle vara placerad hos Israels barn.
     ”Jag ska bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud. Och de ska inse att jag är Herren deras Gud, som förde dem ut ur Egyptens land för att bo mitt ibland dem. Jag är Herren deras Gud”.
      Och i 3 Mos 22:33 talar Herren om att Herren har fört dem ut ur Egypten för att vara deras Gud; ”Ni ska inte ohelga mitt heliga namn, för jag ska hållas helig bland Israels barn. Jag är Herren som helgar er och som har fört er ut ur Egyptens land för att vara er Gud. Jag är Herren”.
 
Ett annat syfte och avsikt var att de inte längre skulle vara slavar – utan Guds folk. Herren befriade sitt folk ut ur Egyptens slaveri – just för att de inte skulle förbli som slavar där. Det går att läsa om i 3 Mos 26:13: ”Jag är Herren er Gud som förde er ut ur Egyptens land, för att ni inte skulle vara slavar där. Jag har brutit sönder ert ok och låtit er gå med upprätt huvud”.
     De skulle alltså inte längre vara slavar – utan fria!
     De skulle få uppleva friheten i att vara Guds egendomsfolk, befriad från slaveri och träldom – och där Herren själv brutit sönder slaveriets ok för att de skulle kunna gå med upprätt huvud.
 
Men trots att dessa saker var helt fantastiskt - så fanns ett ytterligare mål med deras befrielse. Kanske den allra viktigaste - att ge dem ett nytt land. Ett land som flöt av mjölk och honung.
      ”Jag är Herren er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land för att ge er Kanaans land och vara er Gud”. (3 Mos. 25:38 SFB).
      ”Men oss förde han ut därifrån för att leda oss in i och ge oss det land som han med ed hade lovat våra fäder”. (5 Mos. 5:23 SFB)
      Gud tog dem, bokstavligt vid handen, och förde dem ut ur Egypten för att därefter leda dem genom öknen för ett speciellt syfte - in i Kanaans land!
      Det land som var det utlovade landet. Ett land som Herren hade lovat till Israels folk. Det land som han med ed hade lovat ge åt Abraham och hans avkomlingar.
 
Herrens avsikt med Israels barn, var inte att ”bara” befria dem och låta dem vandra ledd av molnskyn i en öken präglad av svält och törst. Nej, hans tanke för dem var ett liv i ett överflödsland. Ett land som flöt av mjölk och honung, som var ett uttryck man använde om överflöd och rikedomar.
      Men tragiskt nog, var det bara två av dessa miljoner människor som upplevde befrielsen från Egyptens slaveri, som också kom in i överflödslandet och fick uppleva Guds tanke bakom befrielsen och uttåget – det vill säga löfteslandet!
      Många förstod aldrig varför Gud hade befriat dem från Egypten och varför de var på väg genom en öken. Än mindre vart de var på väg.
      Guds tanke gick över deras förmåga att förstå, som de hade svårt att omfamna.
 
Så är det också idag för många människor.
      Inte minst när man talar om efterföljelsen. Många går omkring i tron att omvändelsen, dopet eller Andedopet skulle vara ett självändamål. Därför stannar man vid den ena eller den andra erfarenheten.
      Och man kanske heller aldrig förstår att dessa fantastiska upplevelser enbart är medel, som i sig är förutsättningar, till att nå den verkliga avsikten som Herren har.
      Men - vad kan då vara meningen med dessa medel?
      Att våra liv ska utformas av den helige Ande för ett speciellt syfte och mål.
 
Ingen har således gått hela vägen för att man har omvänt sig, döpt sig - eller upplevt Andedopet i sitt liv. Just därför att dessa delar inte är målet i sig. De är medel till att nå det gudomliga målet.
      Just därför att det egentligen är då själva efterföljelsen och utformningen kan börja. Hebreerbrevets författare kallar dessa saker för de första grunderna i sitt sjätte kapitel. Hur skulle då någon kunna vara färdig i och med någon av de första stapplande stegen?
      Ett barn som börjar stapplar på egna ben är inte färdigutvecklad, lika lite är den kristne färdig andligt sett genom att hon har gjort erfarenheten av någon av de första grunderna.
 
Formad till vad, funderar vi då?
      Vad är egentligen avsikten med frälsningen?
      Vi ska till himlen, säger någon ivrigt.
      Ja, visst ska vi det! Det längtar vi efter.

Det är verkligen sant att alla kristna är destinerad för himlen. I sitt avskedstal i Johannes evangelium förklarar Jesus att han vill att där han är skulle också lärjungarna vara med honom.
     Men trots det - är det ändå bara en del av Guds avsikt med vår frälsning och det finns en ännu djupare avsikt med vår upprättelse. Om vi ska finna svar på den frågan så läser vi vad Paulus säger i Kolosserbrevet att han strävade efter i sin tjänst:
      ”Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att föra fram varje människa som fullkomlig i Kristus. För det målet arbetar och kämpar jag i hans kraft, som verkar mäktigt i mig”.  (Kol. 1:28-29)
 
Det finns en stor likhet mellan det Paulus arbetade för och det Jesus satte i händerna på sina lärjungar att göra.       De skulle nämligen göra alla folk till lärjungar – och lärjungen blir i sin tur alltid lik sin mästare.
      Detta är avsikten med vårt kristna liv och vår tillvaro.
      Lik sin mästare. Lik Kristus. Fullvuxen i Jesus Kristus.
      Genom en andlig utveckling ska vi växa till så att vi blir fullvuxna i Jesus Kristus.
 
Barn är rara, eller hur?!
      De är kanske det finaste vi har i den här världen. Men, än hur fina de är, kan de inte förbli som barn. Barnen kan inte för alltid vara ett barn. En utveckling måste ske!
      Och sker den inte, ja, då är det någonting som är fel.
      Barn ska bli vuxna.

Det är den naturliga följden av ett utvecklande liv.
     Även ett andligt barn ska bli vuxen. Hon ska till och med bli ”fullvuxen i Kristus”. Om det inte sker – ja, då är det något som är fel i utvecklingen och utformningen.
     Guds avsikt med oss är nämligen den; att vi ska bli lik hans son, Kristus.
     En avbild av honom!
Jesus sa en gång i sitt avskedstal i Joh. 15:16: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn”.
Läs här om Andens frukt i Galaterbrevet 5 så förstår du vad det är för frukt som Jesus bestämde sina lärjungar att bära. Andens frukt – en frukt som består.
 
Jesus har bestämt och utvalt oss för något speciellt – och ett specifikt syfte.
     Han har en bestämd avsikt med oss – och det är också den han presenterar för lärjungarna i avskedstalet. Den är att vi ska gå ut i världen och bära en bestående frukt.
     För att förstå ytterligare dimensionen av det, måste vi läsa Rom 8:29 som hör ihop med det ordet vi nyss läste. Man bör alltså sammankoppla dessa två bibelord för att få klarhet om vad Jesus menar. Lyssna;
      ”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder”.
      Lägg märke till att Paulus använder samma ord som Jesus gjorde. Han talar om att vara utvald och förutbestämd för ett specifikt syfte – att formas efter hans Sons bild.
      De talar alltså om samma sak, men använder olika termer. Paulus säger att vi ska formas efter hans sons bild, det vill säga efter Jesus Kristus.
 
Så - den frukt som vi ska gå ut och bära är frukten av att vi formas efter honom. Vi är ämnade att bli avbilder av Jesus.
      Vem åstadkommer den formningen och vem producerar frukten vi ska bära? Du vet det sedan förut. Dessutom om du bläddrade fram Galaterbrevets 5:e kapitel.
      Det är den helige Ande som utformar våra liv till att bli avbilder av Jesus.
      Frukten som Jesus talade om, är därför också den frukt Anden vill frambringa i våra liv är även kallad för Andens frukt – som står i bjärt konstrast mot köttets gärningar.
      Här är alltså en himmelsvid skillnad mellan Andens frukt och köttets gärningar. Själva ordet bevisar olikheterna. Köttets gärningar uppkommer genom ansträngning, arbete och svett - vilket Andens frukt inte gör!
Frukt kommer inte av prestation, utan av genomströmmande liv.
 
Åter tillbaka till Guds avsikt med vår frälsning och efterföljelsens utformning. Paulus talar till efesierna om vad de olika ämbetena som Gud har satt i församlingen har för uppgift.
      Han säger: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet” (Ef. 4:11-13 SFB).
      Paulus talar här om att de som tjänar i en tjänstegåva ska utrusta de heliga och bygga upp Kristi kropp.
      Till en utveckling och mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet. Det innebär att växa till så att hela vårt liv och vår tillvaro genomsyras av och blir lik Jesus Kristus!.
 
Minns du hur det var i skapelseakten? Varför skapade Gud människan?
      ”Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem”. (1 Mos 1:26-27 SFB).
     Gud skapade människan till sin avbild.
     Hans tanke med människan var att vara en avbild av honom själv. Detta är intressant att lägga märke till. Herren skapade henne efter sin egen bild.
     Hon blev utformad av Guds händer till en gudomlig avbild. I och med det ägde hon också Guds egenskaper och en Gudomlig utstrålning.
     Inte som Gud - utan som en bild av honom. Att vara honom lika!
     Visst skulle det ha varit intressant om vi hade fått se människan innan syndafallet. Hon ägde en härlighets utstrålning runt omkring sig. Hon utstrålade verkligen Guds härlighet!
     Tänk att Gud tog det som ingenting var, stoft, och gjorde av det en avbild av sig själv. Gudomliga tanke - Gudomliga nåd. Krönt med ära och härlighet.
      ”En liten tid lät du honom vara lägre än Gud, med ära och härlighet krönte du honom”. (Psalm 8:6).
 
Men, så hände då det som inte fick hända; människan föll i synd!
     Syndafallet blev ett faktum.
     Och i ett enda ögonblick förlorade människan allt vad hon en gång ägde. Människan förlorade den Gudomliga strålglansen över sitt liv.
     Och det första hon upptäckte var att hon var naken. Märklig iakttagelse. Härligheten var borta!
     Hon stod där naken, utan gudomlig likhet – och utan strålglans! Som det står i Bibeln; ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” eller som en annan bibelöversättning förtydligar det; ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”. (Rom 3:23).
     Det var den härligheten människan förlorade!
     Likheten mellan Gud och människan var totalt bortblåst.
      Avbilden var urholkad och tom. Allt var borta. Härligheten. De Gudomliga egenskaperna. Den Gudomliga utstrålningen. Tänk att någonting som varit så likt en sak, kan förändras så fullständigt och katastrofalt, att all likhet är försvunnen!
 
Mina tankar går onekligen till berättelsen som jag en gång hörde om Leonardo da Vincis berömda målning av nattvarden med Jesus och hans lärjungar vid bordet - ett mästerverk som tog över sju år att skapa.
      Det berättas att konstnären ville använda levande modeller, varför han först sökte efter ett vackert och oskuldsfullt ansikte till Kristus-modellen. Han studerade hundratals manliga ansikten, tills han äntligen fann vad han sökte. Det tog ett halvår att måla Kristus. Sedan tog det ytterligare sex år att måla alla apostlarna.
Bara en återstod: Judas Iskariot.
 
Efter mycket letande fick Leonardo slutligen höra talas om en brottsling som satt i fängelse, anklagad och överbevisad om flera mord. Landets konung gav särskilt tillstånd att fången fick flyttas till Milano för att stå modell till Leonardos tavla.
      I sex månaders tid satt fången dagligen modell för konstnären. När fången skulle återföras av fångvaktaren till fängelset slet denne sig loss och utropade;
     ”Se på mig, vet ni inte vem jag är?!”
     Leonardo da Vinci ska ha granskat honom mycket noga och svarade därefter;
     ”Nej, jag vet inte vem ni är!”
      Då lyfte fången sitt ansikte mot himlen och utbrast:
     ”Min Gud, har jag sjunkit så djupt?”
Och till konstnären:
     ”Leonardo da Vinci, se på mig. Jag är mannen som var modell för sju år sedan - när ni målade Kristus!”
 
Men trots syndafallet bar Gud på en ny vision om det som gick förlorat i det.
Herren tänkte inte ”lätt fånget – lätt förgånget”.
     Nej, Han ville än en gång ge förutsättningar för att forma människan efter sin egen bild. Samtidigt visste han, att det endast var möjligt genom en helt och hållen ny skapelse.
     Och det är exakt vad han gör!
     Han sänder Jesus till jorden för att dö i människans ställe för att återföra det som gick förlorat.
 
Genom att upprätta människan i Jesus Kristus skapar han någonting fullständigt nytt, genom vilket han ska förverkliga sin tanke; människan som en avbild av honom!
     Skapelseakten är omvändelse, dop och Ande uppfyllelse!
     Och han blåser sin ande av liv, nytt liv, in i den människa som tar emot Jesus Kristus.
     Denna gång - ett Gudomligt liv, ett evigt liv.

Bibeln kallar det för pånyttfödelse.  ”Jesus svarade: "Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike”. (Joh. 3:5 SFB).
     Helt plötsligt, har Gud sin vision skapad i och genom Jesus Kristus – en ny skapelse.  ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit”. (2 Kor. 5:17 SFSB).
     Och den här nya skapelsen i Kristus har Herren själv förutbestämt till att formas efter hans sons bild. Att bli en avbild av Kristus. Att bli fullvuxen i Jesus Kristus.
     Bestämd till att gå ut i världen och bära bestående frukt!
 
”Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss”.
     Samma sak sa Herren med all säkerhet då han planerade den nya skapelsen i sin son, Jesus Kristus.
Det finns en fantastisk text som talar om det i 2 Kor 3:17-18:
     ”Herren är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. Och alla vi som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden”.
      ”Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar som själv är ande” (1917)
 
Vi förvandlas till hans avbilder. Till hans avbilder.
     En alltför stor tanke för oss att ta in, eller hur?
     Och hur kan det bli möjligt?

Endast genom det som Bibeln säger i det här ordet: det vill säga att det sker då den Herre verkar som själv är den Helige Ande. Då kan vi stiga från härlighet till härlighet.
     Paulus talar här om samma härlighet som en gång gick förlorad, som Bibeln beskriver; ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus”.
     Men – där vi kan förklaras rättfärdiga som en gåva av bara nåd.
     Och vi kan återigen bära härligheten från himlen och förvandlas till en och samma avbild; hans son Jesus Kristus.
 
Guds tanke med skapelsen av människan var en avbild av honom. En avbild som utstrålade hans härlighet.
Avsikten är precis densamma med den nya skapelsen som äger rum i de människors liv som väljer att tro på Jesus och följa honom. De skall förvandlas genom den Helige andes verksamhet till en Gudomlig avbild.
     En fantastisk tanke!
     Efterföljelsen är alltså inte ett självändamål!
     Inte heller är det att bli uppfylld med den Helige Ande, bli andedöpt!  

Herren har en tanke med oss Jesustroende; människan som en avbild av Gud - fullvuxen intill Kristi fullhet.
Men det sker bara genom efterföljelsen i Jesu fotspår och den helige Andes verksamhet i våra liv.
 
Efterföljelsen är inget självändamål – den har ett mål; att bli lik honom, Jesus Kristus!
Låt Guds tanke bli din tanke! Låt Anden få forma ditt liv!


_________________________________________________________________________________________
Kapitel 15 Gåvan i Jesus Kristus
 
En kristen, är en människa vars liv utformas av den helige Ande.
     Men dit kommer man ju inte hur som helst. Inte är det heller säkert att en kristens liv verkligen formas av Anden. Gud har ställt allt till förfogande, han har gjort den objektiva delen fullständigt klar – ingenting behöver tilläggas!
 
Den kristnes liv handlar därför till sist om hennes subjektiva inställning till att formas av den Helige Ande.
     Allting är klart.
     Men förutsättningarna dit - kommer alltid att finnas kvar och även vara densamma. Petrus och Andreas kunde inte gå förbi dessa. Och naturligtvis - vi är inte ett undantag från denna regel.
     Förutsättningarna är orubbliga!
     Genom Bibelns undervisning har det blivit klart för oss att vi måste gå via sann omvändelse, ödmjuk bekännelse till dop i vatten - för att kunna gå vidare i de fantastiska tankar Gud har för våra liv.
     Nästa förutsättning för att våra liv ska utformas av den helige Ande måste då vara att ta emot den Ande som ska forma oss. Den erfarenheten brukar man ofta kalla för andedopet, ande uppfyllelse eller helt enkelt; att ta emot den helige Andes gåva.
 
Guds tankar med ett kristet liv, fungerar nästan som en följetong. Bakom varje sida finns alltid ett nytt blad och en ny dimension för vår andliga utveckling. Att fyllas av den Helige Ande är en följd av de tidigare stegen.
     Även detta fanns med i det svar som Petrus gav till Jerusalems innevånare på pingstdagen då de i viss förtvivlan frågade vad de skulle göra. Petrus svarade dem: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar” (Apg. 2:38-39 SFB).
     Omvänd er, låt er döpas, bli förlåtna – då får ni den helige Ande som en gåva! Vilka befriande ord. Och vilket fantastiskt löfte!
 
Men - emellanåt har man talat om förtjänst och värdighet i samband med undervisning om den helige Andes mottagande. Många människor går därför omkring i tron att man får den helige Anden efter ett visst uppförande som kristen. Andra tror att man måste vänta tills dess att Gud utgjuter Anden över människan.
     Det är besynnerligt att det finns en hel del olika teorier om varför en del blir andedöpta, medan andra inte verkar bli det. Å andra sidan – det är mycket lätt att komma in i fördömande och nervärderande tankar om sig själv om man under lång tid sökt att bli uppfylld av den helige Ande men inget händer.
     Tydligen, konstaterar man då uppgivet, är jag inte god nog för Gud. Inte tillräckligt bra för att ta emot den helige Ande. Då söker man svaren i sig själv och inte i Guds ord!
     Ibland talas det om ouppgjorda synder i människors liv, som hindrar att bli andedöpt – och en del tror hela sitt liv igenom att de är för syndiga för att uppleva denna oerhört viktiga ingrediens i sitt kristna liv
 
Vi måste gå tillbaka och se vad Bibeln säger – och vad Petrus verkligen sa angående den helige Ande. Petrus använder uttrycket ”gåva”.
     Då får ni den Anden som en gåva! Om ni gör det här och det här – då får ni också en gåva. Det är just detta uttryck Petrus använder om den heliga Anden. Och en gåva är just en gåva. En gåva och ingenting annat än en gåva.
     Hur har vi då lyckats göra gåvan till en rättighet eller en lön för en prestation?
     En gåva måste tas emot som en gåva. Kanske är det just det som är så svårt att både förstå och att göra?
 
Alltså - för att kunna ta emot en gåva måste den tas emot på rätt sätt. Som en gåva!
     I annat fall är det omöjligt att ta del av den. Gåvan måste tas emot enbart som en gåva - som en nåd. Vi kan varken göra oss förtjänta av en gåva.
      Det är också exakt samma sak som gäller för varje gåva som vi får, bokstavligt såväl som bildligt. Andligt såväl som fysiskt.
     Frälsningen är verkligen en gåva. Bibeln är verkligen tydlig i det avseendet:
     ”Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig” (Ef. 2:8–9 SFB). 
     ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 6:23 SFB)
      Paulus utbrister i sitt brev till de kristna i Korint; ”Gud vare tack för hans obeskrivligt rika gåva!” (2 Kor. 9:15 SFB)
 
Men – det är också just detta som gör gåvan så svårmottaglig. Att det är en gåva och ingenting annat. Att det är en nåd och en välsignelse.
     Vår tradition som vi ärvt med oss handlar mycket om prestationstänkande. Många har sedan barnsben lärt sig att man måste göra rätt för saker och ting. Många barn, exempelvis, har den erfarenheten att de får uppleva kärlek på grund av vad de gör och inte för vad de är.
     Då blir kärleken en uppskattning för någon prestation – en lön eller prestationsförmån. Men – den tanken finns inte i Guds rike! Det är också därför Guds tankar om och för oss ofta blir så obegripliga för våra egna tankar.
     Vi tänker prestation. Vi tänker lön. Vi tänker erkännande.
      Men Herren tänker välsignelse, nåd och gåvor till människan. Eller som Jakob uttryckte det;
”Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens Far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker” (Jak. 1:17 SFB).
 
Trots det - är många så upptagna med dessa prestationstankar. Att man ska göra sig värdig eller förtjänt av något, så att det är lätt att föra in de tankarna också i Guds rike.
     På så sätt har vi bidragit med en tradition som Bibeln aldrig ger uttryck för!
     Då är det lätt att också vårt kristna liv präglas av dessa tankar. Många kan säkert identifiera sig med den ”förlorade sonen” i Lukasevangeliets 15:e kapitel – men ofta har vi alldeles för mycket gemensamt med den ”hemmavarande sonen”. Han var nämligen helt uppfylld av tankar om rättighet och värdighet. När dessa tankar          inte stämde med den verklighet som han ställdes inför när hans bror kom hem smutsig och trasig efter ett ovärdigt och syndigt liv föll hela hans värld samman eftersom hans bror välkomnades med hans fars öppna famn.

”Men hans äldre son var ute på fälten. När han nu kom och närmade sig gården, fick han höra musik och dans. 26 Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. 27 Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har slaktat gödkalven eftersom han fått honom välbehållen tillbaka.
28 Då blev han arg och ville inte gå in. Hans far kom ut och försökte övertala honom, 29 men han svarade sin far: Här har jag slavat för dig alla dessa år och aldrig gått emot ditt ord, och mig har du aldrig gett ens en killing så att jag kunde fira med mina vänner. 30 Men när han där kommer hem, din son som har festat upp din förmögenhet tillsammans med horor, då har du slaktat gödkalven för honom! 31 Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32 Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen." (Luk. 15:25-31 SFB)

Han hade missuppfattat hela situationen!
     Han hade missuppfattat sitt barnaskap, sitt liv och sin tjänst.
     Han förstod sig inte på barnaskapet – och han förstod inte sin identitet. Sitt barnaskap till trots - levde han i ett slaveri. Med hjälp av sina egna mänskliga tankar, hade han byggt upp en felaktig bild av vad barnaskapet och dess förmåner grundar sig på. Den hemmavarande sonen bar på flera felaktiga attityder!
·       Den första – han trodde det handlade om tjänst: ”Här har jag slavat för dig alla dessa år”
·       Den andra – han trodde det handlade om värdighet; ”…och aldrig gått emot ditt ord” – eller som det står i en annan översättning; ”…och har aldrig överträtt något av dina bud!”
·       Det tredje – han hade en felaktig bild av den som var hans bror; ”Men när han där kommer hem, din son…”. Han talar inte om den förlorade sonen som sin bror – utan hans fars son.
·       Det fjärde – hans upplevelse var att han aldrig fått någonting; ”…mig har du aldrig gett ens en killing så att jag kunde fira med mina vänner”. 

Två söner. Två upplevelser av sitt barnaskap. Men ändå samma far.
     Den ”hemmavarande sonen” tyckte att han hade gjort rätt till mer förmåner och gåvor än den som kom hem efter ett förfelat liv. Och vem kan inte hålla med om att det vore kanske en vettig tanke ändå.
     Han var övertygad om att det var frågan om tjänst – här gällde det att göra sig förtjänst av förmånerna. Men hans felaktiga tankar om att göra rätt för det man får hade så grott sig in i hans tankevärld att han egentligen hade missuppfattat allting.
     Men, han var också övertygad om att man måste göra sig värdig gåvorna, den gödda kalven. Han åberopade att han verkligen lagt sig vinn om att aldrig överträda ett enda bud – och lagt sig vinn om att göra sig värdig en gåva. Om någon var värd det – ja, då var det han – inte hans smutsiga bror som hade kommit hem efter ett misslyckat liv.
 
Det fanns en annan ung man som kom fram till Jesus för att fråga vad han skulle göra för att få evigt liv – och på samma sätt åberopade sin värdighet. Det är en verklig berättelse som återfinns både hos Matteus, Markus och Lukas.
     ”En man kom fram till Jesus och frågade: "Mästare, vad ska jag göra för gott för att få evigt liv?" 17 Jesus sade till honom: "Varför frågar du mig om det goda? Det finns bara en som är god. Och vill du gå in i livet, så håll buden." 18Han frågade honom: "Vilka?" Jesus svarade: "Du ska inte mörda. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt. 19Hedra din far och mor. Och du ska älska din nästa som dig själv.
20 Då sade den unge mannen till Jesus: "Allt det har jag hållit. Vad är det då jag saknar?" 21 Jesus svarade: "Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." 22 När den unge mannen hörde det svaret gick han bedrövad bort, för han ägde mycket” (Matt. 29:16–22 SFB)

Mannen åberopade sin värdighet. ”Allt det har jag hållit!”. Som den hemmavarande sonen; ” ”…jag har aldrig överträtt något av dina bud!”. Men det gällde någonting helt annat. Den unge mannen fick en utmaning att sälja allt han ägde och ge bort till de fattiga. Vilken utmaning, eller hur.
     Men – poängen var inte att göra ytterligare en god gärning, tjänst eller värdighet. Poängen kommer direkt på den uppmaningen. Jesus sa; ”Kom sedan och följ mig!”. För det är just det som allting handlar om. Att följa Jesus. Att gå med honom. Allt leva ett liv där Jesus själv är livet!
     Så – ”den hemmavarande sonen” trodde att det lika mycket handlade om värdighet som förtjänst – och båda tyckte han sig leva upp till.

Men gåvan som en nåd - nej, det hade han varken sett, upplevt eller upptäckt! Därför konstaterar han i sitt samtal med sin far att hans far aldrig gett honom någonting – inte ens en liten killing; ”…mig har du aldrig gett ens en killing så att jag kunde fira med mina vänner”. Aldrig någonsin. Inte någonting.
     För – om det som nu hände där inne i fadershuset skulle ha hänt någon – så borde det naturligtvis ha hänt honom! I samma ögonblick spyr han ur sig sin avundsjuka och besvikelse. Han ansåg sig vara orättvist behandlad. Med rätta, kanske vi håller med.
     Han undrade verkligen om fadern tagit hänsyn till allt vad han gjort då han gav hans bror sådana gåvor. Den gödda kalven. En ny klädnad. En ring på fingret. En bror som han dessutom inte ens ville kalla för sin bror – utan säger; ”Din son…”.
      Hans bror hade ju ingen prestationslista att visa upp. Inte hade han heller någon värdighet att komma med! Han som hade ”festat upp din förmögenhet tillsammans med horor”.
      Men, själv tyckte han att han både var värdig och förtjänt av sin fars gåvor. Och visst, det är nästan som att man vill ge honom rätt i den uppfattningen.
 
Men ändå - tänk vilken missuppfattning han levde i! Och på grund av den missuppfattningen var han uppfylld av avundsjuka på sin bror. Han förstod inte att han redan hade allt. Han kunde inte omfatta att allt redan var hans.         Alla gåvorna. Allt av hemmets goda. Varenda liten killing – ja, till och med den gödda kalven. Hela arvet var redan hans, men han förstod det inte. ”Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt”. 
     Allt mitt är ditt! Allt var redan hans – och det var hans oberoende av hans tjänst, hans prestationer eller hans värdighet – eftersom han var son i huset! Och glädjen över att få tillbaka ytterligare en son i huset var överväldigande för den gamle fadern så han uppmanade också sin ”hemmavarande son” att fira detta;
”Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen."

Det påminner oss om andra Bibelord som talar om vad vår Fader i himlen har gett oss i Jesus Kristus. Ungefär som samma ord; ”Allt mitt är ditt”.
 ”Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?” (Rom. 8:31-32 SFB)
 
Den helige Ande får man endast som en gåva - aldrig någonsin som förtjänst! Och därför kan den bara tas emot på det sättet – som en gåva. På Pingstdagen deklarerade Petrus; "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar” (Apg. 2:38-39 SFB).
     I den turordningen: Omvänd er. Döp er i Jesu Kristi namn. Bli förlåtna.
     Då får ni den helige Ande som en gåva. Som en gåva. Reflektera över de orden en gång till. Som en gåva.

De troende i Galatien började forma om läran om den helige Ande som en gåva, vilket föranledde Paulus att ta i på skarpen när han skriver till dem;
”Dåraktiga galater! Vem har förhäxat er? Ni fick ju Jesus Kristus målad för era ögon som korsfäst. 2En enda sak vill jag veta från er: fick ni Anden genom laggärningar eller genom att lyssna i tro? 3Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, ska ni nu sluta i köttet? 4Har ni lidit[b] så mycket förgäves, om det nu var förgäves? 5 Han som ger er Anden och gör underverk bland er, är det för era laggärningar eller för att ni lyssnar i tro, som Abraham? 6 Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 7Därför ska ni veta att de som har tron, de är Abrahams barn. 14Så skulle välsignelsen som Abraham fått komma till hedningarna i Jesus Kristus, så att vi genom tron skulle få den utlovade Anden”. (Gal. 3:1-7, 14 SFB).

Det var inte precis i några mjuka ordalag som Paulus gick till rätta med deras egna uppfattningar då de hade gjort en lön av gåvan - en lön som man fick på grund av laguppfyllelse. Man hade alltså börjat predika värdighet som en förutsättning för den helige Andes gåva - vilket inte är bibliskt!
     Det är en omöjlighet att göra sig värdig den helige Ande i sitt liv. Naturligtvis, var det också därför som Gud lade det på detta plan – som en gåva.
     Men, visst känner vi alltför ofta igen oss i den hemmavarande sonens situation. Vi kommer ofta in i ett prestationstänkande. Det blir lätt tankar om förtjänst och värdighet. Skulle sedan Gud låta någon som vi tycker inte har ''skött'' sig lika bra som oss få uppleva välsignelser i ett sådant mått som man själv aldrig upplevt, då kommer vår tillvaro i gungning.
     Precis så var det för den hemmavarande sonen när han fick se hur fadern lät slarvern ta del av gåvorna, trots att han inte var vare sig förtjänst eller värdig av någonting. Då kan det bli som för den hemmavarande sonen – vi förstår oss inte på vår far, vår Gud.
     I stället kan det bli att vi anklagar honom för att vara orättvis, eftersom han inte tycks ge efter betyg och gott uppförande. Det blir svårt att begripa hur Gud räknar - och det gör oss avundsjuka.

Men - sanningen är den, att allt som ges i Guds rike ges som gåvor. Helt enkelt som en nåd.  ”Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens Far[d], som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker”. (Jak. 1:17 SFB).
     Allting är bara av nåd!
     Det är det Guds rikets princip. Och den principen kommer igen genom hela Nya Testamentet. Den gäller för alla saker som vi får ta del av från Guds dukade bord!
     Allt mitt är ditt, sa fadern. Detsamma säger Gud till varje uppriktig människa som kommer till honom för att gå i hans spår.
 
Samtidigt som vi säger det, är det viktigt att påpeka en sak; Går vi vår egen väg, kan vi aldrig uppleva verkligheten av att allt vad Gud har är vårt.
     Psalm 23 uttrycker verkligen det. En fantastisk psalm. Den är en älskad och mycket läst psalm. Tänk, att få uppleva allt detta som David talar om.
     Men varför får alla inte göra det?

För, handen på hjärtat, hur ofta lever vi inte fjärran ifrån herdepsalmens verklighet? Vi saknar många gånger mycket i våra liv, både andligt och fysiskt. I stället för vilan vid de gröna ängarna och den ro vid vattnet han talar om, är vi stressade och fylld av oro! Fruktan håller oss med jämna mellanrum i ett järngrepp, och av den tröst Herren skulle ge oss upplever vi då inte alltid. För att nu inte nämna hur ofta vi tycker oss sakna hans olja, smörjelse, på vårt huvud – eller at vår bägare sinar i stället för flödar över.
     Då ställer man ofta frågan; Varför?
     Är det för att vi inte är god nog för Herren?
     Vi söker ofta svaren i de funderingar som den ”hemmavarande sonen” bar på. Ändå är det så, att vi kan ju aldrig göra oss förtjänta av en enda droppe smörjelse på vårt huvud, inte heller den vilan och trösten som Herren vill ge, ännu mindre göra oss värdiga det!
 
Hemligheten till Psalm 23 finns i den första versen. Det står; ”Herren är min herde”. Det är hemligheten. Det är förutsättningen till allt. För endast då Herren är vår herde kan psalmens ord och löften bli förverkligad i våra liv.
     David visste vad han pratade om. Han hade själv varit herde, och därmed visste han också vad herden betydde för fåret. Petrus står inför Stora rådet och vittnar, varpå han förtydligar vem Jesus är och har gjort och förklarar att de själva har sett det. Han säger; ”Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom." (Agp. 5:32).
     Gud ger den helige Ande åt dem som lyder honom. Den som följer honom. Här det återigen inte frågan om värdighet - att det bara skulle gälla dem som lyder honom i den bemärkelse att man är god och from.
Petrus menar åt dem som lyder honom i och genom att man följer honom. Som Jesus sa till den unge mannen; ”Kom sedan och följ mig!”.
     Precis som med fåret och herden. Fåret lyssnar till herdens röst och följer honom.

Det står om Jesus i Fil 2:8, att han gjorde sig ödmjuk och blev lydig ända till döden på ett kors. Lydigheten var att han inte gick sin egen väg utan Guds. Han följde sin herde, som var Gud själv, och dennes röst. ''Ske din vilja'', var slutorden i Getsemane.
     ”Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Som ett lamm som förs bort för att slaktas, som ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun” profeterar Jesaja säger om Jesus i Jes. 53:7.
 
Han var fåret. Han var Guds lamm, som följde herden vart han än gick - han var lydig!
     Samma villighet att gå i efterföljelsens spår måste alltså finnas hos mottagaren för den helige Anden! Och det är ju just för denna efterföljelses skull vi får den helige Ande.
     Eftersom den helige Ande är en gåva, krävs det följaktligen av oss att också ta emot den enbart som en gåva. Vi kan därför aldrig göra oss förtjänt av eller värdig den helige Andes gåva.
     Det är bara så att detta är barnaskapets fantastiska förmån att leva i och ta emot. Vi kan bara konstatera att vad vi är och vad vi har är vad vi är och har i Jesus Kristus. Och bara i honom. Och utanför honom har vi alltså –      ingenting!

Hela efesierbrevet är fylld av vad vi är och har i Jesus Kristus. Här finns orden ”I Kristus” eller ”genom Kristus” återkommande – och finns inte mindre än 10 gånger bara i det första kapitlet. Så – en rätt central tanke, alltså.
Det rekommenderas att läsa hela Efesierbrevet sakta och med eftertanke under den Helige Andes ledning. Man blir verkligen upprymd av glädje över vad Gud gjort och gett oss i Kristus! Här kommer några av dessa versar.
 ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, 4 liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, 6 för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. 7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd 8 som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. 11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut, 12 för att vi som har vårt hopp i Kristus skall prisa hans härlighet och ära. 13 I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas”. (Ef. 1:3–14 SFB)
Bibelordet talar tydligt till oss – att det Herren har tänkt åt oss har han redan gett oss – och välsignat oss med i Jesus Kristus. Därför är det också där du måste befinna dig för att uppleva verkligheten av dem i ditt eget liv – alltså ”I Kristus”.

Det leder oss vidare till Rom 8:32:
”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?”
     Han som inte skonade sin ende son – varför skulle han inte skänka oss allt med honom? Ja, varför skulle han inte göra det? Och det är precis det han gör! Han ger oss allt med Jesus Kristus.
     Han säger som fadern; ”Allt mitt är ditt”. Allt hans - det är vårt!
      I honom har vi också fått den utlovade Anden påpekade Paulus:
”Ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill”.  
 
Just precis! Du läste rätt!
     Alla har vi, sedan vi kommit till tro, fått den helige Ande. bibeln säger i alla fall så! Här upptäcker vi alltså en mycket viktig sak! Det står inte, att vi kommer att få Anden någon gång i framtiden. Nej, den helige Andes gäva, tillika med alla de andra gåvorna, ar redan given - i Jesus Kristus!
    Den helige Anden är nämligen är utgjuten över människorna en gång för alla. Du behöver därför inte be Gud om att han skall utgjuta Anden över dig.
     Han har redan gjort det!

Han har redan gett oss Anden i Kristus. Vi har alltså bara att bejaka detta och ta emot den helige Ande i våra liv.
     Vi får öppna oss helt för honom!
     Glöm inte, att Gud aldrig tvingar sina välsignelser på människor.
     Den som ber - han får! sa Jesus.
     Vänder du på det, blir det, att den som inte ber - han får heller ingenting!

I det sammanhanget Jesus säger detta, talar han faktiskt i anknytning till mottagandet av den helige Ande:
     ”Och jag säger er: Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas.
Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" (Luk. 11:9–12 SFB)
      Jesus jämför det hela med ett föräldraskap.  Om någon har en son som ber om något så viktigt som mat, inte ger ni väl honom då något annat?
      Inte heller låter ni honom vänta, underförstått, hungra i väntan på maten?!
 
Om vi förstår att ge något viktigt till våra barn – hur mycket mer gör då inte vår himmelske fader det? För den som ber om den helige Ande, om ande uppfyllelse – han ska också få uppleva det.
      Ja, då kanske frågan dyker upp - Hur länge ska vi då be om den helige Ande?
      Är det så att vi måste bedja och truga Gud länge?

Svaret på den frågan finns förutom i Jesu tidigare beskrivna ord, också i vad Johannes skriver om bön och bönesvar i sitt första brev:
      ”Och den tilliten har vi till honom, att om vi ber om något efter hans vilja så hör han oss. 15 Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, då vet vi också att vi redan har det vi bett honom om” (1 Joh. 5:14-15 SFB).
     I en annan översättning står det; ”Och vår frimodiga tro på Gud är denna – att om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om”.
 
Det är ett mycket intressant svar!
     Ja, ja. Om vi ber efter hans vilja, ja. Hur kan vi veta det?
     En bön om att bli uppfylld av den Helige Ande är just en bön efter Guds vilja!
"Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?"
      Om vi ber efter hans vilja, vilket en bön om Anden är - då vet vi att vi får det vi har bett Herren om. Så, om vi ber efter Guds vilja så vet vi att vi får det vi ber om – eller rättare sagt; ”…då vet vi att vi redan har det vi bett honom om!”.
 
Hur länge ska vi då be?
     Ber vi om den helige Ande, då vet vi att vi redan har den helige Ande, så förklarar bibeln det! Vi skall alltså be så lång tid som det tar att be om den helige Andes gåva.
     Då vi har bett om det - då vet vi att vi får det, eller redan har det!
      Ibland kan människor be i åratal om Anden.
      Men - här gäller det inte om att be hela sitt liv om den helige Ande - här handlar det om att ta emot den Helige Ande. Det räcker inte bara med att be - det vill till att öppna sig och ta emot den helige Ande i sitt liv.
      Bejaka Anden och låta den verka i mitt liv!
 
Vi förstår nu, att ·den helige Andes gåva ges, oberoende av mitt tjänande eller min värdighet. När vi omvänt oss, döpt oss i Jesu Kristi namn så ska vi få den Helige Ande som en gåva.
     Rättfärdig i Kristus får vi ta emot Ande uppfyllelsen som Gud ger oss i Jesus Kristus. Därför måste jag böja mig och ta emot den helige Ande som en nåd genom tron.
     Trons lag verkar nämligen även på detta område. Det är den lagen som är den nya andliga lagen vilken gäller för livet i Kristus.
     Som Jesus själv sa till sina lärjungar;
”Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så ska det bli ert”. (Mark. 11:25 SFB) Genom tron kan vi ta emot den helige Ande i den stund som vi ber om den - och det kommer att ske så.
 
Ingen kan därför dra upp gällande regler för upplevelsen av Andedopet.
     Gud är mångfaldens Gud – vilket gäller både för frälsningsupplevelsen och för upplevelsen att bli fylld med den helige Ande.
     Ibland har människor ändå fått för sig att det måste gå till på ett speciellt sätt.
     En del av de sätten kan vara att man kan skaka ordentligt – då är man mottaglig för den helige Ande. Andra går i tron att man måste ropa och skaka för full hals. För andra anser att den helige Ande bara kommer som en stilla susning – under bön och stilla lovsång.
 
Det finns inte några sådana regler i Guds ord! Vissa ställen i Apostlagärningarna beskriver att Anden förmedlades genom handpåläggning. Det är verkligen en bra – att lägga händerna på varandra och be att en person bli fylld av den helige Ande.
     De första kristna praktiserade den handlingen många gånger i förbön.
     Men – inte heller det är egentligen någon riktig regel – för kom ihåg att det inträffade exempelvis inte på pingstdagen!
 
Den förutsättning Guds ord talar om är att ta emot den helige Ande som en gåva – och göra det i tro. Liksom frälsningens gåva, som tas emot i tro som en gåva.
     Därefter kan man börja tacka Gud att han gett en Anden i Kristus.
     Tillåt sedan det himmelska språk som då vill komma fram genom tungotal, bara komma. Många har begränsats i tron på mottagandet av Anden, just på grund av dessa konstiga ord som vill fram. Fienden har berövat många, både tron på och välsignelsen av den helige Andes uppfyllelse genom att intala personen i fråga att hon enbart hittar på egna fraser. Man sväljer tillbaka tungotalet gång på gång.
     Men det berövar dem att uppleva ett av de Gudomligaste upplevelserna som inte är helt begripbart för vår hjärna.

Ande uppfyllelsen – sker i princip var som helst och hur som helst.
     Men Gud kräver att vi tar emot den i tro som en gåva!
     Men gåvan är din i Jesus Kristus - ta emot den i Jesus Kristus!
 
”I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris” (Ef. 1:13-14 SFB)


_________________________________________________________________________________________


Kapitel 14 Ingen fällande dom
 
Han gick ut och grät bittert.
     Besvikelsen över sig själv, över sina handlingar och inte minst över sin stora mun, krossade hela hans tillvaro.
     En gång hade han stått vid Galileiska sjön. Där hade det kommit en man, som kallade honom och hans bror till efterföljelse.
 
Den gången svarade han ja. Han lämnade allt för att gå i mästarens spår. Då var han upprymd, glad och fylld av förväntan inför framtiden. Visionerna var fler än bekymren. Inspirationen växte alltmer då han lärde känna den man som han valt att följa – och fick se Guds rike komma till människor. Kort sagt, han var en överlycklig lärjunge som ägde en bergfast framtidstro.
      Men nu var allting annorlunda. Inte mycket fanns kvar - varken av visionerna, glädjen eller tron på Guds rikes framtid. I ett enda kort ögonblick hade allting fullständigt förändrats. All den inspiration och frimodighet han fått under drygt 3 år med Jesus var fullständigt bortblåst!
 
Hela hans liv hade i enda sekund – i en och samma stund - rasat ihop som ett korthus.
     Tankarna ven i hans huvud som piskrapp. De fläkte upp allt större och oläkliga sår inom honom.
     Hur kunde du göra så?
Av vilken orsak kunde du inte stå fast vid ditt löfte? Löftet om att aldrig någonsin överge din herre? 
     Varför var jag så stor på mig? Jag kunde väl ha hållit tyst!
     Han hörde orden ringa i hans öron;
     ”Nu finns det ingen väg tillbaka, Petrus!  Det blir ingen mera chans! Du har spelat ditt sista kort - och vad blev det av det? Ett enda stort fiasko och nederlag!”
 
Fördömelsens tankar fick Petrus att gråta. Men, det var inte för att hans Herre var utlämnad till att dö.
Petrus grät av bitterhet över sitt eget misslyckande, sin egen svaghet. Över att vara en så dålig människa som han ändå visade i prövningens stund!
     Du är klippan, hade Jesus sagt. Och visst, Klippan Petrus hade verkligen visat sitt rätta jag, sin bräcklighet, svaghet och mänsklighet. Ja, en värdelös människa av oanvändbar kvalité - åtminstone tyckte han det själv.
 
Flera minnesbilder flöt i snabb följd upp i Petrus minne.
     Helt plötsligt verkar det som om han aldrig gjort något annat än misslyckats – och dessa anklagande felsteg gjorde sig nu påminda.
 
Som den gången då han, Jakob och Johannes följde med Jesus upp på ett högt berg, där Jesus förvandlades inför dem och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med Jesus. Då, avbröt Petrus dem i deras samtal med förslag om att bygga hyddor åt dem alla tre.
     Men, medan Petrus talade sänkte sig ett moln och en röst avbröt Petrus och sa; Lyssna till min älskade Son! (Matt 17:1–6)
 
Eller den gången då han ställde sig mitt emot Jesus och tillrättavisade Jesus då Jesus hade berättat om sin förestående död. Petrus hade tagit Jesus åt sidan och verkligen tillrättavisat honom i bestämd ton; ”Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig!”
      När som helst kunde Petrus sluta sina ögon, se in i Jesu allvarliga ansikte då han vände sig om till Petrus och höra ord som fick honom att vilja sjunka igenom jorden. Jesus sa: ”Gå bort från mig, satan! Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors” (Matt 16:21-23)
 
Sjunka igenom ja!
     För att nu inte tala om då han så frimodigt skulle gå på vattnet. Han hade ropat till Jesus; ”Är det du – så låt mig komma till dig på vattnet!”.
     Än idag kunde han höra lärjungarnas ekande skratt då han sjönk igenom vågorna.
 
Och så var det den gången då han somnade på bönevakten. I Getsemane. Jesus bad honom att vara vaken och be med honom medan han själv kämpade där i Getsemane.
     Men, av någon underlig anledning var det omöjligt för Petrus att hålla ögonen öppna - han somnade! Besvikelsen över sig själv då han inte kunde förmå sig att be tillsammans med Jesus i hans största kamp.
     Och inte blev det bättre att han därefter i sin iver drog sitt svärd då de kom för att fängsla Jesus – och han högg av örat på översteprästens tjänare. Kunde han inte vaka – kunde han i alla fall strida. Och Jesus fick tillrättavisa Petrus än en gång; ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd. Eller tror du inte att jag kan be min Far att han genast sänder mig mer än tolv legioner änglar?”. (Matt. 26:51–53)
Tolv legioner änglar. Uppemot 70 000 änglar!
 
Och så nu detta misslyckande, ovanpå allt ihop. Ett högmodigt löfte om att inte svika Jesus - som resulterade i ett riktigt platt fall!
     Ingen väg tillbaka!
     Ingen mer chans!
     Orden ekade allt högre i hans huvud. Besvikelsen och bitterheten över sina egna misslyckanden förde Petrus in i självfördömelse.
     Jesus skulle aldrig ha överseende en gång till. Inte med en sådan här sak i alla fall!
För – hur många gånger kan man egentligen bli förlåten? En fråga som också Petrus en gång ställde till Jesus, då han undrade över hur många gånger han verkligen behövde förlåta sin bror. Petrus räknade med att det borde vara några gånger, men Jesus hade tidigare överraskat honom med att säga; ”Nej, du ska förlåta 7 gånger 70 gånger”.
     Oändligt, med andra ord.
     Men, allt det där hade han nu glömt i sin besvikelse över sig själv då han förnekat att han kände Jesus.
     Hur kan man göra det?
     Hur kan man överhuvudtaget förneka världens frälsare, sin egen mästare och konungarnas konung?
 
Plågad av fördömelsens bittra verklighet beslöt Petrus att, en gång för alla, gå tillbaka till fisket – tillbaka till det gamla livet.
     Aldrig mer skulle han kunna förlåta sig själv.
     Aldrig mer skulle han vandra i sin mästares spår.
     Å andra sidan räknade han inte heller med någon ytterligare förlåtelse av sin Herre. Anklagad, fördömd och nertryckt av sina misslyckanden, gav Petrus sig i väg tillbaka till sitt ”gamla” liv.
     Egentligen var det varken vad han ville eller hade tänkt när de sista dagarna med Jesus hade börjat - men han såg inte någon annan utväg!
 
Alltför många människor lever i samma situation som Petrus. Bittert gråter man över misslyckanden precis som Petrus. Besvikelsen blir övermäktig och man kan knappast stå ut med sig själv, för det är motbjudande att se sig själv i spegeln som återspeglar alla felsteg och misslyckanden.
     Fördömelsen blir människans följeslagare. Fördömelse av sig själv och sin egen person och den bräckliga människa som man verkligen är.
     När de anklagande tankarna viner som skarpa piskrapp hinner man inte ducka, utan fördömelsen piska fläker upp stora sår i tankar, sinne och hjärta. Anklagande tankar över vad man gjort, tänkt eller sagt.
     Och för att det inte är nog – så börjar man sedan att tänka på allt det som man inte har gjort, som man naturligtvis borde ha gjort – och successivt orkar man inte stå på benen längre, utan man faller till marken och kryper på alla fyra och krälar i stoftet.
 
Fördömelsen bryter ner en människa.
     Dessa krav orkar man då inte leva upp till, vare sig när det gäller de misslyckanden man har gjort eller det man skulle ha gjort - och som trots allt är ogjort. Detta bryter ner människor, först psykiskt, därefter också fysiskt!      Vi har en oerhört stor procent av människor som exempelvis har problem med magen, magsår, magkatarr och halsbränna – som kan uppkomma till stor del på grund av ouppnåeliga krav man som människa ställs inför.
     Självfördömelsen knäcker människan. Den gör oss handlingsförlamad, paralyserad i rädsla för straff och dom! Detta för med sig självföraktet och svårigheten att kunna älska sig själv. Man upplever sig fördömd, anklagad och misslyckad!
 
Då är det viktigt att upptäcka Evangeliets kärna.
     Vi har talat tidigare om en del av denna kärna. Nu ska vi se på det mest förlösande som finns för varje människa som lever livet i Kristus! Johannes evangelium 3:16 brukar kallas för ”lilla Bibeln”, just därför att den sammanfattar Bibelns budskap i några få versar. Och det är inte någon människa som säger detta, utan Jesus Kristus, Guds son;
” Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom”.
     Här är det viktigt att påpeka vad Jesus egentligen säger. Han säger att Gud inte sände sin enfödde son till världen för att döma världen. Jesu kommande till vår jord var inte till fördömelse!
     Det är viktigt att påpeka, inte minst i ett sekulariserat samhälle som till mycket stor del har revolterat mot kristendomen för dess fördömelses skull. Bibelns Gud kallas för en ”fördömande moralist".
 
I stället upphäver man själv moralens grundvalar och säger att allt är tillåtet. Gör vad du vill!
     Var din egen moral!
     Var din egen kompass i livet.
Det är i stort världens svar på att få bort det skuldtyngda samvetet och fördömelsen som man allt som oftast upplever. Men, man förstår inte att man på det sättet aldrig kan komma ifrån lagen, dess krav och fördömelse. Människan kommer hela sitt liv igenom brottas med dessa frågor ända tills den dag som hon finner Guds fantastiska möjlighet i Jesus Kristus.
     Därför att den som inte tar emot den enda möjligheten som finns, nämligen att den som tror på Jesus Kristus ska inte gå förlorad utan ha evigt liv, är redan fördömd. Se vad som står i nästa vers;
     ”Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn” (Joh. 3:18 SFB)
 
Vi måste genom Jesu ord till oss förstå att Gud inte sände sin son, Jesus Kristus, i världen för att döma eller fördöma världen. I stället ville Gud genom Jesus visa vägen till förlåtelse, befrielse, frälsning och upprättelse. Vägen till ett helt och helat liv.
     Problemet för Gud var att han måste fördöma synden.
     Under hela gamla testamentet hade Gud haft fördrag med synden i och genom de miljoner offer som ständigt måste offras för syndens skull. Men inget offer kunde någonsin utplåna synden eller syndens makt. ” Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder”, säger Hebreerbrevets författare (Hebr. 10:4 SFB). Eller som det står i en annan bibelöversättning; ”Ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder”
     Trots återkommande offer genom generationer kunde dessa offer inte ta bort synderna – så Gud blev alltså till slut tvingad att ta itu med synden.
     Domen måste gå över synden!
     Vad gjorde Gud då?
 
Just det! Det som Jesus säger i Johannes evangeliet.
     Gud sände sin son, Jesus Kristus, och lät fördömelsen och domen gå över synden i hans kropp. Med andra ord, sände Gud inte Jesus för att döma världen utan för att döma synden i Jesu kropp!
     Därigenom skulle världen kunna bli räddad – och inte fördömd. Det finns två bibelord som klargör detta bättre än någon annan kan göra det:
     ”Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus” (Rom 3:25-26 SFB).
     Eller förklarat i en annan Bibelöversättning; ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet – att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus”.
 
Ett försoningsoffer, vars blod kan utplåna synder.
     Vilket fantastiskt budskap!
     Johannes döparen profeterade om det och sa; ”Se Guds lamm, som tar bort världens synder!”. Det som inget djurs blod kunde göra – det gjorde Gud. Det kunde Jesu försoningsoffer åstadkomma.
     ”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden”. (Rom 8:3 SFB). 

Det gjorde Gud!
     Gud fördömde synden i hans kropp – lik en syndig människa. Därför var Jesus tvingad att bli en människa, för att kunna ta domen på sig, i sin kropp. Ordet blev kött. Ordet blev människa. ”Se människan'', ropade man och pekade på Jesus.
     Hebreerbrevet förklarar att ”då barnen är av kött och blod måste han på samma sätt blir människa…”
”Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv” (Hebr. 2:14-15).
     Jesus måste alltså bli människa, för att själv ta straffet och därmed göra resten av mänskligheten fria. För alla som tror, som Paulus uttryckte det.
 
Nu ser vi ännu klarare vad översteprästen, Kajfas, menade då han sa; ”att det var bättre att en man dör för folket, än att hela folket skulle förgås”.
     ”En av dem, Kajfas, som var överstepräst det året, sade till dem: "Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?". Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket” (Joh. 11:49-51)
     Så sant.

Det är bättre att en man dör i folket ställe än att hela folket går under! Då förstår vi också profetian som Jesaja talade ut redan 700 år före Kristus;
      ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom” (Jes. 53:5–6).
     All vår skuld la Herren på Jesus, Guds lamm. Straffet blev lagd på honom.
     Om all skuld lades på Jesus – hur mycket finns det då kvar?
     Ingen skuld!
     Det var en som tog straffet genom sin död. Detta för att inte alla också skulle dö genom domen över synden.
 
Nu finns alltså ett ”befriat område”.
     Det finns ett område över vilken domen redan har gått.
     Namnet på det området är ‘'I Kristus''. Gud, vars rättfärdighet kräver dom på synd, tog själv och steg ned till jorden genom Jesus Kristus, Guds son. Genom hans död på korset utverkade Herren ett befriat område för mänskligheten. Därför blir begreppet ”I Kristus” ett av de allra viktigaste begrepp i Nya testamentet.
För dem som tror på honom, för de ska inte förgås utan ha evigt liv. För dem som tar emot honom, får rätten att bli Guds barn. För dem som har klivit in i Kristus, förblir i honom och håller fast vid löftet i Jesus Kristus.
Därför kan Paulus slå fast dessa ord i Rom 8:1–2: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Livets Andes lag har i Kristus Jesus[a] gjort mig fri från syndens och dödens lag”.
Eller som en annan bibelöversättning uttrycker det; ”Nu blir det alltså ingen fällande som för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag”.
     Känn på de orden. Smaka på de orden. Memorera de orden.
     Nu blir det ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus. Ja, nu finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Då förstår vi att ”I Kristus” ett av de viktigaste begreppen i Nya testamentet.
 
Det berättas om tre jägare som åkte ut tillsammans för att jaga någonstans i Asien. När man väl hade kommit långt bort ifrån beboeliga trakter och in i den väldiga asiatiska skogen där man nu befunnit sig under några dagar.
     Plötsligt uppstår något som var en fasa för befolkningen i dessa trakter. En skogsbrand uppstod inte långt från deras läger, alldeles i deras närhet. Det var torrt i skog och mark - katastrofen skulle bli ett faktum. Skogsbränder brukade sprida sig snabbt med vindens hastighet när det blåste kraftigt, vilket det nu hade börjat att göra.
 
Jägarna förstod genast allvaret i situationen. Här gällde det att göra någonting -och det med detsamma. De diskuterade olika lösningar, men kom inte fram till någon gemensam handlingsplan, eftersom de hade olika åsikter om vad som kunde vara det bästa tillvägagångssättet för att rädda sig undan att slukas av eldslågorna.
     Så – de kom fram till att var och en fick göra efter sin egen övertygelse.

Den förste klättrade upp i ett träd i skydd mot eldens förtärande lågor då han trodde att branden skulle begränsad till en gräsbrand. Det var däremot något som han senare skulle upptäcka var en mycket dålig lösning.     
     När elden kom, tog den både träden och mannen med i sina lågor. Ett misstag som kostade honom livet.

Den andre hade, kan tyckas en bättre idé. Han föreslog för sina jaktkamrater att om man bara kunde springa fortare än elden spred sig så kunde man klara sig.
     Därför beslöt han sig för att försöka att springa ifrån elden i hopp om att det borde han väl ändå lyckas med.
     Men, när han väl började springa insåg han slutligen att det var en omöjlighet. Eldens framfart drog fram snabbare än han kunde springa, så det var lika omöjligt som att springa ifrån ett tåg som rusar fram på järnvägsspåret – eftersom snabb brandspridning ger hög intensitet och långa flammor. 
     Så - även denna jägare lyckades elden förbränna i sina lågor.
 
Slutligen så hade vi då den tredje jägarna.
     Han ansåg att det måste finnas något annat sätt genom vilket man skulle kunna undgå eldens framfart. Efter några ögonblicks funderande, plockade han fram tändstickorna ur sin ryggsäck och sprang till ett öppnare område i skogen.
     Här började jägaren att ivrigt tända på gräset, småbuskar och annat som kunde brinna. Efter ett snabbt avklarat arbete hade han nu plötsligt ett större område som redan var utbränt, där gräset och buskarna redan var förkolnade.
     När sedan skogsbranden gick fram som en storm mot honom och kom allt närmare, då hoppade han in i det område som han redan hade bränt av. Skogsbranden kunde på så vis aldrig nå honom, eftersom det redan hade brunnit i det område han nu befann sig.
     Skogsbranden gick i stället i cirkel runt omkring honom – och han klarade livet på grund av det utbrända området!
 
En fantastisk berättelse, inte sant?!
     Och inte blir den mindre talande om man överför den på den kristnes förhållande i Jesus Kristus. Det finns ett område som redan är utbränt. Det finns ett område där domen redan har fallit. Det området är ”I Kristus”. I honom och bara i honom. För den människa som kliver in i Kristus, kliver också ur lagen.
     Den som kliver in i Jesus Kristus är befriad från lagens krav - men också befriad från lagens dom. Därför finns det ingen fällande dom för dem som lever i Kristus - precis som eldens lågor inte kunde nå jägaren som befann sig i det utbrända området – så kan inte heller domens eld nå dem som lever i Kristus.
 
Paulus undervisar i flera av sina brev angående denna fantastiska verklighet. Till de kristna i Kollosai pekar han på att Jesus är vårt enda hopp då han skriver; ”Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset”. (Kol. 2:13-14).
     Han har utplånat skuldebrevet. Han har dragit ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens kraft. Han har utplånat det genom att spika det på korset.
     Jesu har alltså tagit bort den anklagande skulden!
     Vilka fantastiskt förlösande ord för alla oss människor, men inte minst för den som tror på Kristus, lever i Kristus, men ändå lever i självfördömelse. Dessa ord från Bibeln löser upp knutarna i vår inre värld. De lyfter av självpålagda bördor.
 
Det vilar ingen fällande dom för den som lever livet i Kristus!
     De allra flesta gånger då vi plågas av anklagande tankar, är det inte från Gud utan från fienden de kommer.
Först försöker han få oss att begå fel och misstag – och därefter anklagar han oss för att vi gjorde dem.
Herren däremot, han fördömer inte människor, utan han upprättar människor. Han ger oss ett nytt hopp i vår hopplöshet. En ny chans i det hopplösa – för ”det finns inga hopplösa fall för Jesus”.
     ”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss” (Rom 8:33-34 SFB)
     Vem kan anklaga Guds utvalda?
     Vem kan anklaga den som tagit sin tillflykt till Jesus Kristus?
     Gud är den som frikänner. Alltså är frikännandet på vår sida - men endast i Jesus Kristus. Ett område som redan är ”utbränt” – där domen över synden redan har fallit. Gud är den som frikänner och inte fördömer. I 1917 års översättning står det; ”Gud är den som rättfärdiggör”.
 
Du har således en förespråkare på Faderns högra sida. Han sitter där för att vädja för dig – inte anklaga dig. Han ber för dig. Han manar gott för dig. Det är Jesus Kristus.
     Han är verkligen en förespråkare för oss, eller en advokat skulle man kalla honom i rättsspråk, vilket också är ordets egentliga betydelse.
     Glöm aldrig - Gud anklagar inte Guds utvalda. Inte heller fördömer han människor. Och hans sändande av sin son, Jesus Kristus, var inte för att döma världen – utan för att världen skulle bli frälst genom honom.  
     ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus” (Joh. 1:16-17 SFB).
     Nåden och sanningen har kommit genom Jesus. Det innebär att Gud leder genom sanningens ord människor fram till nåden.

Utan sanning - ingen uppenbarelse av synd. Utan synd - ingen förlåtelse. Utan förlåtelse – ingen nåd. Utan dom - finns heller inget frikännande!
     Och på något sätt är det också vad Jesus säger om den Helige Ande – han ska leda er till hela sanningen och han ska överbevisa om synd, rättfärdighet och dom.
     Fram till nåden som innebär förlåtelse, upprättelse, frikännande och rättfärdiggörelse. David påminner om detta i Psalm 103; ”Lova Herren, min själ, och glöm inte allt gott han gör – han förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar, han friköper ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet, han mättar ditt begär med sitt goda så att du blir ung på nytt som en örn”
     Herren som förlåter dig alla dina synder – och kröner dig med nåd och barmhärtighet. En fantastisk beskrivning.
     ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” – eller som en översättning beskriver; ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus”.
 
Orden är nästan identiska med de ord Jesus sa till kvinnan som hade begått äktenskapsbrott. ”Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?" Hon svarade: "Nej, Herre." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!"  (Joh. 8:10-11 SFB).
     Inte heller jag dömer dig! Kan det finnas mer befriande ord?
     Kärleksfulla, upprättande, frigörande ord!
     Då förstår vi att domen inte vilar över dem som tillhör Kristus. ”Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid” (Jes. 53:5).
     Om det inte finns någon fördömelse från Guds sida, bör det då finnas det från vår sida?
     Nej - varken fördömelse av oss själva eller andra människor som har valt att följa Jesus och lever sitt liv ”i Jesus Kristus”. Alla troende som tillhör Jesus och lever det nya livet i honom, som blivit ett med Guds rättfärdighet. I Jesus Kristus är vi upprättade, renade och heliga. Hela vår varelse, ande, själ och kropp blir återställd genom Jesus Kristus.
 
Men - det innebär inte en ursäkt för oss att leva kvar i syndens slaveri på olika områden, vilket somliga kan vara snabba att tänka. Att vi kan leva hur som helst och ”synda på nåden”.
     Ska vi förbli i synden? frågade Paulus i Romarbrevets 6:e kapitel (läs det en gång till)
     Nej, absolut inte!
     ”Vad ska vi då säga? Ska vi bli kvar i synden så att nåden blir större? Verkligen inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta leva i den? Hur är det då? Ska vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Verkligen inte!”
 
Det skriver han i det 6:e kapitlet, eftersom han avslutar det 5:e kapitlet med att säga; ”Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer”.
     Bibelns undervisning är tydlig; Vi ska dö bort från synden och begrava den – och leva för Herren. Och Jesu ord till kvinnan var; "Gå och synda nu inte mer!". Och kvinnan gick, förvandlad. För ett möte med Jesus förvandlar syndaren.
     Det är därför Johannes säger i sitt brev, att den som är född av Gud kan inte synda.

Vad menar han?
     Jo, en kristen kan vi inte leva kvar i synden och dess makt.
     Ett Guds barn kan inte vara slav!
     Lika lite kan en som är fri, vara bunden. Vi har en upprättad ställning i Jesus Kristus till en ny rättfärdighetsställning.
     Detta är oerhört viktigt att förstå.
     Endast utan fördömelse kan vi komma frimodiga inför Herren!
 
Vår frimodighet kan bara baseras på renhet och ett rätt förhållande med vår himmelske fader, Herren. Rättfärdig innebär att vara gjord färdig på rätt sätt.
     ”Mina älskade, om hjärtat inte fördömer oss har vi frimodighet inför Gud” (1 Joh. 3:21). Kunskapen och vetskapen om vad Jesus har gjort för oss genom sin död och uppståndelse, om renhet och frihet från fördömelse – det frigör vår frimodighet.
     Men om det nu händer, att mitt inre ändå fördömer mig, vilket ju händer för oss var och en. Vad gör jag då?
Svaret finns i de föregående verserna i Johannes brev!
     ”Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt”

Vi får alltså övertyga vårt inre, vårt hjärta, om att Gud vet allt. Han vet att jag tillhör Kristus och att det därför inte finns någon fällande dom för mig, min svaghet till trots. Därför att straffet blev lagt på honom.
     Ja, till och med då vårt hjärta anklagar och dömer oss, för att till slut få oss ner i självfördömelse, är vi trots det rättfärdig i Jesus. I de stunderna är Romarbrevets åttonde kapitel oerhört förlösande. Genom Guds ord får vi överbevisa vårt inre om Guds rättfärdighet för mig i Kristus.
     Naturligtvis, här finns behov av återkommande ödmjukhet och omvändelse, för att bevara vårt hjärta inför Herren.
 
Paulus bad en bön för Efesierna. Han ber i slutet av det första kapitlet om deras hjärtans ögon skulle upplysas så att de kunde se verkligheten som Jesus Kristus har kommit med.
     Och - nog är det sannerligen just det vi behöver!
     Vad vi är, det är vad vi är i Jesus. Vad vi har, det är vad vi har i Jesus.
     Gud vill inte att du ska leva kvar i fördömelse, med nedbrytande, fördömande tankar om dig själv, för vad du har gjort eller inte gjort.
     Det ville han inte med Petrus heller!
     Det kom en dag då upprättelsen blev ett faktum även för en misslyckad människa som Petrus.
 
Det var ett heligt ögonblick då Petrus mötte Jesus efter den där första fisketuren sedan han ”lämnat allt” bakom sig.
     Han blev bemött med samma kärlek som den förlorade sonen fick uppleva, då han kom hem trasig och eländig till sin Far.
     Inte ett ord av anklagelse. Inte ett ord av fördömelse. Den förlorade sonens syndabekännelse drunknade i faderns stora famn. Kärlek var det enda som flödade från fars hjärta, eftersom hans son som var förlorad nu var hemma igen.
     Han blev på nytt igen insatt i sitt barnaskap – vilken underbar nåd ändå.

Jesus ledde Petrus med sanningens ord fram till kärleken och upprättelsen – till en ny chans och ett nytt uppdrag i Guds rike. Alla anklagande tankar fick ge vika.
    Trots allt, hade han inte blåst sin sista chans!
 
Vid en koleld på stranden till Tiberias sjö fick Petrus uppleva sanningen i orden från Romarbrevets 8:e kapitel om att det inte längre vilar någon fällande dom över dem som tillhör Kristus – och Petrus fick bedyra sin kärlek till mästaren som nu hade dött för Petrus synder och uppstått för hans rättfärdiggörelses skull.
Och Petrus fick än en gång helhjärtat svara ja på efterföljelsens kallelse.
 
Men - dessa ord gäller även för dig!
     Förlåtelse. Upprättelse. Människovärde. Rättfärdighet. Helighet. Frikännande från dom.
     Och allt detta finns i honom, Jesus Kristus.
     Vi behöver alla ett heligt ögonblick på en strand, där Jesus tar oss in i denna verklighet av upprättelse – där vi får som Petrus bedyra vår kärlek till honom.
 
Visst är han värd att beundras, tillbedjas - och framför allt älska?!
"Honom som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheters evighet!" (Upp. 5:13 SFB)

_________________________________________________________________________________________

Kapitel 13 Livet i Jesus Kristus

Ett av de viktigaste grunduttrycken vi finner i Guds ord, som också är ett centralt begrepp i hela Nya Testamentet, är just ordet: ''l Kristus”.
     I Jesus Kristus.
     Någon har sagt: ”Vad skulle de kristna vara utan den där Jesus?”
     Kort sagt, ingenting!
     Hela det nya livet, den nya skapelsen, en ny ställning och återvinna härligheten från Gud - är i honom, Jesus. Allt som Gud har skänkt oss, det har han skänkt i och genom Jesus Kristus!
 
Paulus relaterar ofta till begreppet ”i Kristus Jesus”. Märk vad han säger i Efesierbrevets första kapitel:   ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen!” (Ef.1:3 SFB).
     Allt vad vi har fått – har vi fått i Kristus. Detsamma gäller för vad vi är – är just vad vi är i honom. Utanför honom skänks ingenting! Och vi varken är eller har någonting utanför Jesus Kristus. Är det något man kan kalla beroende, så måste det var den kristnes beroende till Jesus Kristus, vår Herre! Lyssna:
     ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen! Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut, till ära och pris för den nåd som han har skänkt oss i den Älskade. I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder, tack vare den rika nåd som han lät flöda över oss med all vishet och insikt. Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus.
I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin viljas beslut, för att vi som först har satt vårt hopp till Kristus ska bli till hans ära och pris. I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris”. (Ef. 1:3–14 SFB)
     Hur många gånger relaterar Paulus till begreppet ”I Kristus”, ”I Jesus”, ”I honom”, ”genom honom” bara i detta bibelsammanhang? Hela 9 gånger i dessa få versar. Läs dem igen – fundera vad det är som Paulus egentligen säger här.
 
I ett av de föregående kapitlen påmindes vi om ''Aerodynamikens lag” i relation till ”tyngdlagen”.
     Två absolut verksamma lagar.
     Men, vi kom fram till att den första lagen, ''Aerodynamikens lag”, kan spela ut och upphäver den andra lagen, ”tyngdlagen”, i den stund som en resenär sätter sig i flygplanet och planet lyfter från marken.

Naturligtvis.
     Det skulle vara omöjligt att med en buss göra samma sak! Bussen kan aldrig göra det planet förmår – det vill säga att upphäva tyngdlagen. Därför är den viktigaste poängen i den här haltande bilden vi har använt - just flygplanet!
     Man kan inte befinna sig utanför ett flygplan och samtidigt tro att man kan upphäva tyngdlagen för sin kropp. För att upphäva tyngdlagen måste man alltså utnyttja ''Aerodynamikens lag” och kliva in i flygplanet.
Här blir det viktigaste begreppet; ”I flygplanet”, inte sant?! Just därför att det är endast ”I flygplanet” som vi kan dra nytta av den nya lag som kallas för ''Aerodynamikens lag”. På sätt och vis så ”dör” vi ifrån ”tyngdlagen” i samma stund som vi kliver in i och stannar kvar i flygplanet.
     Men, frågan är då: Hur kommer man in i flygplanet?
     Det är enkelt! Man kliver in i flygplanet. Man kliver in genom dörren.
 
Nu återgår vi till ämnet ”I Jesus Kristus”. Vi måste alltså kliva in i Kristus. Tidigare läste vi i 2 Korinterbrevet 5:21 att; ”vi skulle bli ett med Guds rättfärdighet”.  Dessutom har vi har en gång för alla fastslagit att vår egen rättfärdighet inte duger inför Gud. Du kan varken göra den bättre eller sämre än vad den är – och nåväl vi kan naturligtvis smutsa ner den ännu mer. Här påminns vi om orden i Jesaja 64:6 att ”vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad”.
     Om den är mer eller mindre fläckad är egentligen av underordnad betydelse. Den är fläckad i vilket fall som helst – och kommer så att förbli! Då blir slutsatsen att det enda vi kan göra är att sluta upp med att tro att vi kan göra oss själva rättfärdiga inför Gud. Vi kan alltså aldrig i oss själva någonsin göra oss värdiga och rättfärdig i Guds ögon.
     Alltså måste vi skrota våra ”egenrättfärdiga gärningar” – och klä av oss denna smutsiga och unkna egenpresterade klädnad. Dopets innebörd är också att klä av oss den ”gamla människan” för att klä oss i den nya människan. ”Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare” (Ef. SFB).
 
Men det innebär inte att vi skulle måsta stå där nakna - precis som Eva och Adam gjorde!
     De upptäckte sin nakenhet i samband med syndafallet då de förlorade sin härlighet, som Herren hade krönt dem med enligt Psalm 8; ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom? 
 En liten tid lät du honom vara lägre än Gud, med ära och härlighet krönte du honom”.
 
När de upptäckte sin nakenhet, försökte de dölja den med fikonlöv som de gjorde höftskynken av. Och på så sätt har det fortsatt under mänsklighetens historia - varje människa försöker skyla sin egen nakenhet genom att försöka klä sig i en egen ”tillverkad” rättfärdigad klädnad.
     Men, nu är det emellertid så - vi behöver inte försöka prestera någonting som sitter ihop likt fikonlöv för att skyla vår nakenhet och skam. Gud har uppenbarat och fastställt en klädnad, en rättfärdighet som är oberoende av våra prestationer.
     Kom ihåg de ord som vi tidigare läste i Rom 3:21-24:  ”Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus”. 
 
En ny rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus. En ny klädnad av rättfärdighet som kommer från Herren själv genom Jesus, Kristus - för alla som tror på honom. Och för den klädnaden gäller inte den gamla lagen eftersom den är utan lag – men egentligen är det en ny lag - nämligen den andliga trons lag, eller ”livets andes lag”. Den presenteras också i Romarbrevet 8. De som tror på Jesus Kristus förklaras rättfärdiga som en gåva genom Hans nåd.
     Det innebär att Herren själv, som kräver rättfärdighet, också har upprättat en rättfärdighet för var och en som tror på Jesus. Den är i Kristus.
     Gud är helighet, renhet och rättfärdighet. Därför måste allting som vistas i Guds närvaro och närhet bära samma kvalitet av renhet och helighet – en rätt logisk tanke.
     Bibeln talar tydligt i Hebreerbrevet 12:14 att ”utan helgelse får ingen se Gud” – och i Bergspredikan talar Jesus om att det är endast de renhjärtade som ska se Gud (Matt. 5:8).
 
 
Bibeln ger oss förståelse att dessa helighetskrav som Herren drog upp under gamla förbundets tid fortfarande gäller. Inget orent fick någonsin komma inför Hans ansikte och inget orent kan bestå inför Honom.
     Här finns en berättelse om Arons söner. De bar fram främmande eld inför Herrens ansikte i tron att de kunde bära fram vilken eld som helst, vilket fick ödesdigra konsekvenser.
     ”Men Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte, något som han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, och de dog inför Herren. Och Mose sade till Aron: ”Detta är vad Herren har sagt: På dem som står mig nära ska jag visa mig helig och inför allt folket visa mig härlig.” Och Aron teg stilla” (3 Mos. 10:1–3 SFB).
     De hade inte förstått Guds rättfärdighet och helighet. Domens eld gick ut direkt och dödade dem ögonblickligen. Just därför att orenhet inte kan bestå inför Guds tron. Det var oren eld. Det var främmande eld.
 
Så - vi måste därför lära oss att Herren är en helig Gud. Han tronar i rättfärdighet, helighet och renhet.
     De serafer vi möter i Jesaja och Uppenbarelseboken proklamerade ut Guds helighet. De ropade till varandra; "Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet” (Jes. 6:3 SFB) och i Uppenbarelseboken 4:8 står det; ” Var och en av de fyra varelserna hade sex vingar och fullt med ögon runt om och på insidan. Dag och natt säger de utan uppehåll: "Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig, han som var och som är och som kommer."
      Herren, vår Gud, har inte förändrats sedan dess. Hans namn är ”JAHWE”, vilket säger oss hur han är. Det betyder; Jag är, jag var och jag förblir. Om vi inte sett in i denna Gudomliga helighet, har vi heller inte förstått betydelsen av Guds rättfärdighet och vår eget beroende av förlåtelse, upprättelse och rättfärdighet.
 
Moseböckerna handlar en hel del om Guds helighetsregler för sitt folk Israel, och då inte minst för deras präster som skulle göra tjänst inför Guds tron. Det står: ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud är helig” (3 Mos. 19:2).
     I denna förklaring i gamla testamentet skulle även den fysiska kroppen vara helt och hållet helig, hel och rättfärdig. På så sätt fick en präst, exempelvis med någon åkomma eller lyte på sin kropp, aldrig träda fram inför Herrens ansikte för att frambära offer. Det krävdes en total helhet och rättfärdighet för den människas hela varelse; ande, själ och kropp, som skulle vistas i Guds närhet.
     Rätt stora krav, eller hur?!
     Då kanske vi kan börja förstå att dessa helighets- och rättfärdighetskrav som Herren sätter på vår ande, själ och kropp egentligen är helt omöjligt att vi skulle kunna uppfylla dem själva. Och vi har redan konstaterat att all vår egen rättfärdighet är som bäst liknande en fläckad och ful klädnad.
 
Det finns bara en enda möjlighet – genom att bli klädd med den rättfärdighet som kommer från Gud. En rättfärdighetsklädnad som är helig, fläckfri och utan några som helst fläckar eller någon smuts. På grund av Guds stora nåd får vi klä oss i en klädnad som skyler vår nakenhet – tack vare Jesu Kristi död och uppståndelse.
     ”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder, tack vare den rika nåd som han lät flöda över oss med all vishet och insikt". (Ef. 1:7–8 SFB).
     Genom Guds nåd får vi möjlighet att kliva in i det område där lagen redan är uppfylld och fördömelsen är borta. Området är ”i Jesus Kristus” – och just därför är ”i Jesus Kristus'' ett så centralt och viktigt begrepp i Nya Testamentet.
     Nu har vi också förstått att den som kommit till tro på Jesus Kristus, klär av sig den gamla människan i och genom dopet. På så sätt befrias den troende från detta dödens kött och begraver det i dopet.
     Men - det händer också något mer i den stunden, eftersom Dopet är det ögonblick vi också kliver in i Kristus!
Vi kliver ur den gamla klädnaden och kliver in i Jesus Kristus. ”Du förvandlade min klagan till dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje” (Ps. 30:12).
 
Vi accepterar och anammar den rättfärdighet som Gud har upprättat i och genom sin Son, Jesus Kristus. Vi klär oss i den – och det är en helt ny klädnad.
Det är det här som Paulus menar med sina ord är i Romarbrevet 6:3–4; ”Eller vet ni inte att alla vi som är döpta till Kristus Jesus är döpta till hans död? Vi är begravda med honom genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet”. En översättning skriver; ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus, också har blivit döpta in i hans död. Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet”.
 
Så – för det första innebär dopet; ”döpta in i hans död”. Det är avklädningen, befrielsen och begravningen av den gamla människan.
     Och för det andra innebär dopet; ”att bli döpt in i Kristus Jesus”.  Det är ”påklädningen” – att bli klädd med Guds rättfärdighet. Döpt in i Kristus för att leva ett nytt liv i honom. Som Paulus bedyrar för de troende i Galatien; ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus” (Gal. 3:26 SFB).
 
Dopet i vatten är alltså ett dop in i Jesus Kristus. Det är ett dop in i ett helt nytt liv - att leva ett nytt liv i Kristus, med honom och för honom.
     Vi blir klädd i Hans rättfärdighet.
     Naturligtvis – det är samma nya liv i Jesus som Paulus sedan undervisar om i både sjätte och åttonde kapitlet av Romarbrevet. Där talar Paulus om ”Andens nya lag” –som gäller för livet i Jesus Kristus!” (Rom 8:2).
     Det är utifrån detta vi läser; ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst”. (2 Kor. 5:17-18 SFB).
     Den som genom dopet klivit in i Kristus är en ny skapelse.

Och allt kommer från Gud. Ingenting från oss själva.
     Det är en fantastisk tanke av vår Herre – att vi inte bara får uppleva att Jesus bor i oss utan också att vi bor i honom.
     Det är därför så viktigt att ”I Jesus Kristus” ska vara en personlig erfarenhet för varje kristen. Att befinna sig i centrum av Guds kärlek, nåd, barmhärtighet, härlighet och rättfärdighet.
     Vi behöver inte försöka tillverka vår egen rättfärdighet genom att uppfylla lagen. I stället får vi, av bara nåd, uppleva att vi uppfyller den rättfärdighet som Gud har gett oss i Jesus Kristus.
     Och vägen dit – det är att döpas in i honom!
 
När Jesus kom till Johannes döparen för att bli döpt, så började Johannes att diskutera med Jesus då han tyckte att det var han som behövde bli döpt av Jesus. Johannes blir dock beordrad av Jesus att döpa honom då han säger till honom; "Låt det nu ske. Det är så vi ska uppfylla all rättfärdighet. Då lät Johannes det ske." (Matt 3:15 SFB).
     Det kan tyckas varar ett mycket egendomligt svar - men när vi förstår dopets innebörd så förstår vi att det handlar om att uppfylla all rättfärdighet i och genom dopet.
     Vi ska uppfylla rättfärdigheten, precis som man uppfyller ett glas med vatten. Det hållbara skalet finns där redan, men vatten behöver fylla upp glaset. Efter att du fyllt glaset med vattnet är ju vattnet i glaset, då kan man även använda definitionen och uttrycket; ”i glaset”. 
     På samma sätt ska vi uppfylla den rättfärdighet från Gud som finns i Kristus genom att vara i honom. Det är här dopet kommer in i bilden - det sätt på vilket vi kliver in i Jesus för att uppfylla rättfärdigheten.
 
Vår egen rättfärdighet är och förblir som en fläckad klädnad - just på grund av alla våra misslyckande, våra nederlag, vår synd och vår orenhet. Men Gud helgar sina barn genom att sätta en ny klädnad på dem i vilken de kan komma inför honom i frimodighet.
     Paulus nämner något om det i Efesierbrevet; ”Ni män, älska era hustrur såsom Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara” (Ef. 5:25-27).
     Guds barn får en möjlighet att vara lika felfri och helig som hans son Jesus Kristus. Hur är detta möjligt?
     Möjligheten är nämligen Kristus själv!
 
Denna tanke om att klä någon i någonting nytt och rent finns genom hela bibeln. Översteprästen Josua blev avklädd sina orena kläder – och därefter klädd i en högtidsdräkt. Den förlorade sonen fick ta av sig sina gamla kläder, som för övrigt sannolikt luktade ”svinstia”, och fick klä på sig den finaste dräkten hans fader hade.
     Båda dessa skildringar är bilder på vad Gud gör i och genom dopet, där Gud låter oss klä av oss de gamla stinkande kläderna och klä oss i Kristus. Han är vår enda möjlighet till rättfärdighet! ”Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus!” (Gal. 3:27). Döpt in i Kristus – där klädnaden är Jesus Kristus själv!
     Då människan inte duger till att klä sig själv - då klär Gud henne!

Den första bild på detta i Bibeln är i samband med syndafallet. Adam och Eva skylde sin nakenhet med egenhändigt ihopsatta fikonlöv, beskriver bibeln - men Gud var inte nöjd med det.
     Han tog då själv itu med det och gjorde kläder åt Adam och Eva av skinn som han klädde dem med.     ”Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem” (1 Mos. 3:21 SFB).
Märk väl - det var Gud som klädde människan även den allra första gången. Lägg också märke till att blod måste utgjutas för att människan skulle kunna kläs med ”kläder av skinn”. Ett djur måste ge sitt liv för att skyla människans nakenhet.
     På det här sättet kommer bilderna igen genom hela gamla testamentet om hur Gud ger människan kläder att klä sig i – och det började med Adam och Eva.
 
Prästen i gamla förbundet fick absolut inte ha någon kroppslig defekt, konstaterads tidigare. Prästen fick heller inte komma inför Herrens ansikte hur som helst.
     Herren gav dem noga föreskrifter och förordningar om detta. Ingen präst hade tillåtelse att komma inför Herren i sina egna kläder. Gud krävde heliga kläder.
     Därför fick Israels barn föreskrifter om att göra heliga kläder åt Aron och hans söner för att de skulle kunna vara präster inför Guds ansikte. Utan dem kunde de inte fungera som präster.
     ”Detta är de kläder de skall göra: bröstsköld, efod, kåpa, livklädnad i mönstervävnad, turban och bälte. De skall göra dessa heliga kläder åt din bror Aron och hans söner för att Aron skall tjäna som präst åt mig” (2 Mos 28:4 SFB).
 
En av de allra största dagarna som prästerna skulle tjänstgöra på var den stora försoningsdagen. Detta står i 3 Mos. 16:3–4; ”Detta skall Aron ha med sig när han går in i helgedomen: en ungtjur till syndoffer och en bagge till brännoffer. Han skall ta på sig en helig livklädnad av linne och ha benkläder av linne på sin kropp, och han skall spänna på sig ett bälte av linne och vira en turban av linne om huvudet. Detta är de heliga kläderna, och innan han tar dem på sig skall han bada sin kropp i vatten”.
     Här finns några intressanta saker att lägga märke till i texten.
     Innan prästen fick ta på sig de heliga kläderna måste prästen naturligtvis ta av sig sina egna kläder. Därefter skulle han bada sin kropp i vatten. Detta är något synonymt med orden från Efesierbrevet om att Gud skulle ”helga kyrkan genom reningsbadet i vatten”.
     Om man kopplar ihop det med vad Petrus säger i sitt brev, där han påminner om att de som tror på Jesus också är präster, som helgats genom reningsbadet i vatten, dvs dopet.  ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus”. (1 Petr 2:9 SFB). 
 
Alltså - inte förrän efter det att prästen hade klätt av sig sina egna kläder och badat sin kropp i vatten kunde han ta på sig de heliga kläderna - just därför att det var de ”heliga kläderna”.
     Och förutom det så var dessa kläder av ett alldeles speciellt material; Linne!
     Kan det ha någon betydelse?
     Ja, naturligtvis, det hade en symbolisk betydelse.

Linne har en speciell egenskap och sannolikt var det på grund av den egenskapen som prästens kläder skulle vara av linnematerial. De heliga kläderna var i alla delar av linne. Herren gav också Israels barn tydliga instruktioner om att de inte fick blanda olika garn i ett och samma tygstycke. Det var därför inte möjligt att blanda linne med lite av annat material enligt helighetsreglerna; ”Ett klädesplagg av två olika slags garn skall du inte ta på dig”.  (3 Mos 19:19).
 
Prästens heliga kläder måste därför vara av enbart linne och ingenting annat än linne
     Men - varför just linne?
     Sannolikt på grund av en egenskap som linnematerialet har. Linne framkallar inte svett! Hesekiel 44:17–18 förklarar detta när det gällde prästens tjänstgöring relaterat till linnekläderna; ”När de kommer in i den inre förgårdens portar, skall de ta på sig linnekläder. De får inte ha på sig något av ylle, när de gör tjänst i den inre förgårdens portar och inne i templet. De skall ha huvudbonader av linne på huvudet och benkläder av linne runt höfterna. De får inte klä sig i något som gör att de svettas”. 
     De fick inte klä sig i något som skulle göra att de svettades – något material  som ”framkallar svett” står det i en översättning.
     Linne var ett material som prästen skulle använda för att det materialet gjorde att prästen inte svettades. Det framkallade inte svett, vilket ylle uppenbarligen gjorde.
 
Symboliken är här faktiskt glasklar när det gäller vår klädnad och vår rättfärdighet. Bibeln är tydlig med att alla som tillhör Kristus har blivit kungar och präster inför Herren. "Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden." (Upp. 5:9–10 SFB).
     Samma budskap som Petrus gav i sitt brev, att i det Nya Förbundet genom Jesus Kristus har varje troende blivit gjord till präster inför vår Gud. Det som man brukar nämna som ”det allmänneliga prästadömet”.
     Vår prästerliga klädnad är densamma som vår rättfärdighet. Därför måste vi klä oss i en klädnad av samma kvalitet som prästerna i det Gamla Förbundet. Kläderna måste alltså vara av ett sådant material att den inte framkallar svett.

Vad innebär det?
     Det får inte ha åstadkommits genom eget arbete och ansträngning som gör att man svettas, en sådan klädnad som framkallar svett hos den som bär den.
      Att försöka prestera en egenrättfärdighet får människor att svettas – för det är både svettigt och jobbigt. Men Herren kräver en klädnad som inte framkallar svett och inte heller har åstadkommits genom att ”arbeta i sitt anletes svett”.
     All vår egen prestation måste läggas åt sidan.

Vi får, genom Guds nåd i Kristus, klä oss i honom, Jesus Kristus. Han är den klädnaden som är rättfärdig, helig och ren – och som ger oss frimodighet till att närma oss tronen. ”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött” (Hebr. 10:19-20 SFB).
     In i det allra heligaste kom inte prästen utan att först ha avklätt sig sina gamla kläder, badat sin kropp och klätt sig i de heliga kläderna av linne. Då kunde han frimodigt gå in i det allra heligaste.
     Genom den rättfärdighet som Herren har upprättat genom sin son, Jesus Kristus, får vi av bara nåd klä oss i klädnaden av Guds egen rättfärdighet genom dopet. Det är detta som gör dopets innebörd så fantastiskt.
Döpt in i Kristus, in i det nya livet och in i den rättfärdighet som kommer från Gud själv.
 
Då kan vi frimodigt proklamera att vi inte är vad vi en gång var – vi är vad vi blivit i och genom Jesus Kristus. Som Psalm 100 säger; ”Besinna att Herren är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva. Vi är hans folk och får i hans hjord”. Eller som det står i Efesierbrevet 2:10-12;
”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.  Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem”.
 
Det gamla är och förblir något förgånget.
     Vår deklaration borde vara;
     Jag är ingen syndig människa längre. Rättfärdigheten tillhör mig i Kristus - och det utan någon som helst förtjänst. Av nåden är ni frälsta genom tron.
     Jag är en före detta syndare, men nu är jag rättsligt ren i Guds ögon, tack vare Jesu blod, därför att renheten, heligheten och rättfärdigheten är min i Jesus Kristus.
 
Slutligen ser vi i Uppenbarelseboken om Lammets brud, där en röst som var som stora vatten och likt åskan säger; ”Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent.» Det fina linnet är de heligas rättfärdighet”. (Upp. 19:8).
     Det fina linnet är de heligas rättfärdighet.
     Vad är det för rättfärdiga gärningar?

Ja, här handlar det igen inte om våra egna egenpresterade gärningar. Återigen talas det här om linnet, skinande och rent, ett material som inte framkallade svett. Hemligheten med de rättfärdigas rättfärdiga gärningar är just deras rättfärdighet, den som utgörs av Jesus Kristus.
     Alltså – ingenting som är ”egen presterat”. Inget eget arbete. Inget som framkallar svett.

Allt kommer från Gud.
”Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord. Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud” (2 Kor. 5:18-19,21 SFB). 
     För att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.
     För att vi skulle i honom stå rättfärdiga inför Gud.
     För att vi skulle bli ett med hans rättfärdighet.
 
Begreppet ''I Kristus” är helt fantastiskt – och det är vår enda möjlighet!
     Det är också det mest fantastiska som har hänt vår mänsklighet. Att vara ”i Jesus Kristus”.
     Har du iklätt dig Kristus och blivit ett med rättfärdigheten från Gud?
 
Det är dopet som för dig in i Kristus – in i det nya livet.
     Man bärs inte i efterföljelsen – man väljer att följa och att gå i hans spår. Inte heller omvänder man sig på grund av andra människors beslut, utan man väljer att själv vända om.
     Sak samma med dopet.
    Man bärs inte in i Kristus av andra människor – man döps in i honom. Det är en egen personlig erfarenhet som man själv väljer att göra.

Som det är sagt – det är du som väljer!

_________________________________________________________________________________________


Kapitel 12 Befrielse från köttet - dopets betydelse
 
Vi har nu sett hur köttet hos oss berövats sin makt i våra liv genom att vi korsfäster det vid Kristi kors. Då kan vi konstatera att vårt kött är korsfäst, som Paulus säger i Gal. 5:24; ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär”.
     Det i sig ger oss också stöd för att det är så vi ska se på oss själva, som Rom. 6:11 säger; ”Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus”. Översättningen från 1917 säger; ”Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven för Gud, i Kristus Jesus”.
 
Så ska vi se på oss själva.
     Vi har korsfäst vårt kött och vi har dött bort från synden. Vi ska deklarera att vi är döda från synden – och lever för Gud i Kristus Jesus. Köttet har förlorat herraväldet i vår kropp genom korsfästelsen.
Vi har alltså kommit fram till den punkten att vi har fått kallelsen från Jesus att följa honom – och vi har då svarat       Ja på den kallelsen genom att vända om i sann omvändelse. Det innebär att skrota sina egna tankar, överge
vår gamla väg, korsfästa vårt kött tillsammans med dess lustar och begär.
     Då har vi kommit till en punkt att vi vägrat att längre än hit följa vår egen väg. Kristi kors blir en realitet i våra liv - för vårt kött och vårt egocentriska liv.
 
Varför?
     Jo, därför att vi har kommit till insikt om att det är den enda möjligheten för oss att återfinna den förlorade härligheten – och bli rättfärdig! Vi har sett rakt igenom köttets trix i självhävdelsen då den åberopar lagens krav. Sanningen har lett oss fram till Kristus. Och där har vi i förkrosselse sett vår svaghet och otillräcklighet.
     Men i Jesus Kristus har vi upptäckt möjligheten till upprättelse. Fascinerad, förvånad och omtumlad av Guds oerhörda kärlek väljer vi att gå i Hans fotspår.
     Vi tillåter vårt kött dö i Kristi död. Ingen speciell ansträngande prestation från vår sida - enbart ett accepterande om att Hans död gäller mitt kötts död.
 
Men vad gör vi nu?
     Här står vi med ett dött kött. Ett kött som blivit avtvingat sitt herravälde genom döden. Syndens makt är bruten i våra liv - men ändå är det kvar i mitt liv - trots att det är dött!
     Ska det vara så?
     Ska köttet verkligen vara kvar i vår tillvaro? Är det så att nu får vi klara oss själva? Måste vi stanna kvar i synden – i köttet?
      Samma frågor uppehåller Paulus sig med i början av det 6:e kapitlet i Romarbrevet; ”Vad ska vi då säga? Ska vi bli kvar i synden så att nåden blir större? Verkligen inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta leva i den?” (Gal. 6:1-2 SFB)
     Slutsatsen på frågan om vi ska leva kvar i synden är ett klart och bestämt; Nej! Verkligen inte, säger Paulus. Därför att vi som har dött bort från synden som bor i mitt kött, likvärdigt med köttet, hur ska vi kunna leva kvar i en sådan situation?!
Det räcker inte bara med att låta köttet dö tillsammans med Kristus.

Nu anar vi att det måste till något mer.
      Här krävs befrielse! En total och radikal befrielse från synden och köttet som vi har dött bort ifrån. Denna dödens kropp, som vi nu har fått i knäet, tack vare att köttet har dött - den måste vi på något sätt frigöras ifrån! Det är ju logiskt.
I en hopplös och desperat fundering över frågan just den här frågan funderar Paulus vad han skulle göra av det ”döda köttet” och utbrister i Rom 7:24; ”Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?”.
     Vem ska rädda mig? Vem ska befria mig från denna dödens kropp?

Här tror man att Paulus tog en bild från sin egen samtid om en avrättningsmetod kanske grymmare än någon annan.
     De hade kanske alla sett detta fruktansvärda avrättningssätt som man ibland tillämpade på dödsdömda mördare.De hade sett en människa kämpa förtvivlat med en död människas kropp framför sig.
Avrättningsmetoden, som var bland de grymmaste metoder, bestod i att låta avrätta en del mördare genom att binda fast offrets döda kropp vid den som hade dödat den.
     En förutsättning var ju naturligtvis att man måste finna rätt mördare för rätt offer. Om det var möjligt – ja, då band man fast kropp mot kropp. Handflata mot handflata. Öga mot öga. Mun mot mun och så vidare.
     En hopplös situation för den levande som blev straffad. Inom kort tid, som vi alla förstår, dog också denne, av likförgiftning från den döda kroppen.
 
Så, man tror att Paulus använder den här bilden då han utropar: ”Jag arma människa, vem ska befria mig från denna dödens kropp?”
     Frågan kan sägas vara tvåfaldig.
     Den första gäller vem som ska lösgöra mig från vår mänskliga kropp, som av sin natur är dödlig? Det sker den dagen Herrens basun ljuder och våra kroppar utbyts mot härlighetskroppar.
     Det dödliga iklär sig odödlighet. Det förgängliga iklär sig oförgänglighet. Det är dagen då Guds barn förlossas från den här jorden - slutfrälsningens dag. En hoppets dag!
 
 
Men, frågan gäller lika mycket om köttet som genom korsfästelsen har tvingats att dö! Eftersom frälsningen och befrielsen är tvåfaldig, är frågan om befrielse också det! Vi behöver en befrielse från synden och köttet som vi har dött bort ifrån. Vem ska kunna utföra det, och på vilket sätt?
     Paulus har redan svaret.  Han väntar inte på att någon ska svara honom, i stället utbrister han: ''Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!''.
 
Svaret är på förhand redan givet!
     Detta är också i sig nästa steg i utvecklingen till liv utformat av den Helige Ande. Vi går tillbaka till Petrus predikan på Pingstdagen och hans uppmaning till folket när de frågade om vad de skulle göra.
Petrus utbrast;
     Petrus svarade dem: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar." (Apg. 2:38 SFB).
 
Först omvändelse – därefter dopet!
     l dopet ligger nämligen befrielsen från den ”gamla människan”, detta dödens kött och från syndens tvingande makt i en människas liv. En människa som har korsfäst sitt kött har ju också dött bort från det.
     Det är också detta Paulus fortsätter med då han funderade över om vi skulle leva kvar i synden eller inte. ”Eller vet ni inte att alla vi som är döpta till Kristus Jesus är döpta till hans död? Vi är begravda med honom genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet” (Rom 6:3–4 SFB). Som det står i en annan översättning; ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom….”.
 
Genom dopet har ni blivit begravna.
     Naturligtvis! Därav kallas också ”bassängen” vi döper i just ”dopgrav”.
     Enda sättet att bli befriad från en död människa är att begrava henne. I begravningen av köttet, den gamla människan, sker en helt och hållen befrielse från köttet. Däremot inte ett helt utplånande, som vi har sett tidigare.
     Befriad - för att kunna leva ett nytt liv i Kristus Jesus. Ett rent, rättfärdigt liv och heligt liv i honom.
     Det ger oss en ny ställning. Vi är inte längre slavar under synden - utan vi är Guds barn. ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh. 1:12-13 SFB).
 
Vi återvänder till Apg. 2:38 igen. Här finns en mycket intressant sak, som är värd att observera och lägga märke till. Petrus säger att de skulle omvända sig och döpas i Jesu Kristi namn.
Varför?
      För att de skulle få förlåtelse för sina synder. Om vi nu går tillbaka till den grekiska grundtexten så finns här ett intressant uttryck. men nu måste vi göra det! Det finns här ett rätt märkligt uttryck som vi måste notera. Det är det lilla ordet ”förlåtelse”. ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna – eller så att ni får förlåtelse för era synder”. 
 
Innebär det en allmän förlåtelse. Det kan ju tyckas så, men ser vi på det grekiska ordet så heter det ”áfesin” och har också en djupare betydelse än det vi lägger i ordet förlåtelse.
     Ordet står ordagrant för förlåtelse, befrielse och att lössläppa – vilket också betyder att sända bort något, upplösa en sammankomst och att lösa upp något. Ordet användes om att sätta någon slav fri under det judiska jubelåret.
     När Jesus kommer till Nasaret och kliver in i Synagogan så får han Jesajas bok i handen för att läsa – och här återkommer faktiskt exakt samma ord då Jesus citerar profeten Jesaja;
     "När han öppnade rullen, fann han stället där det står skrivet: Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk. 4:18-19 SFB).
 
Att utropa frihet för de fångna. Att förkunna befrielse för de fångna. Att utropa ”áfesin” för de fångna.
Jesus citerar profeten Jesaja och säger att Herren hade sänt honom till att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fångna - vilket är samma ord som används av Petrus i talet där i Apg. 2:38. Ordet förlåtelse i apostlagärningarna är alltså samma ord som befrielse/frihet i Lukas evangelium.
     Då förstår vi också något mycket betydelsefullt. I sann omvändelse, följt av dopet till Jesus Kristus, ligger befrielsen från synden och dess makt som åstadkommer syndens gärningar.
     Frigörelsen från dödens kropp och kött har Gud placerat i steget att döpa sig. När en människa omvänder sig och låter döpa sig finns förlåtelse från synderna, men framför allt en befrielse av den gamla människan. Dopet betyder en begravning – att begrava den gamla människan. En total befrielse.
     Men - detta måste accepteras och tas emot i tro, för utan tro är handling värdelös, genom det vi kallar för ”Trons lag”.
 
Då vi förstår och upptäcker detta, så förstår vi samtidigt att det handlar om en avklädning av något unket, något illaluktande gammalt dött kött. Det är också vad Paulus menar i sitt brev till församlingen i Kollosai.
     ”Men nu ska också ni lägga bort allt detta: vrede, ilska, ondska, förtal och fräckheter från er mun. Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare” (Kol. 3:8–10 SFB).
 
Ni har klätt av er den gamla människan, säger Skriften här. Och i det här ögonblicket talade Paulus till människor som kommit till tro på Jesus Kristus och låtit döpa sig. Hans uppmaning är klar och tydlig; ”Lägg bort det ni i Kristus har klätt av er!”
     Den som aldrig klätt av sig, får heller inte uppleva förmånen av att klä på sig något nytt och betydligt bättre.
     Vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad, sa Jesaja, och just därför måste vi klä av oss den klädnaden. Vi måste befrias och lössläppas från köttet, ”den gamla människan”, det odugliga, orena och orättfärdiga, för att klä oss i det enda som är accepterat inför Guds ögon - det fullkomliga; Jesus Kristus, vår rättfärdighet!
 
I profeten Sakarjas bok kan man läsa om Översteprästen Josua. Här finner vi en nästan identisk likhet med det vi här sett i Bibeln.
     ”Josua var klädd i orena kläder där han stod inför ängeln. Och ängeln sade till dem som stod inför honom: ”Ta av honom de orena kläderna.” Sedan sade han till Josua: ”Se, jag har tagit din missgärning från dig, och jag ska klä dig i högtidskläder.” Då sade jag: ”Sätt en ren turban på hans huvud.” Och de satte en ren turban på hans huvud och tog på honom kläderna medan Herrens ängel stod där” (Sakarja 3:3–4 SFB).
     Ta av honom de orena kläderna, sa ängeln. Därefter sa ängeln till Josua att Herren hade tagit bort hans missgärning, hans synd, hans orenhet och skam – för att sedan klä honom i en ny klädnad, en högtidsklädnad.
     Ängeln befallde om en avklädning av Josuas orena, smutsiga kläder, eftersom de inte passade inför Herrens ansikte – och så proklamerar han till Josua att Herren har tagit bort missgärningen i den stund han blev avklädd de smutsiga kläderna.
 
Josua blev befriad från en ”smutsig byk”, som man brukar säga, just för att få klä på sig högtidskläder som kom från Herren själv.
     Köttets befrielse är din och min genom dopet i Jesus Kristus! Dopet är och förblir därför det allra första steget efter en sann omvändelse.
     Så - är vi villig att skrota våra egna traditionella tankar om dopets innebörd – och förstå att det finns en djupare dimension av dopets kraft i våra liv – att befrias från den gamla människan - detta dödens kött.
     Vem ska befria oss från denna dödens kropp, dessa orena kläder?
”Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!'' (Rom 7:24 SFB).
 
Svaret är på förhand givet:
    ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni för befrielse för era synder!”



Kapitel 11 Den Andliga lagens krav
 
Då vi börjar upptäcka att köttet lika lite kan vara Guds lag underdånig som det vill vara det, finner vi att den enda möjligheten är att vi tar itu med det, dess lustar och begär.
     Köttet kommer aldrig någonsin att kunna behaga Gud. Dess värre har det ingen vilja att göra det heller. Därför finns det inte något som helst berättigande för köttets självhävdelse.
     Den enda möjligheten att komma in i ''Aerodynamikens lag”, är ju att kliva ur tyngdlagen. Att, helt enkelt, ”dö” från tyngdlagen.
     Det är också den enda chans vi har att komma in i den andliga lagen som gäller för livet i Kristus! Vi måste dö från den förra lagen, annars går det inte! Naturligtvis, är det inte fysiskt vi måste dö. Döden gäller köttet i oss. Att korsfästa sitt kött med dess lustar och begär.
     Att korsfästa, både de orättfärdiga gärningarna och de egenrättfärdiga gärningarna. Du kan aldrig lämna kvar det goda som köttet försöker prestera. I och med det lämnas ingen ursäkt kvar åt köttet för dess existensberättigande.

Vi vet alla, att då en människa dör, blir hon automatiskt bortkopplad från landets lagar som hon tidigare levde i. Ingen kan göra vare sig några anspråk på skulder eller andra krav som den döda skulle vara skyldig. Lagen säger, att då en människa dör är hon befriad ifrån alla tvång och rättigheter som låg över henne under lagens tid.
     Med andra ord skulle man kunna säga, att när en person har dött har hon genom lagen dött bort från lagen. Och det gäller allt, även lagens krav och fördömelse.
     Ibland har vi kanske funderat vad Paulus menar, då han samtalar omkring det här ämnet i brevet till Galaterna.
     ”Jag har genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. För om rättfärdighet kunde nås genom lagen, då hade Kristus dött förgäves” (Gal 2:19-21 SFB).

Det är egentligen precis den här tanken han åsyftar. Genom att lagen friar en människa från lagen då hon dör, då dör man naturligtvis också genom lagen bort från lagen.
     Det verkat väl ganska logiskt?!
     Paulus utvecklar de här tankarna ännu tydligare i Romarbrevet: Det är viktigt att vi ser det här helt klart, därför tar vi med hela sammanhanget där.
     ”Eller vet ni inte, bröder – jag talar till sådana som känner lagen – att lagen råder över människan så länge hon lever? En gift kvinna är genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men om mannen dör, är hon fri från den lag som band henne vid mannen.  Om hon ger sig åt en annan man medan hennes man lever, kallas alltså hon äktenskapsbryterska. Men om mannen dör är hon fri från lagen, och då är hon ingen äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man.
     Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp dödats från lagen så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud. Så länge vi levde i köttet var de syndiga begären som väcktes genom lagen verksamma i våra kroppar så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Nu står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst” (Rom 7:1–6 SFB)

Här talar Paulus till de som kände till hur lagen fungerade och påpekar att lagen tillåter en befrielse från den lag som binder människor med krav, skyldigheter och dom.
     Han tar förhållandet i ett äktenskap som exempel. Kvinnan är genom lagen bunden vid sin man och lagen lägger därför en skyldighet på henne att inte bryta sitt äktenskap, för då kallas hon för äktenskapsbryterska.
     Men, påpekar han, detta förhållande gäller endast så länge hennes man lever. Om det nu skulle hända att han skulle dö - ja, då är hon fri från den lag som band henne vid honom. Genom lagen har hon alltså blivit fri från lagen, på grund av att en del av henne har dött – och hon har möjligheten att gifta om sig utan att bli kallad för äktenskapsbryterska.
 
Så är det också med er, förklarar Paulus.
     Den andliga lag som gäller för livet i Kristus har ett krav; efterföljelse!
     I   det kravet finns också ett krav om att lämna för att kunna följa Jesus. Man måste överge sin väg och sina tankar - ja, dö från sitt kött och sitt tidigare egocentriska liv.
Dö ifrån det som ännu binder människan vid syndens lag. Om vi inte gör det, gäller inte den nya lagen i mitt liv.        Vi kommer då fortsätta att söka efter att hävda vår egen rättfärdighet!

Vi förstår nu att den andliga lagen kräver en sak; köttets nederlag! Köttets korsfästelse och död – för att därefter kunna träda in i ett nytt förhållande och en ny ställning i Kristus.
     Visst, det kan vara obehagligt att upptäcka denna sanning - men det är ett faktum. Vår egoism fördunklar ofta våra ögon, bara för att vi inte ska få insikt om detta. Vår mänskliga natur vet att det i så fall betyder dödsstöten för köttet. ”Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus” (Rom 6:11 SFB). I Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud!
 
Om någon vill gå i mina spår, sa Jesus, då kommer korset först i hennes liv. Och om du vill leva det fantastiska nya liv i Jesus Kristus, rättfärdiggjord i honom genom hans försoningsdöd och uppståndelse – då kommer korset också först i ditt liv!
     Korset är den enda möjligheten. Korset är det enda kravet, men ändå, ett absolut krav - antingen eller!
För där på andra sidan av korset, det vill säga det som kallas ”livet i Kristus” - där gäller en ny lag; livets Andes lag också kallad trons lag. Och där gäller också ett nytt liv; Andens liv!


Kapitel 10 Lagens uppgift
 
Jesus stod på stranden och sa: ''Följ mig!”.
     Därav förstod lärjungarna, att om de skulle följa den mannen, så skulle också deras liv komma att präglas av Jesus, eftersom han därefter skulle komma att styra deras steg.
     En kristen, är en människa vars liv utformas av den helige Ande i efterföljelsens fotspår, har vi fastslagit förut.      Men ofta har det uppfattats att en kristens liv styrs av lagen. Genom vår tradition har vi fått denna uppfattning och utbrett den i vår omgivning! Om du skulle fråga en människa som inte är troende vad en kristen är, så skulle svaret till 90% bli att det är en person som inte får göra det eller det. Man skulle mena, att en kristen är en människa som har accepterat att försöka leva efter Guds bud.
 
Men är det så?
     Pekade Jesus verkligen på lagen och sa: 'Följ den!”?
     Nej! Han pekade på sig själv och menade att de skulle följa honom.
     Köttet kommer alltid att åberopa lagens krav för att hävda sin egen existens. Då är det viktigt att förstå vilken uppgift lagen har. Gör vi inte det, riskerar vi att tillåta köttet fortfarande finnas till, för att om möjligt uppfylla lagens krav.
     Vi försöker då att i köttets kraft klara av vad lagen kräver av en människa för att hon ska bli rättfärdig. För att nu inte också nämna alla de krav och den tradition som vi utöver lagen har lagt på människor som en tung börda!
     När vi sedan inte klarar av att helt komma upp till de uppställda föresatserna, kommer fienden att gå på vårt skuldbetyngda samvete med ännu mer skuld. Vi hamnar då i ett ekorrhjul som är väldigt svårt att komma ut ur!
 
Det enda som kan lösa oss då är Guds ord förmedlad genom den helige Ande. Att Anden låter oss förstå avsikten med lagen, och hur den förhåller sig för den troende, en kristen människa, som lever i Jesus Kristus.
     Låt oss därför se på det Jesus sa i sin Bergspredikan; ” Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Jag säger er sanningen: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett” (Matt. 5:17-18 SFB)
     Alltså kom inte Jesus för att plocka bort lagen eller dess krav på människor – en viktig information och kunskap. Lagens krav kommer alltid att finnas där som en auktoritet – ända till den dag då himmel och jord förgås.
 
Detta bibelord är ett av de ord köttet åberopar för sin fortsatta existens. Och många andra tar det som en intäkt för att vi lever fortfarande under lagens krav för rättfärdighet.
     Men vår mänskliga natur vill inte att vi upptäcker hela sanningen i ordet. Helst vill köttet att vi stirrar oss blinda på orden; ”jag har inte kommit för att upphäva lagen”.
     Och visst, det kan verkligen vara ett starkt argument för köttet att visa på. ”Här ser du”, säger köttet i all sin pondus, ”att Gud har visst inte plockat bort lagen. Han kommer aldrig någonsin att lyfta av lagens krav på en människa! Du får nog allt fortsätta att försöka uppfylla lagen och tillåta mig att hjälpa dig så vi kan klara av den och bli rättfärdiga”.
 
Många människor blir lurade av en sådan lögn.
     Och på grund av det sätter man också därefter lagens måttstock på sig själv och på sina andliga medsyskon – och därigenom kommer man också alltför fort att hamna i fördömelse, både av sig själv och i fördömande av andra kristna.
     En sådan fördömelse bryter i sin tur ner en människa både psykiskt och fysiskt. Man lever kvar i lagen, med köttets fotfäste i sitt liv, nertryckta av fördömelse, därför att man inte klarade av vad man egentligen borde ha klarat av.
     Det viktigaste i bibelordet vi läste, går ofta de flesta människor spårlöst förbi. Vi läser igen: ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla den”.

Vad menas då med det Jesus slog fast i denna mening?
     Jesus inte kom för att på något sätt upphäva lagens krav, utan för att uppfylla de krav som Gud hade fastslagit i lagen – det vill säga det som vår mänskliga natur inte klarade av.
     Köttet har aldrig någonsin klarat av de kraven, helt enkelt därför att det är kött.
     Men Gud sände sin son, Jesus Kristus, för att genom honom uppfylla lagen - och därmed upprätta ett område där lagens krav redan är uppfyllt. Där det är fullbordat.
 
I Romarbrevet behandlar Paulus detta ämne på ett föredömligt sätt;
”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden” (Rom 8:3 SFB). Lyssna också på hur den äldre översättningen från 1917 formulerade denna vers:
”Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet” (Rom 8:3 1917).
     Så enkelt och tydligt formulerat: Det som var omöjligt för lagen. Det lagen inte klarade av. Det lagen inte kunde åstadkomma.

Varför?
     Lagen var försvagad genom den köttsliga naturen – den kom till korta på grund av vår mänskliga natur. Det var, och är, omöjligt för lagen att skapa rättfärdigheten för människan - just därför att köttet inte kan vara Guds lag underdånig. Människan kan inte bli rättfärdig genom egna laggärningar.
     ”Men vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar, utan genom tro på Jesus Kristus” (Gal. 2:16 SFB). ”Vi hävdar nämligen att människan förklaras rättfärdig genom tro – utan laggärningar” (Rom 3:28 SFB).
 
Gud kräver helighet, renhet och rättfärdighet av människan.
     Det vet köttet, därför åberopar köttet detta för sin egen existens. Köttet vill om möjligt överleva striden och befinna sig kvar, även om det skulle vara sårad av konflikterna.
     Det Herren däremot vill visa människan genom lagen, det är vad Paulus konstaterar i Romarbrevet; ”Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Vad som ges genom lagen är insikt om synd” (Rom 3:20 SFB)
     Ingen. Ingen är ingen. Ingen är inte någon. Inte någon människa kan i egen kraft genom ”köttkraft” alltså uppfylla lagen - så att hon genom det blir rättfärdig.
     Om det hade varit så att man kunde bli rättfärdig genom sin egen prestation, sina egna laggärningar, resonerar Paulus vidare, då hade det inte behövts något nytt förbund. Om rättfärdighet verkligen kunde vinnas genom lagen skulle det inte behövas ett försoningsförbund.
     Lagen kan bara ge insikt om synd, säger Paulus i nästa mening i versen.
 
Lagen visar människan nämligen på hennes synd. Så - av den anledningen kom inte Jesus för att plocka bort lagen. Han kom inte för att upphäva lagen – utan för att fullborda lagen, uppfylla lagen.
     Lagens krav kommer orubbligt att stå kvar.
     För finns det ingen lag - ja, då finns det ingen synd. Och finns det ingen synd - ja, då finns det inte heller något att förlåta. Utan synd - ingen nåd.
     Lagen har alltså en viktig uppgift att fylla. Och så länge den har det, kommer lagens krav att finnas kvar, tills himmel och jord förgås, som Jesus sa.
 
Vad är då lagens uppgift?
     Lagens uppgift är att uppenbara och förklara för människan att köttet kommer till korta inför lagens krav. Vår mänskliga natur räcker inte till.
     Lagen ger insikt om synd. Det finns alltså ingen som klarar av att genom mänskliga ansträngningar nå upp till lagens totala krav i sitt kött, sin mänskliga natur.
     Jakob förklarar det i sitt brev med följande påstående; ”Den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt” (Jak. 2:10 SFB). Den som klarar av 99%, men misslyckas med den sista procenten – den människan är ändå skyldig till allting.
     Därför blir det omöjligt för människan att på egen hand bli rättfärdig. Det är omöjligt för människan att rättfärdiggöra sig - det vill säga göra sig rättsligt oskyldig, göra sig själv ren och helig. Vi är alltjämt syndiga, orena och vår klädnad är befläckad, som Bibeln uttryckligen säger oss;
      ”Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en fläckad dräkt” (Jes. 64:6a SFB). ”Vi blevo allasammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad” (Jes. 64:6 1917)
 
Ingen människa har den minsta chans att själv arbeta fram en egen rättfärdig ställning – det blir som en smutsig och fläckad dräkt. Det måste till något annat – det måste till något mer. En extern hjälp. Någon som agerar för människans skulle – för vår skull.
     Och Romarbrevet talar om vad som måste till då Paulus slår fast att;
”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden” (Rom 8:3 SFB).
     Det lagen inte klarade av på grund köttets svaghet - det gjorde Gud!
     Det som måste till - det gjorde Gud - genom Jesus Kristus. Det vi inte klarade av, det klarade Gud av genom sin son Jesus Kristus.
 
Han gjorde det!
     ”Det gjorde Gud” är Paulus fantastisk proklamation. Herren lät det ske för att vi i Jesus Kristus skulle bli rättfärdiga inför Gud – för att vi skulle kunna bli ett med Guds rättfärdighet. Inte för att vi skulle hävda en egen rättfärdighet - utan leva i Guds rättfärdighet.
     Herren har ordnat en rättfärdighet för vilken en ny lag gäller i stället för den gamla lagen. Den upprättades genom att Jesus tog vår skuld, vår orenhet och vår orättfärdighet i sin kropp det ögonblick som han dog på korset för dig och mig. ”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud” (2 Kor. 5.21 SFB). En annan översättning säger; ”för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet”.
 
Det finns alltså ett rättsligt fritt förhållande för var och en av oss i vilken vi kan stå i inför Gud – i Hans rättfärdighet. Rättfärdiga - utan synd, skuld och dom.
     En rättfärdighet som inte är som en fläckad klädnad. En klädnad som inte är vår utan Guds. Vi kan bli ett med Guds rättfärdighet. Och för den rättfärdigheten gäller en ny verklighet - trons verklighet. Lyssna:
     ”Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus” (Rom. 3:21-24 SFB).
 
Alla människor har syndat, säger Bibeln här. Alla är alla – ingen undantagen! I och med denna sanning har också alla människor förlorat sin härlighet och sin rättfärdighet. Härligheten är rättfärdigheten, det vill säga avbilden av        Herren själv som Gud skapat oss till. Minns att i skapelsens ögonblick blev människan skapad till Guds avbild, en fantastisk skapelse och härlighet. ”En liten tid lät du honom vara lägre än Gud, med ära och härlighet krönte du honom” (Ps. 8:6 SFB).
     Människan blev krönt med ära och härlighet – en härlighet som sannolikt fungerade som en klädnad eller en mantel för människan. Men, en härlighet som gick förlorad genom synden och människan plötsligt stod naken inför mötet med Gud i lustgården.
     Därför säger Bibeln att alla har syndat – och gått miste om härligheten hon blev krönt med. Och du som är flitig bibelläsare kommer nu ihåg att Herren var tvungen att döda ett djur, utgjuta blod, för att klä människan och skyla hennes nakenhet. Mer om det i kommande kapitel.
      Nu förstår vi att ”Lagens uppgift” blir då att tala om för oss just detta faktum; ”Alla har syndat”. Vidare säger den oss att vi är syndare på grund av vår mänskliga natur, därför att köttet finns i oss. Paulus kallar därför också Guds lag för syndens och dödens lag (Rom. 8:2) – eftersom den ger insikt och överbevisar oss om synden.
 
Den första uppgiften för lagen är att ge människan insikt om synd – alla har syndat. Alla är syndare.
     Den andra uppgiften för lagen är att visa på lösningen för vår synd, nämligen att visa på Jesus. Lagen har å ena sidan fått i uppdrag att överbevisa oss om att vi aldrig klarar lagens krav i oss själva – för att därefter leda oss till vad Gud har gjort för oss i Jesus Kristus. Det Herren har gjort själv för vår situation och vår rättfärdiggörelse.
     Tänk tanken att Gud placerade in lagen i mänsklighetens historia - och samtidigt hade en frälsningsplan genom Jesus redan igenomtänkt. Är inte det en hissnande och fascinerande tanke?
     Gud visste vad han gjorde.
     Lagen skulle vara en länk i Guds plan för människors upprättelse. Jesus sa, att han inte kom för att upphäva lagen och profeterna. De måste finnas kvar. De har en uppgift – lagen och profeterna. Både ock.
     Varför?
     Av den anledningen att de ska peka på Jesus Kristus, Guds son, som tar bort världens synd och gör det omöjliga möjligt i människans hopplösa situation.
 
Profeterna i Gamla testamentet talade gång på gång om Messias som den enda lösningen för mänsklighetens synd. Jesajas ord i det 53:e kapitel profeterar mycket starkt om Messias som ska komma – ett hoppets ljus för mänskligheten; ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom” (Jes. 53:5–6 SFB).
 
När man läser Gamla testamentet ser vi profeternas ord om Messias kommande, om frälsning, upprättelse och rättfärdighet. I ett av evangelierna säger Jesus att profeterna hade talat fram till Johannes döparen - han blev den siste av gamla förbundets profeter.
     Vad gjorde egentligen Johannes döparen?
     Han döpte människor, ja, det är sant. Johannes kallades också för förelöparen, vägröjaren – den som banar väg. Johannes döparen var utsänd före Jesus, för att förbereda människorna för Guds rike i och genom Jesu kommande. Så han predikade; ”Omvänd er – Guds rike är nära”.
     Men - gjorde han något mer?

Johannes profeterade om Jesus Kristus och talade om den enda möjligheten för vår frälsning. Så, egentligen ledde han människor fram till Jesus.
     En dag stod han på stranden till Jordanfloden. Johannes döparen ser Jesus komma. Då pekar Johannes på honom, samtidigt som han deklarerar – eller snarare profeterar; ”Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade; Se Guds lamm som tar bort världens synd! Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig, för han var till före mig. Jag kände honom inte, men för att han ska uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten” (Joh. 1:29-31 SFB).
     Både lagens och profeternas uppgift är att peka på Jesus Kristus, just för att säga orden; ”Det gjorde Gud!”. Han tar bort världens synd. Han gör det omöjliga. Han ger nytt hopp, nytt liv – en ny klädnad – en rättfärdighet från Herren själv;
     ”…en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus för alla som tror”.
 
Paulus är också inne på samma tanke och undervisning i brevet som han skriver till galaterna. I Galaterbrevet är Paulus inne på denna undervisning. Vi läser helheten här för att få en klar bild över det hela.
     ”Är då lagen emot Guds löften? Verkligen inte. Hade vi fått en lag som kunde ge liv, då hade rättfärdigheten verkligen kommit av lagen. Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat ska ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. Innan tron kom hölls vi instängda och bevakade av lagen tills tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro. Men när tron väl har kommit står vi inte längre under någon övervakare” (Gal. 3:21-25 SFB).
     Lagen har varit vår ”övervakare” till Jesus Kristus kom. I en annan översättning står det; ”Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har lagen varit vår övervakare till Kristus kom…”
 
Lagen har alltså varit vår ”övervakare” tills Kristus kom, säger Bibeln här. Vi hölls under uppsikt av lagen - tills vi kom till Kristus. Här använder Paulus använder ett speciellt ord. I vår svenska översättning är det översatt till just ”övervakare”.
     På grekiska heter det ”paidagogos” och var ett namn som en speciell slav fick på grund av sin uppgift. En slav som med sträng hand skulle övervaka barnen och leda dem till skolan.  
     Den slaven var en barnvakt, en barnledare - eller kanske vi skulle kalla honom för skolpolis idag. Han förde i alla fall barnen från hemmet till skolan. Han höll under promenaden till skolan uppsikt och ordning på dem – och det är möjligt att han sa; ”Följ mig” till barnen. Och barnen – de hade bara att rätta sig efter hans auktoritära befallning.
    Man kan säga att han helt enkelt ledde barnen till deras lärare, för att när han lämnat dem där, inte ha någon mer uppsikt över dem. Därefter var det lärarens uppgift att ta hand om dem, lära och leda dem. Då kunde inte ''paidagogosslaven” inte längre åberopa sina auktoritära ord och befallningar - han hade inte något bestämmande över dem längre.
     Och det är helt riktigt som du nu har räknat ut - ”paidagogos” är det ord som vi senare har fått vårt svenska ord ''pedagog” ifrån.
 
Ja, säger Bibeln. Sådan är lagen!
     Lagen är en övervakare för varje människa - för att leda varje människa fram till Jesus Kristus. Övervakaren kunde aldrig lära barnen allt det som lärarna var dugliga till att lära dem.
     På samma sätt kunde inte heller lagen som övervakare föra någon enda människa fram till rättfärdighet. Men, den kan föra oss till Kristus, i vilken en rättfärdighet finns som inte beror på oss själva – utan beror på tro; Guds rättfärdighet.
     Där, vid korsets fot på grund av Jesu död och uppståndelse, får lagen i form av sin roll som övervakare, i sin tur lämna över oss till läraren, Jesus Kristus, för att inte längre ha rollen som ”paidagogos”.
 
Där blir lagens krav uppfyllda på grund av honom som tar sig an våra bräckliga liv.
     En ny lärare har spelat ut övervakarens roll - och en ny lag gäller i stället för den förra.
”Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus” (Rom. 3:21-24 SFB).
 
Därför säger Paulus i slutrepliken att; ”…när tron väl har kommit står vi inte längre under någon övervakare”.
Nu – då den nya lagen börjat gälla, har vi inte längre någon gammal lag över oss som övervakare – och den nya lagen kallas för ”trons lag” – eller ”Livets andes lag” (Rom. 8:2).
     Då förstår vi att ”Lagens uppgift” är att överbevisa människor om synd och därefter leda dem fram till Jesus Kristus som världens frälsare – han som tar bort världens synd! Där tar en ny lag vid, den andliga lagen. Efterföljelsens kallelse – i frälsningens ögonblick – handla inte om att följa lagen utan Jesus.
 
Vår efterföljelse i Jesu fotspår idag blir naturligtvis inte på samma vis så som lärjungarna fick göra, fysiskt nära mitt ibland dem – eftersom vi inte har Jesus personifierad mitt ibland oss som de gjorde.
     Det är här den helige Ande kommer in i bilden i våra liv, eftersom den nya trons lag också är ”livets Andes lag”. Vår kallelse handlar om att följa Jesus genom att följa den Helige Ande i spåren.
     För vad sa Jesus i sin presentation om den Helige Ande; ”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er” (Joh. 16:13-14 SFB).
 
Den Helige Ande ska leda oss in i hela sanningen – och lära oss allt. En fascinerande tanke som Jesus här planterar i sina lärjungar, men också in i våra liv. Därefter kommer Paulus ord intressanta om Anden i Galaterbrevet; ”Men om ni leds av Anden står ni inte under lagen” eller ”Men om Anden får styra er, står ni inte längre under lagen” (Gal. 5:18).
 
Ofta kommer människor med påståendet om att man som kristen ska följa lagen, utifrån den aspekten att vi fortfarande skulle stå under den för att nå sin rättfärdighet. Men, då har man inte förstått innebörden i Guds ord om lagen och profeterna.
     Då blir det som med de Judar som Paulus talar om i Romarbrevet;
     ”Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta. Jag kan vittna om att de har en iver för Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud” (Rom 10:1–3 SFB).
     De ägde verkligen en religiös iver, en gudsiver – men de ägde varken insikten eller kunskapen om den rättfärdigheten som kommer från Gud genom Jesus Kristus.
     Därför måste man också läsa nästa vers i detta kapitel; ”Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror” (SFB) ”Ty lagen har fått sin ände i Kristus till rättfärdighet för var och en som tror” (1917).
 
Lagen har fått sin ände i Jesus Kristus till rättfärdighet - men bara för den som tror!
     Varför?
     Därför att Kristus är lagens fullbordan, som Jesus sa; ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen utan för att fullborda den”.
     För den människan som tar emot Jesus Kristus i sitt liv, bekänner sin synd, får förlåtelse och bekänner Jesus som Herre står inte längre under lagens krav eller dess dömande makt.

Hur är det möjligt?
     Därför att det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta på grund av vår mänskliga och köttsliga natur, det gjorde Gud – och just därför kan lagens krav uppfyllas i dem som lever i Kristus.
     Romarbrevet förklarar det tydligt: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens rättfärdiga krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden” (Rom. 8:1–4 SFB).
     En översättning av vers 4 är; ”Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur”.
 
Övervakaren, ”paidagogos”, som vi talade om tidigare, kunde varken ställa något mer krav på barnen, än mindre fördöma deras handlingar då han slutligen hade överlämnat dem åt läraren.
     På samma vis är det med lagen. Här står det; ”Ingen fördömelse…”. Alltså - ingen fällande eller fördömande dom! Ingen är ingen. Ingenting!
     Varför?
     Därför att den människa som kommit till Jesus Kristus har upplevt en helt ny dimension, en ny ställning. Hon har blivit ett med en fullständigt ny rättfärdighet, vars grund inte vilar på lagen utan vilar på ett annat förbund och en ny lag; trons och livets andliga lag!
 
Den andliga lagen som gäller för den rättfärdigheten från Herren är livet i Kristus – och han har gjort oss fri från syndens och dödens lag. Syndens lag var den lag som kom genom Mose, men här säger Ordet att för dem som lever livet i Kristus Jesus inte mer står under den gamla lagen. Ett otroligt och fascinerande påstående, eller hur?
     En ny lag gäller nämligen för livet i Kristus. Ett nytt förbund har upphävt det gamla förbundet.
     Naturligtvis – det finns också krav i den nya lagen, fast av annat slag. Egentligen ett enda krav; Efterföljelsens krav. Mer om det senare.
     Alltså – en kristen människa som tror på Jesus Kristus och väljer att leva efter Anden, har klivit över från en lag och in i en annan.

Här kommer en talande bild på det.
Tyngdlagen är en lag som gäller alla människor i alla delar av vår värld. Den är konstant. Den är en obönhörlig. Den håller oss på jorden, bildligt och bokstavligt talat.
     Tyngdlagen innebär att om jag klättrar upp i ett högt torn och hoppar ut från tornet, då kommer jag – oavsett om jag vill det eller inte - dras ned mot jorden. Med en hastighet om cirka 10 meter per sekund skulle jag välkomnas ner tillbaka till jorden igen. Och det skulle vara en brutal upptäckt om jag inte kände till tyngdlagen.
     Man kallar tyngdlagen för ''jordens dragningskraft”. Det är den här världens dragningskraft på oss och allt materia omkring oss. Tyngdlagen går aldrig att nonchaleras! Vi är alla tvingade att ta hänsyn till den – och gör vi inte det så kan det ha ödesdigra konsekvenser för oss.
     Ett falltrauma högre än 5 meter kallar vi inom medicin för ”högenergitrauma” – och vid hoppet från det höga tornet ovan skulle vi förmodligen ådragit oss livshotande skador.
 
Men - nu har det upprättats en ny lag, som kan försätta tyngdlagen ur spel – men endast om man låter denna nya lag verka.
     Namnet på den är: ''Aerodynamikens lag”. Genom den enorma utveckling som skett inom teknologin under det senaste århundradet, finns nu en möjlighet för oss att faktiskt röra sig ovanför jordens yta utan att tyngdlagen kan kräver oss ner till marken igen.
     Så här beskriver litteraturen vad denna lag innebär; ”Aerodynamikens lag säger att allt som går upp och förblir där uppe, vilket står i kontrast till tyngdlagen”.
     Om vi skulle ha sagt det till de som levde för femhundra år sedan, så skulle de ha skrattat dig rakt i ansiktet!
Men, ändå är det egentligen inte människor som har kommit på den ''nya” lagen om aerodynamik – den har funnits under årtusenden. Redan i det första kapitlet i bibeln uppkom den här lagen. Herren skapade, då Gud skapade fåglarna; ”Gud sade: ”Vattnet ska vimla av levande varelser, och fåglar ska flyga över jorden på himlavalvet.” (1 Mos. 1:20 SFB).
 
Vi utnyttjar ''Aerodynamikens lag” varje gång vi sätter oss i ett flygplan för att flyga någonstans. Varje gång vi slår oss ner i flygplanets stolar så sätter vi automatiskt också vår tro till den här lagen, som egentligen står i bjärt kontrast till den kraftiga tyngdlagen.
     Men vi tror och vi vet att då planet lyfter, upphävs tyngdlagen och en ny lag träder i kraft – och det är ''Aerodynamikens lag”. Den här ”nya” lagen gäller för oss så länge vi befinner oss i flygplanet.
     Skulle vi däremot, mot förmodan, komma på något så dumt som att kliva ut ur planet medan det fortfarande är högt uppe i luften så skulle något drastiskt hända med oss. Plötsligt skulle ''Aerodynamikens lag” träda ur kraft och tyngdlagen skulle återigen vara ett faktum. Med en hastighet av cirka 10 meter/sekund skulle vi obönhörligt dras mot jorden igen och en säker död! Relatera till begreppet; ”syndens och dödens lag”.
 
Om vi nu skulle leka lite med orden, så skulle vi göra en ''fri översättning” av Romarbrevet 8:2 som skulle gälla för förhållandet mellan tyngdlagen och ''Aerodynamikens lag”.
     I så fall skulle den lyda ungefär så här;
     ”Så finns nu ingen död för dem som är i flygplanet. Den ''Aerodynamikens lag” som gäller för tillvaron i flygplanet har gjort mig fri från den neddragande tyngdlagen”.
Rätt talande, inte sant?!
 
Den andliga lagen som gäller för livet i Kristus, verkar på samma sätt som ''Aerodynamikens lag”. I det ögonblick vi kliver in i Kristus, sätter tro till det som Jesus gjorde för mig på golgata, bekänner Jesus som Herre, då upphör lagens krav att gälla - precis som tyngdlagen!
     ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst” (2 Kor. 5:17-18 SFB).
     En ny skapelse i Kristus. Här, i Kristus Jesus, gäller alltså en ny lag, som upphäver den gamla lagen. Vi står då inte längre under lagen utan under den nya andliga lagen som gäller för livet i Jesus Kristus. Om Anden får styra er så står ni inte längre under lagen.
 
Därför har lagen ingen rättighet, varken för krav eller fördömande, över människor som lever sitt liv i Jesus Kristus och följer Anden.
     Vi står inte under lagen. Vi följer inte lagen i den bemärkelsen. Det är den andliga lagen vi står under - och det är Anden vi följer i spåren.
     Lagen är därför till för de människor dom inte ännu har hittat fram till Jesus, och inte för de som redan befinner sig i Kristus om vi förstår Ordet rätt. Det är också vad vi kan läsa i den undervisning som Timoteus fick.
     ”Men vi vet att lagen är god, om man använder den rätt och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och rebeller, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga. Lagen är till för dem som misshandlar sin far och mor, för mördare, för dem som lever i otukt och homosexualitet, för slavhandlare, lögnare, menedare och allt annat som går emot den sunda läran, enligt evangeliet om den salige Gudens härlighet som har anförtrotts mig” (1 Tim. 1:8–11 SFB).
 
Då är det lätt att tänka att vi som följer Jesus och vandrar i Anden kan bryta mot Guds lag hur som helst – vilket absolut inte stämmer.
     För precis som Paulus säger i Galaterbrevet att ”Om ni leds av Anden står ni inte under lagen” (Gal. 5:18), säger han samtidigt att ”Vandra i Anden – så gör ni inte vad köttet begär” (Gal. 5:16) och slutligen; ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot” (Gal. 5:22).
 
Den människan som valt att gå med Jesus och vandra i den Helige Ande gör inte det köttets begär eftersträvar i form av orenhet, omoral, fientlighet, avund, själviskhet, splittring och annat sådant – utan en sådan människa bär Andens frukt, som är;
     ”….kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning”. Och sådant är lagen inte emot – snarare tvärtom.
 
Men, vi får inte glömma detta!
     Den Gudomliga lagen som gavs genom Mose är något gott, men vi måste förstå dess uppgift. ”Lagens uppgift” är att leda människor från sin synd, sin orättfärdighet, sin egen självhävdande rättfärdighet till den rättfärdighet som Gud har upprättat i Jesus Kristus!
     Vi behöver leva i kunskap om detta.
     Vi behöver ha insikten om rättfärdigheten från Herren i Jesus Kristus. Eller är det så, att vi fortfarande lever i en religiös iver så att vi påbjuder både oss själva och andra om att uppfylla lagen – och glömmer att vi är i Kristus?!

Har vi den klara och tydliga insikten om rättfärdigheten från Gud?
     Det är en rättfärdighet som var och en får ta del av på grund av Guds stora nåd genom tro på Jesus Kristus och hans försoningsverk.
     Har du klivit in i den? Lever du livet i Kristus?

”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud” (1 Kor. 5:21 SVF)
 
Han, Jesus Kristus tog synden – du får rättfärdigheten.
     Sådan är vår Gud!
_____________________________________________________________________

Kapitel 9 Köttets självhävdelse – dess egenrättfärdiga gärningar
 
Konflikten kan verkligen vara total i den sanna omvändelsens ögonblick.
     Köttet vill inte till något pris förlora striden om människans själ. Och absolut inte bli tillintetgjord, som Gud gav befallning skulle ske om Amalek, vilket också gäller köttet.
     Man kan säga att det fullständiga utplånandet av köttet kommer att ske den dag vi förlossas från den här jorden och vår kropp förvandlas till en härlighetskropp.
     Det kallas för ”slutfrälsningen” - den totala döden för köttet!
     Då kommer det inte att finnas tillstymmelse till synd, begär eller sjukdom, som ju är ett bevis på den köttsliga natur vi lever i.  Men, däremot kan segern över köttet vinnas redan här och nu.
 
Man kan jämföra det med Guds strid mot djävulen i världen. Det står att han har besegrat djävulen genom Jesu död och uppståndelse. Bibeln säger, att den stund Jesus dog, avväpnade Gud fienden och gjorde honom maktlös.
     Trots det, ser vi ju runtomkring oss att djävulen är i mer febril verksamhet nu än någonsin förut. Ondska. Mörker. Död. Förbannelse. Men inte bara det - han verkar ha ganska mycket att säga till om på denna planet!
     Det kan tyckas vara en motsägelse, men trots allt är det inte så.
     Gud kommer att fullständigt utplåna djävulens verk en dag. Han kommer att göra upp med honom så grundligt att det blir dödsstöten för honom. Den dagen ska Gud rensa hela vår planet från all ondska. Men trots att djävulen inte är utplånad, är han ändå övervunnen. Det finns ett område där han inte har något att säga till om - och det området upprättades i och genom Jesu död och försoning; I Jesus Kristus!
 
Så är det också med köttet!
     Ser vi detta klart, upptäcker vi att det finns också ett område där köttet är besegrad. Och det, trots att vi inte kan se det utplånat! Detta är endast möjligt genom att låta samma verk som avväpnade djävulen, nämligen Jesu död också gäller för mitt kött, min gamla människa med sina begär och lockelser.
     Å andra sidan är detta inte så angenämt och uppskattat av vårt kött. Det finns nog ingenting som så starkt sätter sig upp emot omvändelsens faktum som just köttet.
     Omvändelsens villkor accepteras inte av köttet.
     På grund av detta kan konflikten vara jobbig för den människa som står inför efterföljelsens kallelse – och inte minst väljer Jesus.
     Köttet slåss med näbbar och klor, för att inte förlora sitt herravälde - vilket innebär att det därmed går under genom döden. Jag har sett många exempel på människor som upplever denna strid i sitt inre, där köttet tyvärr till sist drar längsta strået och vinner över anden. Man vill ha det som Herren erbjuder – men man vill inte riktigt följa Jesus Kristus helt och fullt. Eller rättare sagt var det nog inte köttet som ville förlora!
 
Vad sa Jesus?
     I kampen som Jesus hade i Getsemane då han bad sina lärjungar att be med honom under en timmes tid, men de somnade. Då sa Jesus till Petrus; ”Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt." (Mark 14:38 SFB)
     Det gäller alltså att inte ge köttet så mycket som skuggan av en chans att segra om vi ska kunna följa Herren! Var och en måste själv vara på sin vakt över köttets olika kastningar. Köttet ger sig inte i första taget!
Det är mänskligt att somna, för ”köttet är svagt” – även om ”Anden är villig”. Men det går att vakna. Det går att resa sig upp. Det går att gå vidare med Jesus.
 
Kattor har nio liv, sägs det.
     Ibland verkar det som om köttet åtminstone skulle ha lika många - om inte fler! Vi försöker att nagla fast det vid korset, men i samma ögonblick slår det tillbaka.
     Många resignerar därför till slut - man ger upp. Man tillåter sig att besegras. Vi får därför inte glömma, att det enda som får köttet under kontroll och ur funktion är att låta det dö. Och därefter placera dit en vakt, som ser till att det håller sig där.
     Paulus berättar för de troende i Korinth om sitt recept mot köttet (den gamla människan) Han säger; ”I stället är jag hård mot min kropp (kött) och tvingar den till lydnad, för att inte själv komma till korta när jag predikar för andra” (1 Kor. 9:27 SFB)
     Man kan säga att han fullständigt slog knockout på sin kropp, sitt kött med alla begär och så tvingade Paulus den till lydnad – lydnaden på korset. Till döden på korset.
     Paulus tvingade sin kropp – och sitt kött till lydnad. Precis som för Jesus.
     Det står om Jesus: ”Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset” (Fil. 2:6–8 SFB)
 
Du kommer aldrig att lyckas få med köttet i efterföljelsen genom att locka med det. Nej, här gäller det att slå köttet medvetslös och sedan korsfästa det på korset. Precis så som Jesus gjorde – han var lydig till döden, döden på ett kors.
     Bibeln uttrycker det som att vi ska döda det jordiska hos oss, först då kan efterföljelsen börja.
     Men, trots att du har gjort det måste du ändå vara på din vakt!
     För - även om du har upptäckt det onda i köttet. Du känner av dess negativa verksamhet som vill styr dina steg till fördärvet. Men, ändå ska du komma ihåg att köttet aldrig skulle vara nöjd eller acceptera ett sådant nederlag. I stället kommer det att genom det ”goda” hävda sin existensberättande – bara för att inte förlora fotfästet i ditt.
 
Vad är det – ”köttets självhävdelse’”?
     Vi tar om den vers som vi tidigare läste i Rom 8:7:  ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller”.  Nu Bibeln översätter förklarar denna vers så; ”Det mänskliga sinnelaget är fientligt mot Gud, för det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det”.
     Det här har vi sett förut - köttet och köttets sinne, som också här kallas det mänskliga sinnelaget är alltid i fiendskap med Gud.

Varför?
     Därför att det underordnar sig inte Guds lag. Köttet är alltså något ont som hela tiden lever i uppror mot Gud. Du har själv upptäckt det och även sett hur köttet syndar mot Gud genom att gå sin egen väg, samtidigt som den bryter mot den Gudomliga lagen.
     Vi har påmint oss om att köttets gärningar är uppenbara i Gal. 5:19-21 – eller ”lätta att se”, som nuBibeln översätter texten:
”Vad den mänskliga naturen åstadkommer är lätt att se: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, magi, fiendskap, strider, avundsjuka, hat, intriger, splittring, falska läror, maktkamp, fylleri, vilda fester och mycket annat. Jag vill varna er än en gång: den som lever på ett sådant sätt får inte ärva Guds rike”.
     De är lätta att se – en full sopcontainer med smutsiga och orena gärningar - orättfärdiga gärningar.
 
Det är helt sant!
     För det första – Köttet (den mänskliga naturen) underordnar sig inte Guds lag – och vill heller inte göra det.
Men den andra sanningen är precis lika klar.
     För det andra – köttet kan inte heller underordna sig Guds lag. Oavsett om köttet gör försökt till att göra det.
Stirrar vi oss enbart blind på den första satsen, är det fara värt att vi glömmer den andra sanningen.
Köttets knep blir då självhävdelse.
     Självhävdelse innebär att köttet försöker hävda sitt eget existensberättigande genom att försöka få oss att tro att vi kan förbättra det – och risken är då stor att vi blir lurade helt och hållet.
Visst är det så.
     Det kan det vara lätt att känna igen de orättfärdiga gärningarna (köttets gärningar) – men betydligt svårare att känna igen motsatsen, när köttet försöker underordna sig Guds lag. Vi måste komma ihåg att köttet försöker hävda sin existens genom de ”egenrättfärdiga gärningarna”
 
Med ett finger pekar den på lagen och viskar till dig; ”Jag kan väl få försöka och visa vad jag duger till”
Köttet har alltid haft svårt att vara stilla. Det är alltid aktivt och utför hela tiden olika sorts gärningar.
     Får det inte göra de orättfärdiga gärningarna - så kommer det att visa dig att det nog ändå kan utföra rättfärdiga gärningar också. Det gör uppror på fler än ett sätt - helt enkelt för att dra dig vid näsan och överbevisa dig om att du absolut inte bör göra dig av med köttet helt och fullt.
     Då vi alltså har genomskådat den negativa sidan, dömt köttet till döden genom korsdöden, då försöker det att bevisa att det trots allt ändå kan en hel del – bara du inte tar död på det!
 
Vår mänskliga natur, köttet, försöker att rättfärdiggöra sig själv genom att följa lagen. Den försöker underordna sig lagen och uppfylla den.
     Alltså åberopar den lagen för sin egen existens.
     Det låter ändå rätt klokt och vettigt. Plötsligt kanske vi kan få ett liv då vi följer Guds lag och blir rätt bra människor ändå.
     Men, säger den kloke. Är det inte eftersträvansvärt att följa lagen? Den innehåller ju riktlinjer för oss alla. Tänk exempelvis på de tio budorden.
     Och jag håller helt med – men till det finns en annan väg – och det är Andens väg, Andens frukt och den Helige Andes verk i våra liv.
”Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär. 
Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot” (Gal. 5:17, 23 SFB).
     Alltså – sann efterföljelse – ett liv utformat av Anden.
 
Kom alltid ihåg den andra sanningen i bibelordet från Romarbrevet som vi läste.
     ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Rom 8:7:  SFB). Det är klart och tydligt. Köttets sinne underordnar sig inte Guds lag – och det kan inte heller underordna sig Guds lag.
     Än hur mycket köttet anstränger sig kan det inte underordna sig Guds lag. Än hur mycket vi anstränger oss – så förmår vi ändå inte uppfylla Guds rättfärdighetskrav!
     Det kan nämligen inte underordna sig Guds lag – och det klarar, helt enkelt, inte det. Och sanningen är den att vi får heller inte förvänta oss att den möjligheten finns.
     Bibeln är mycket tydlig på den punkten:
     ”Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Vad som ges genom lagen är insikt om synd” (Rom. 3:20 SFB).
     ”Ingen kan ju någonsin bli rättfärdig inför Gud genom laggärningar. Nej, lagen kan bara ge insikt om synd” (Rom. 3:20 nuBibeln).
     Ingen. Ingen är ingen – det är inte någon. Inte någon människa kan bli rättfärdig genom ”egenrättfärdiga laggärningar”. En tydlig förklaring av Bibeln – eller som vi läser lite längre fram i Romarbrevet:
     ”De som lever i köttet kan inte behaga Gud” (Rom. 8:8 SFB).
 
Köttet duger alltså inte till att genom de egna rättfärdiga gärningarna göra sig rättfärdig inför Gud.
     En omöjlighet, säger Bibeln.
     Och, naturligtvis, Gud är inte nöjd med några tafatta försök som inte når upp till de uppsatta rättfärdighetskrav som finns.
     ”Det som är fött av kött, är kött”, sa Jesus till Nikodemus i Johannes det 3:e kapitlet.  
     Och - så kommer det också att förbli!
     Tro aldrig att du kan förbättra köttet, så pass mycket att det blir gott nog åt Herren. Köttet är kött - och det kommer aldrig att bli något annat hur du än skulle banka och slå det.
     Ja, även om du så med våld skulle tvinga det att följa lagen.
     Glöm inte – de ”egenrättfärdiga gärningarna” blir då endast köttets trix att hävda sin egen existens i våra liv.
 
En sak är helt kristallklar – köttet måste dö!
     Det går aldrig att förbättra det - annars går det för oss som för Galaterna. Det var något som oroade Paulus angående sina vänner där gällande deras liv.
     Det låter något uppgivet när han skriver till dem i Gal 3:2–4 då han säger; ”Svara mig på en enda sak – var det genom att gullgöra lagen som ni fick Anden?”
     ”En enda sak vill jag veta från er: fick ni Anden genom laggärningar eller genom att lyssna i tro? 3 Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, ska ni nu sluta i köttet? Har ni lidit så mycket förgäves, om det nu var förgäves? Han som ger er Anden och gör underverk bland er, är det för era laggärningar eller för att ni lyssnar i tro, som Abraham?” (Gal 3:2–4 SFB)
     Hur kan ni vara sådana dårar? Har allt ni varit med om varit förgäves?
Galaterna hade helt plötsligt börjat tro att det gick att förbättra köttet – vilket resulterade i att man slutade i köttet, trots att man börjat i Anden. En mycket intressant iakttagelse – och en viktig information till oss.
     Man kan börja i Anden – och ändå sluta i köttet!
 
Köttet är god nog för endast en enda sak: Korset!
     Korset behövs för att korsfästa vårt kött. Det är den plats köttet hör hemma på. Lyssna till Paulus ord i Rom 8:12-13:
     ”Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår köttsliga natur så att vi ska leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar kommer ni att leva”.
     Om ni lever efter köttet – om ni lever på det sättet kommer ni att dö, säger Paulus.
Varför?
     ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre”. (Rom 6:23 SFB). Det finns en lön – och det finns en gåva. Lönen är döden – men den gåva som Gud ger är evigt liv. Det finns ett hopp bortom synden, döden och hopplösheten.
     Det hoppet är också vårt hopp – i Jesus Kristus!
 
Så - att korsfästa sitt kött med dess gärningar är att se rakt i genom det försök köttet gör att övertyga om sin existens genom att uppfylla lagen – och ändå välja korset.
     Ska vi kunna överleva, måste vi tillåta både de orättfärdiga gärningarna och de egenrättfärdiga gärningarna att dö tillsammans på korset, som det stod skrivet; ”Om ni genom Anden dödar kroppens gärningar…”
     Underförstått båda slagen!
     I annat fall fortsätter köttet att ha kvar ett fäste i våra liv! Hebreerbrevets författare formulerar det som så då han talar om de allra första grunderna i den kristna tron;
     ”Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras mot fullkomningen, och inte lägga grunden igen med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom” (Hebr. 6:1–2 SFB)
 
Här är den första av de första grunderna i Kristi lära för att föras till fullkomning ”Omvändelse från döda gärningar”.
     En intressant formulering, eller hur?!
     Omvändelsebegreppet har vi rett ut ordentligt – här gäller omvändelsen de döda gärningarna. De som inte producerar något liv.
     Om vi förstår grunden för syndernas förlåtelse. Det är endast genom Jesus och bara genom det Jesus gjorde på Golgata då dog för hela världen och bar vår synd och skuld - som vi kan förstå den här delen om att omvända sig från "döda gärningar".
     Hebréerna hade lärt sig från barnsben att söka bli rättfärdig och nå frälsning genom sina prestationer. Religiösa prestationer. Religiösa beteenden. Att förmå sig att uppfylla lagens krav på rättfärdighet.
 
Vi måste därför också förstå att de som författaren skriver till, var lika fast i ett beteende om att själv skapa sin frälsning genom att göra egenrättfärdiga gärningar - som att undvika de orättfärdiga gärningarna.
     Men, det är inte endast dessa människor som kan fastna i det, utan även en kristen människa kan fastna i det vi kan kalla ”prestationskristendom”. Religiösa beteenden kan skapa en fin och trevlig människa – men den kan inte framskapa frälsning i en människas liv.
     Det är genom Jesus – och bara genom Jesus.
”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.  Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem". (Ef. 2:8–10 SFB)
 
Det är inte på grund av oss själva – och det är inte på grund av gärningar, ”egenrättfärdiga gärningar”. Det är en Guds gåva en överväldigande nåd från Herren själv.
     Här kan man säga att Paulus knäcker ”gärningsteologin” och förklarar att Gudomlig upprättelse, personlig frälsning, syndernas förlåtelse är helt beroende av Guds nåd i Jesus Kristus – och inte av gärningarna. Det är det som är evangeliets hemlighet!
     Vi människor behöver inte åstadkomma en försoning med Gud - och vi är inte heller kapabel till det.  Allt kommer från Gud!
Lyssna:
     ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. 21 Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud" (2 Kor. 5:17-21 SFB).

För länge sedan läste jag en berättelse som kopplar ihop med den här förklaringen av Paulus – jag delar den med dig:
     En gammal kvinna låg döende i sitt hem. Pastorn i församlingen fick veta det och bestämde sig för att besöka henne.
-       Man har sagt mig, sa han lite trevande till kvinnan, att tant inte har så lång tid kvar.
-       Ja, det stämmer nog, svarade kvinnan. Det är slut på gamla Jenny nu.
-       Har ni då försonat er med Gud? Frågade Pastorn i en allvarlig ton
-       Nej, sa kvinnan
-       Men, fruktar ni då inte att möta Gud - då ni inte har försonat er med honom?!
-       Nej, inte alls! Svarade kvinnan bestämt, vilket gjorde pastorn uppbragd och han blev ännu ivrigare:
-       Kvinna! Förstår ni inte att ni endast har en kort tid kvar att leva - och att ni snart måste möta en helig Gud?!
-       Jo, det anser jag mycket väl.
-       Och mi är inte rädd för att dö?!
-       Inte alls!
-       Och ändå har ni inte försonat er med Gud?!
-       Nej!
-       Vad menar ni, utropade den upprörde pastorn ljudligt. Ett leende spred sig över den gamla kvinnans läppar.
-       Du förstår, jag har inte försonat mig med Gud! Det behöver jag inte heller! Gud försonade mig med sig själv genom Jesus för mer än 1900 år sedan genom hans död och uppståndelse.
 
Så - de egenrättfärdiga gärningarna är lika död som de orättfärdiga gärningarna – för de kan aldrig skapa liv, allra minst evigt liv, eftersom den gåvan endast finns i Jesus Kristus.
     Köttets tillintetgörelse och död gäller i lika hög grad för både de orättfärdiga och egenrättfärdiga gärningarna – de ”döda gärningarna”. Den är omöjlig att genomföra utan att konfronteras med korset och bejaka det i sitt liv.
Ja, man kan gå så långt att vi kan säga, att efterföljelsen omintetgörs utan köttets död.
     Korset först - kronan sedan, är ett uttryck vi använda ofta förr, men ack så sant ändå. Ofta har vi kanske inte förstått det där med ”korset först” i sin helhet.
 
Jesus talade om för lärjungarna en gång vad det innebar med ”Korset först”.
     I Lukas evangelium 9:23-24 säger Jesus någonting som kanske förvånar många. ”Sedan sade Jesus till alla: "Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sig själv eller går förlorad?”
     Ta en kort stund och tänk efter vad det är Jesus säger i detta sammanhang.
      För det första säger han detta till alla. Det gäller därför inte ett lidandets kors - ett martyrkors.
     Nej, det är efterföljelsens kors han talar om ”Om någon vill följa mig....” Ingen ställs utanför. Alla som vill följa är välkomna till Jesus och ta sitt kors – för att rädda sitt liv. Att dö för att leva. Köttets död – för Andens liv.
 
Vidare är det inte frågan om någon slags rekommendation han ger.
     Jesus säger inte att de bör göra så, utan han säger "..ska han..".  Det är ett krav. Ett ska krav. Ett måste.
Vad menar då Jesus med att förneka sig själv?
     Är det måhända ett utplånande av sin egen personlighet?
Nej, verkligen inte!
     Uttrycket kommer igen då Paulus talar om synden som bodde i honom, dvs i hans kött. Jesus menar ett förnekande av vårt kött och våra begär - ett övergivande av vår egen väg!
     Korset kommer före efterföljelsen. Det ligger med, så att säga, i kallelsens villkor och omvändelsens realitet.
Då Jesus stod vid stranden den där morgonen och slängde ut kallelsen till Petrus, Andreas och Sebedaios söner, var det också något mer han menade. Underförstått, sa han, om någon av er vill följa mig, förneka då ert ego och ta ert kors på er - då kan ni följa mig!
     Om ni däremot inte vill gå i mina spår, utan i era egna, då behöver ni inte på några vis ta hänsyn till mina krav!
Efterföljelsens villkor är alltid: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig”
 
Vill du gå i Jesu fotspår?
Vill du låta egoismen och köttet korsfästas för att dö? Vill du förlora det du ändå måste mista, för att rädda det du aldrig kommer att förlora?
Korset först - kronan sedan!
 
 
 
Korset först och kronan sedan
Har du mod att följa Jesus vad det än må kosta dig
Har du mod när världen hånar och till motstånd reser sig

Har du mod att bli en kristen att ta steget riktigt ut
Har du inte mod att börja säg hur går det då tillslut

Inte kan den staden döljas vilken ligger på ett berg
Inte kan den tro fördöljas varav livet fått sin färg

Har din Frälsare fått bliva för ditt hjärta verkligt stor
Är du redo att bekänna inför världen vad du tror

Pröva dig det gäller livet den som ej är med är mot
Har du hittills motstått Herren böj dig nu vid korsets fot

Bed om frälsning, bed om rening genom Jesu Kristi blod
Bed om kraft att följa Honom Bed om heligt hjältemod

O, besinna vad det kostar Överväg din sak i tid
Korset först och kronan sedan. Strid – och sedan evig frid.
 

_____________________________________________________________________


Kapitel 8 Köttet tillintetgjord
”En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem; Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under” (Joh. 11:49-50 SFB)
     Svaret var givet.
      Problematiken hade för ett ögonblick tett sig svårlösligt - näst intill omöjligt Men alltefter tiden gick så klarnade svaret. Å andra sidan var det inte bara ett svar – det fanns bara en utväg kvar!
     Översteprästen Kajafas, hade insett sanningen genom profetisk ingivelse. Den enda möjligheten för problemet med mannen från Nasaret, Jesus Josefsson, var att ta bort honom från historiens scen.
Döden var den enda utvägen!
     I annat fall riskerade man att hela folket skulle förgås och dö både fysiskt och andligt! Men, den andliga sidan förstod han inte ens själv - den var profetisk!
 
Om de inte lät avrätta upprorsmakaren, så skulle Romarna till slut ta till hårda tag emot Judarna som så smått börjat hylla en ny konung. Och då skulle folkens liv verkligen vara i farozonen. På samma sätt var det också med den andliga sidan. Det var bättre att en dog för folket, än att hela mänskligheten skulle gå under i en andlig död. Som vi alla vet, var det också det som hände! En dog för att resten av mänskligheten skulle få en möjlighet till liv, evigt Gudomligt liv.
     Bilden är glasklar - om du för över den på förhållandet mellan anden och köttet. Svaret är redan på förhand givet på problemet med striden mellan de båda. Striden måste sluta med att den ena av dem tillintetgörs, dvs köttet, om den sanna efterföljelsen ska bli verklighet! Det ar bättre att köttet i människan dör, än att hela människan dör både andligt och fysiskt. Annars blir ju det resultatet av köttets fortsatta verksamhet.
”Syndens lön är döden”, sa Paulus (Rom. 6:23 SFB). 
     Dess ansträngningar i människan leder till ett nedbrytande av hela hennes människan; ande, själ och kropp. Syndens uppgift är identisk med den som djävulen själv har; ”att stjäla, slakta och förgöra!” (Joh. 10:10).
Men det är ju synden det, säger du, vad har det egentligen med mig och mitt kött att göra?
 
Just därför att synden och dess makt bor i vårt kött.
      Därifrån försöker den att utöva ett herravälde över hela människan. Vi läser vad Paulus säger i Romarbrevet:
”Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt kött. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det goda. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.  Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det utan synden som bor i mig”. (Rom 7:17-20. SFB)
     Då är det inte längre jag som gör det – utan synden som bor i mig, säger Paulus, och åsyftar då köttet i honom.
Syndens verksamhet i en människa utgår från hennes kött. Därifrån bearbetar den oss genom våra egoistiska begär och lustar, för att få oss att handla efter dem och inte minst att försöka få oss till slavar helt och hållet.    Köttet vill ha herraväldet över oss – och över hela vår tillvaro!
 
En människa blir inte en syndare därför att hon syndar - hon syndar på grund av att hon är en syndare.
      Varför då?
      Därför att hon bär på en köttslig natur, i vilken syndens makt verkar. Du behöver egentligen aldrig lära en människa att bli egoistisk - hon blir det ändå! Syndens makt som bor i hennes kött lär henne det! Den oerhörda destruktiva makten leder människor ner i fördärv på olika områden i olika människors liv.
      Då ser du det bättre!
     Vi kan använda Kajafas ord även om denna situation! Visst måste det vara bättre att en del dör, än att allt måste dö, vilket det annars resulterar i? Herraväldet som synden utövar i människor, genom vilken den försöker få varje människa till slag och allt för ofta lyckas med, måste brytas.
     Den enda utvägen är att det måste dö.
     En koalitionsregering mellan anden och köttet är dömd att misslyckas - det är en full­ ständig omöjlighet!
Inte går det heller att kompromissa köttet mot anden. En del människor tror att det går, men det är en utopi!
”Köttets sinnelag innebär ju fiendskap med Gud; det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det. De som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud” (Rom. 8:7–8 SFB)
 
För det första kan vi aldrig någonsin behaga Herren genom köttet.
     För det andra, så behagar köttet enbart sig själv och sina egna begär.
     För det tredje, ligger köttet i ständig fiendskap med Gud. Köttet kan inte – och vill inte heller - underordna sig Gud och Hans lag.
     En underordnad situationen vill inte köttet befinna sig i - då revolterar den! Herravälde är det enda köttet är ute efter. Den vill äga makten över människan och uppfylla henne med nedbrytande tankar, så att hon går sin egen väg i uppror mot Gud.
     Den enda utvägen är, att i omvändelsens ögonblick utlämna köttet till att dö.
      Någon annan möjlighet finns inte, om vi vill ta efterföljelsens kallelse på allvar.

Många har försökt med andra metoder, men det har enbart mynnat ut i en fruktansvärt jobbig kluvenhet. Man blir en människa med delad håg. Jesus varnade starkt för detta, både till sina lärjungar och till andra i olika sammanhang.
     Ett av dem finner vi i Uppenbarelseboken, där vi har brevet till Laodikea:
”Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, upphovet till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm! Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun”. (Upp. 3:14-16 SFB)
     Varken det ena eller det andra - vilken kluven situation! Ändå är det ofta i det tillståndet vi hamnar. Vi blandar lite kallt och lite varmt, men fattar inte att det är en katastrof! Det enda som hjälper är att skruva av kallvattnet, döda kallvattenledningen och plugga igen den!
     Bibeln visar på den enda utvägen ur kluvenheten.
     Den handlar om vårt kött. Döden är det enda som hjälper oss i vår situation. Precis på samma sätt som
Eva och Adam dog andligt sett den dagen och stunden de tog av kunskapens träd och åt. Så ska köttet tillåtas att dö i den stund omvändelsen äger rum. Köttets nederlag är ett faktum när det måste dö med Kristus på korset. I samma ögonblick är också den andliga upprättelsen total då detta sker.
 
I Gal 5, där vi tidigare läst om att vara ledd av Ande, vara Ande styrd osv, där talar också Paulus om vad som är en av förutsättningarna till att vara det! Ett av stegen dit! Första steget dit såg vi var att överge sina egna tankar, nästa är att lämna allt!
     Petrus och Andreas valde rätt. Vi läste att de lämnade allt för att följa. Allting slängde de bakom ryggen. De gjorde upp med sitt gamla liv, och bildligt talat dödade det, utplånade det, för att kunna gå i Jesu spår. Den 24:e versen nämner om detta att lämna allt. Så här står det; "De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär."
     Korsfäst! Varför? Jesus korsfästes för att dö.
     Kajafas hade upptäckt att det var bättre att Han korsfästes och dog, än att hela folket dog. Han hade mer rätt i sitt resonemang än han någonsin kunde ana. Korsfäst för att dö! Detta är den enda utvägen vi har för vårt kött!
     Du vet väl, att logiken kräver att det som är dött har också berövats makten att bestämma. Den möjlighet som det tidigare hade, att vara med och påverka utformningen av besluten, är fullständigt bortblåst! Det är också vad vi kan läsa vidare i Romarbrevet:
     ”Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också ska leva med honom. Vi vet att Kristus är uppväckt från de döda och aldrig mer dör. Döden har ingen makt över honom längre. Hans död var en död från synden en gång för alla, men hans liv är ett liv för Gud. Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. Synden ska därför inte regera i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär". (Rom 6:8-12a SFB).
 
Går vi vidare till Hebreerbrevet så kan vi läsa att det var Jesus som kom och gjorde detta möjligt;
 ”När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv” (Hebr. 2:14-15 SFB)
 
Jesus kom för att han genom sin död skulle göra djävulen maktlös, underförstått i våra liv!
     För att få en ännu bättre belysning på det, låt oss    även läsa vad Paulus säger i Rom 5:17:
”Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda; Jesus Kristus”
 
Det finns en möjlighet att bryta syndens oerhörda makt och inflytande i en människas liv - tack vare Jesu korsdöd. Hans död – är vår död!
     Därför är denna del så betydelsefull för hela vår människa. Ska vi komma ur kluvenheten, då måste vi korsfästa vårt kött med dess begär och egoism. Helt enkelt, göra dess makt omintet i våra liv - och lämna allt, så att säga!
     Synden har alltid två sidor!
     En av dem är en sida av njutning för köttet, som människor ofta finner alltför behaglig. Naturligtvis är det den som gör att många fortsätter att leva i synden och under dess makt - man vill behaga sig själv. Den andra sidan är mindre behaglig - det är förbannelsen.
     En negativ, nedbrytande sida som får människor fyllda av obehaglighet. De flesta människor vill också bli fri från förbannelsen, men ändå ha kvar njutningen. Det är omöjligt, eftersom de båda hör samman med synden som bor i vårt kött.
 
Korsfästelsen av köttet gäller båda sidorna, njutningen lika mycket som förbannelsen. Ska vi bli fri från det ena, då måste vi vara villiga att också lämna det andra. Gör dig av med båda sidorna, vräk det överbord och korsfäst ditt kött med begärelser, njutningar och förbannelser!
     Men, alltför många människor begår i stället samma misstag som Saul gjorde en gång, vilket resulterade i att han senare blev avsatt som kung. Han trodde sig kunna behålla en del av det bästa - bildligt talat; njutningen.
     Den här händelsen kan vi läsa om i 1 Samuels boken då Herrens profet, Samuel genom profetiska ord hade talat till Saul vad han skulle göra. Samuel säger uttryckligen till Saul; ”Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Så hör nu Herrens ord. Så säger Herren Sebaot; Jag vill hemsöka Amalek för det som han gjorde mot Israel när han lade sig i vägen för honom, när han drog upp ur Egypten. Så dra nu i väg och slå amalekiterna och tillspilloge dem, med allt vad de har, och skona dem inte, utan döda både män och kvinnor, både barn och dibarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor” (2 Sam. 15:1–3 SFB)
 
Det var en rätt brutal beskrivning och uppdrag som Saul får, som kan vara svår att förstå. Herren ville i det här sammanhanget grundligt tillintetgöra Amalek för vad de en gång hade gjort mot Israels barn. En hård och omänsklig dom, tycker vi. Men, vad hade Amalek egentligen gjort för att få gå ett sådant öde till mötes?
     För att få en klarare bild över Herrens befallning om Amalek måste man läsa vad som egentligen hände: då får vi lov att läsa vad som hände.  ”Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim” (2 Mos. 17:8 SFB).
Amalek kom och gav sig i strid med Israel, står det. De ville förhindra Israels barn att nå löftes landet. Men det var inte bara det att de ställde upp sig för strid mot Israel, men innan det hade de förmodligen gjort ett angrepp bakifrån på dem.
     Vi tar med de verserna också. ”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten.  Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad” (5 Mos. 25:17–18 SFB). Utan barmhärtighet slog Amalek de svaga, de trötta och de utmattade – och av den anledningen ger Gud uppmaningen i nästa vers:
     ”När därför Herren din Gud har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som Herren din Gud ger dig till besittning som arvedel, då ska du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte detta!” (v.19).
      De skulle tillintetgöra dem och utplåna minnet av Amalek. Lägger du sedan över denna bild på köttet, klarnar en hel del. Amalek är gamla förbundets bild på köttet. Syndens makt i köttet slår de svaga, de trötta och de utmattade. Helt motsatt mot vad Herren gör; ”Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka” (Jes. 40: 30 SFB).
 
Nu börjar vi förstå att det egentligen inte var så underligt den befallning som Saul fick om Amalek – och att den var så hård. Amalek skulle tillintetgöras och dess makt omintetgöras. Och det gjorde de endast genom att ”ge dem till spillo” – dvs utplåna minnet av Amalek. På samma vis är det med köttet i våra liv.
     Men Saul gör ett av de mer ödesdigra misstagen i sitt liv i samband med detta uppdrag – han utplånar en del och behåller resten:
      ”Sedan slog Saul amalekiterna från Havila ända fram emot Shur, som ligger öster om Egypten. Han tillfångatog Amaleks kung Agag levande och vigde allt folket åt förintelse med svärd. Men Saul och folket skonade Agag och det bästa och det näst bästa av fåren, korna och lammen, kort sagt, allt som var av värde” (1 Sam. 15:7–9 SFB).
     Saul behöll det bästa - han sparade njutningen. Men, det var ju det som var en omöjlighet.
Herrens befallning var att utplåna minnet av Amalek, men Saul gjorde inte det, och blev därför senare fråntagen sin kungatron.
     På samma sätt förhåller det sig med köttet! Vi tror kanske att vi kan utplåna en del av det, men spara resten – det är omöjligt!
     Herrens ord är och förblir; allt eller ingenting!
     Ingen kompromiss på något vis!
 
I Kolosserbrevet låter församlingen där höra om det gamla och nya livet då Paulus skriver i det 3:e kapitlet följande;
     ”Döda därför era jordiska begär: sexuell omoral, orenhet, lusta, ont begär, och girigheten som är avgudadyrkan. Allt sådant gör att Guds vrede drabbar olydnadens barn. Bland dem vandrade också ni en gång, när ni levde i dessa synder. Men nu ska också ni lägga bort allt detta: vrede, ilska, ondska, förtal och fräckheter från er mun”. (Kol. 3:5–8 SFB).
     Lägg märke till speciellt en sak i dessa ord. Paulus ger uppmaningen till dem och säger: ”Döda därför era jordiska begär...'' och längre ner; ”Nu ska också ni lägga bort...".
     Hela problematiken låg nämligen i deras händer! Gud tillät att sända Kristus till världen för att korsfästas och dödas. Gud gjorde allt han bara kunde för mänskligheten, men tyvärr kunde Herren själv inte placera dit vårt eget kött – hur gärna han än hade velat hjälpa oss även med den saken.
     Vad sa Jesus till lärjungarna; ”Den som inte tar sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge”.
     Vad är korset en symbol för? En börda att bära?
     Det innebär inte att vi ska släpa på ett kors som en börda igenom livet, som vi ibland säger; ”Var och en har sitt kors att bära”. Och ja, visst, är det så – men inte som ett betungande börda.
     Nej, ett kors är ett kors. Det är en plats att dö på - för vårt kött.
 
Så, det objektiva är ett faktum!
     Jesus Kristus har dött och uppstått - han har öppnat en möjlighetens väg till befrielse och upprättelse.
     Men resten är överlagt på oss! Vi avgör. Vi beslutar.
     Ja, det är vi som tillåter att Jesu korsdöd också skall gälla mitt kötts död. Ni måste förstå, säger Paulus. Underförstått - det är ju ni som ska döda det. Ni ska lägga bort det - ingen annan gör det åt dig!
 
Ingenting kommer någonsin att hända i ditt liv och med ditt syndiga kött, så länge du själv inte är villig. Även om du ser att detta är den enda vägen, är det djupast sett du som sträcker ut köttets händer för att fästas vid korset, och låta det dö.
     Så var det för Jesus. Han var lika medveten som någon annan att detta var mänsklighetens enda utväg, precis som översteprästen sa.
     Men kom ihåg; de kunde inte röra honom med mindre än att han själv gav tillåtelse till det. Pilatus sa lite överlägset till Jesus; ”Vägrar du tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?” Pilatus trodde att det var han som hade hand om beslutet, vilket det inte var” Jesus underrättade honom om verkligheten och sa; ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan” (Sammanhanget är hämtat ur Joh. 19:10-11)
 
De kunde varken göra ett hårstrå rakt eller krokigt på Jesu huvud, med mindre än hans tillåtelse! Jesus gav sitt liv frivilligt. Han utlämnade sig till att dö av egen fri vilja.
     Ingen hade med det beslutet att göra.
     Ske din vilja, var hans ord i Getsemane. Jesus valde att dö - för att mänskligheten skulle få leva!
     Köttets tillintetgörelse är den enda möjligheten för ditt liv – för att din Ande ska få leva. Att dö med Kristus för att få leva med honom.
     Precis som vi såg i ett föregående kapitel hur individuell efterföljelsens kallelse om efterföljelse är - så är också omvändelsen och köttets död det. Som Paulus uttryckte det i Galaterbrevet; ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär” (Gal. 5:24 SFB)
     En korsfästelse av vår ”gamla människa” som Romarbrevet beskriver det; ”Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp ska berövas sin makt så att vi inte längre är slavar under synden. Den som är död är förklarad fri från synden” (Rom 6:6–7 SFB).
     Och den som har dött måste begravas, eller hur. Och det är precis det som dopet innebär, när man begraver den ”gamla människan” för att uppstå till ett nytt liv i Jesus Kristus! Mer om det i följande kapitel.
 
Men - det är du själv som måste ta avgörandet!
     Det ligger i din hand. Ingen annan än du själv har någonting med det beslutet att göra. Det ligger i din hand om köttet får dö och Anden ska leva och utvecklas i ditt liv – eller om den ska förkvävas av köttets verksamhet.
     I detta hade Översteprästen Kajafas rätt, det var bättre att en man (Jesus) dog för folket än att hela folket skulle dö - och det är bättre att köttet i oss dör än att hela människan går under och dör andligt.
 
Ställd mot väggen gör köttet alltid motstånd, men korsfäst med Kristus är dess tvingande makt omintetgjord. Det är sanningen, även om köttet gång på gång försöker komma fram.
     Köttet tillintetgjord - efterföljelsens enda möjlighet!
 
_____________________________________________________________________


Kapitel 7 Lappkastet - det viktiga steget

Där stod nu lärjungarna, mitt i artillerielden från anden å ena sidan och köttet på den andra. De övervägde svaret noggrant. Beslutet var ju trots allt så avgörande för deras liv! Skulle de verkligen omvärdera saker och ting?
Skulle de skrota sina egna tankar och vägar? De var i konflikt! Nu krävdes ett svar! Mannen som frågade, eller rättare sagt utmanade dem, väntade på ett ärligt svar av dem var och en.
     Det ville till att bestämma sig!
     Lärjungarna stod inför sitt livs viktigaste beslut - ett avgörande som skulle påverka deras liv och livssituation totalt. Beslutet var egentligen den enda förutsättningen för att Jesus skulle kunna forma deras tankar, deras väg och liv!
     Vad gällde då beslutet?
     Vad var de tvingade att göra?

De stod nämligen inför den sanna omvändelsens villkor. Det som Paulus uttryckte det i Rom 12:2, att låta sig förvandlas genom förnyelsen av våra tankar! Det vill säga tillåta en förändring!
     Och förvandlingen ger man endast själv tillåtelse till att ske!
     Det handlar om att förändras, som vi sagt tidigare, från att bära sina egna tankar - till att bära Guds. En förvandling från att man förut följt köttets och begärets tvingande befallningar, till att börja följa Andens viskande uppmaningar. ”Sann Efterföljelse” är att ledas av den Helige Ande och låta sitt liv utformas av Anden.
     Genom att vi tillåter denna förvandling börja äga rum i vårt tankeliv, är vi framme vid det första steget till helig och sann efterföljelse!
     Om det nu är det första steget, så är det också det absolut viktigaste! På detta vilar nämligen de andra stegen, för utan detta steg, har de övriga stegen ingen inverkan i våra liv.
     Vad är det då som är så viktigt?
     Vi har nuddat vid det tidigare, i kapitlet om ”Sann omvändelse”. Vi läser igen svaret som Petrus gav Israeliterna på Pingstdagen; ”omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den Helige Ande som gåva” (Apg. 2:38 SFB).
     Omvändelsen var den första förutsättningen för Judarna på Pingstdagen - men också för oss!
Att vända om. Ifrån vad? Att vända om ifrån sin egen väg, har vi fastslagit. Men det finns ett steg som är grundstenen för omvändelsen, det var också det steget som lärjungarna stod inför! Steget som vänder hela min varelse åt motsatt håll.
 
”Lappkast” brukar man kalla en sådan sak i norra Sverige i samband med skidåkning. Med bara en enda rörelse vänder man sig med skidorna på spåret, där man står – och man blir alltså helt och hållet ”omvänd”.
Den ena skidan vänder man 180°, för att då man har ställt ner den skidan också överflytta nästa skida åt exakt samma håll.
     Svenska Akademiens ordbok förklarar det som så; lappkast, helomvändning på skidor, varvid först den ena skidan vänds 180 grader och därefter den andra, som placeras intill den första.
     Allt detta sker i princip i ett enda moment – men är en utmaning, förstås. En banal och enkel beskrivning, trots allt är det precis det som är förutsättningen för omvändelsen
- undantaget skidorna, förstås!
 
Vi kan med en enda rörelse vända våra steg och tillåta en förvandling. Denna lilla betydelsefulla sak, att ta itu med sina egna tankar och bearbeta den egoism som helt behärskar vårt tankeliv, för att helt överlåta sig till Jesus Kristus. Om du ska vända dig ifrån din egen väg, måste du bearbeta och lämna det som styr dina steg att gå just den vägen.
     För att nu inte nämna om att Gud ska få en möjlighet att överföra sina tankar till dig. Om det ska vara möjligt, måste det som redan barrikaderar dörren i ditt sinne ut – vilket handlar om dina egna tankar av begär och egoism.
     Tänk dig in att vi ska förnya möblemanget i vårt vardagsrum. Då bär vi ju förstås först ut de gamla möblerna, innan vi kan ta in några nya! På samma sätt är det med vårt tankeliv och det som dominerar där - de köttsliga och egoistiska tankarna.
     Första steget i omvändelsen är och kommer alltid att vara, att ta itu med sina egna tankar. Gör vi inte det, då begränsas naturligtvis efterföljelsen.                     
     Ja, till stor del gör det den omöjlig. Då kommer vi att bära en tro – men aldrig följa honom, Jesus Kristus. Eller som Paulus sa i GalS:25; ”vi har liv genom Anden, men följer aldrig en andlig väg”!
 
Så - man måste skrota och överge de tankar som man bär inom sig som drar åt fel håll, men också den vilja och de begär som har genomsyrat dem.
     Vi ska, handgripligt, bära ut alla gamla egoistiska tankar. Vi ska förnya sinnelagets vardagsrum! Och då handlar det också om att få förändrade sinnesintryck, vilket man får i efterföljelsen.
      Om vi väljer att vandra i Jesu spår, så hör man hans röst - och blicken blir riktad på honom. Du ser. Du hör. Du följer.
     Jesu förklaring om den gode herden; ”För honom öppnar portvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämnder dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst” Joh. 10:3–4 SFB)
 
Vi har läst i Jesaja 55:7 hur den orättfärdige skulle överge både sin väg och sina tankar. Om det nu skulle vara så att han endast vänder ryggen åt sin egen väg, men inte sina tankar, ja, då kommer det att resultera i att han rätt snart är inne på den egna vägen igen! Tankelivet - styr livet, också våra steg.
     Då måste det till att bearbeta tankelivet. En människa kan aldrig komma in i en kontinuerlig vandring i Anden med mindre än att hon upphör med att vandra efter sina egna köttsliga tankar!
     Omvänd er! sa Paulus. Överge era tankar! sa Jesaja. Kanske är det så att vi har tagit det så där lagom allmänt. Vi har tillåtit oss att uppfatta omvändelsens innebörd endast gällande en förändring från att inte tro - till att tro. Men det handlar om något djupare än så.
     Det gäller att ända från början överge sin väg och sina tankar. Inser vi inte det, kan vi aldrig förvänta oss att bli ledd av Anden. Inte heller kan vi tro oss om att bli människor efter Guds sinne, sådana som bär Gudomliga tankar och förverkligar alla hans planer, som David fick vara med om.
 
Vill vi äga Gudomliga tankar och ha våra tankar bevarade i Kristus?
     Naturligtvis! Visst vill vi det!
     Mer än en gång har vi citerat Fil 4:6–7, om hur Herren kan bevara våra tankar och ger dem skydd i Kristus. ”Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus” Bibel 2000 gör en kanske starkare översättning av ordet; ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”
     En fantastisk tanke om att Guds frid kan bevara våra hjärtan och våra tankar – alltså ge vårt hjärta och våra tankar skydd i Jesus Kristus. Som du nog kom ihåg så nämnde vi i tidigare kapitel om att hjärtan bär våra tankar, hjärtats tankar.
 
Men ofta när vi läst dessa fantastiska versar, så har vi av någon orsak stannat efter denna vers då vi har läst – och missat vad som kopplas ihop till dessa versar.
     Svaret på att ha sina tankar i Jesus Kristus finner vi i den kommande versen, nämligen vers 8. Där står det något mycket intressant; ”För övrigt, bröder: allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm – tänk på allt sådant” (Fil. 4:8 SFB).
     Tänk på allt sådant är uppmaningen, vilken kanske klargör det hela hur våra tankar och hjärtan kan vara bevarade och beskyddade i Jesus Kristus. ännu mer.
     Kanske vi här börjar ana hemligheten till att ha sina tankar bevarade i Kristus. Alltså - om vi vill ha våra tankar i honom, vilket i sig innebär att bära andliga tankar – att vända sitt tankeliv åt det som Anden vill - då är förutsättningen att vi tänker sanna, rena, rätta tankar. Ska vi sedan kunna göra det, krävs det att vi överger alla falska, orena, ovärdiga och orätta tankar. Vi är tvungna att lämna de smutsiga tankarna därhän.
 
Ja, allt som inte förtjänar en tanke ska vi inte ägna en tanke åt! Vi måste helt enkelt bära ut dem, portförbjuda dem!
     Ar du villig att lämna dessa negativa nedbrytande tankar? Då är du också villig att uppfyllas av Herrens tankar.
     Början av allt är att lämna. Gör vi inte det, kan vi inte heller följa!
     Trots det, är det ändå många som försöker följa utan att överge sina tankar eller sin väg. Kluvenheten, är ett resultat av att inte ta Guds ord på allvar!
     Då kommer ens liv att vara jobbigare än många människor som inte alls tror eller bekänner Jesus som Herre i sitt liv! Den kluvna tillvaron vill Herren bespara oss genom "sann omvändelse". Vi ser, förstår och handlar efter vad Gud säger i en sann efterföljelse! Vi hör hans röst. Vi följer honom. Vi känner hans röst.
 
Det första vi ska göra är, att reservationslöst vräka allt löst i vårt tankeliv överbord. Men, inte bara det som är löst - utan även det som vi har skruvat fast i tankelivets väggar.  Nu ska det ut – för nu ska det till en ordentlig förnyelse av vårt tankeliv och hela vårt sinne.
     Visst måste det vara bättre att kasta en del av båten ner i vattnets djup, än att hela båten ska gå till botten? Vi ska lämna vår själviska väg, våra egna tankar och vår egen egoistiska vilja – eftersom för att kunna uppfyllas av någonting, måste man först ta bort det som redan fyller ens tankeliv.
     Du kan aldrig ha både en kopp kaffe och en kopp te i samma kopp, eller hur? Den ena smaken tränger ut den andra, eller rättare sagt; det blir en blandning som ingen vill smaka! ”Låt er förvandlas genom en förnyelse av era tankar” (Rom. 12:2 SFB)
     Förvandlingen är början av omvändelsen.
     Det är lappkastet - en 180° omvändelse!
     Om du ska kunna förnyas i ditt tankeliv och byta väg, överge då det som påverkar dina steg - dina egna tankar!

_____________________________________________________________________


Kapitel 6 Tankelivet - styr livet
Jesus var medveten om att lärjungarnas liv skulle komma att präglas av vad de bar för tankar. Tankar som i sin tur skulle bli styrd av det som de tillät dominera deras sinnevärld, det vill säga de intryck som påverkar deras sinne. Ofta kallad sinnesintryck.
     Paulus menade att människan har sitt sinne vänt antingen åt det andliga eller det köttsliga – man tänker på det ena eller det andra;
     ”De som lever efter köttet tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden” (Rom 8:5 SFB).
 
Till mycket stor del byggs vår sinnevärld upp av de sinnesintryck vi får. Det är vanligt att vi talar om de 5 sinnena; syn, hörsel, känsel, smak och lukt, även om en del menar att man kan ha ett sjätte sinne.
     Men låt oss nöja oss med att se på de 5 sinnena. De intryck dessa sinnen ger och påverkar oss, bygger vi upp våra tankar, som senare blir till ord och till handlingar – och som slutligen styr våra steg och hela vårt liv.
     Vi ser, vi tänker och vi handlar - vilket inte är något onormalt. Det är ett normalt mönster. Vårt seende påverkar alltså vårt tankeliv, vår sinnevärld och som i sin tur styr de handlingar som jag gör.
     Den här verkligheten kommer igen på alla områden i en människas liv. Nu handlar det naturligtvis inte bara seendet – utan faktisk om alla sinnesintrycken.
 
När mina barn var små kunde jag lägga märke till att så fort de såg något som de tyckte om så ville de absolut ha det. Om jag gav en av dem en glass, exempelvis den minsta av våra två döttrar, så skulle inte den äldre systern nöja sig med att vara utan glass.
     Innan hon såg glassen som hennes yngre syster slickade på hade hon kanske inte den minsta tanke på glassar, eftersom hon då helt enkelt inte var sugen på glass.
     Men - då hon såg den svalkande glasspinnen som hennes yngre syster smaskade på, väcktes tanken omedelbart inom henne; Det skulle vara gott med en exakt likadan glass åt henne (för en annorlunda glasspinne får det absolut inte vara).
     Och då tanken var född, började tjatiga förfrågningar om en glass, eftersom det man ser präglar ens tankeliv, som blir till en tanke vars reaktion blir till begär och en handling.
     Visst – det är en enkel bild - men så klargörande!
     Så fungerar det i barnens lilla värld, men precis på samma sätt fungerar det i den vuxnes situation. I ditt och mitt liv!
 
Mönstret är alltid densamma.
     Vi kommer aldrig ifrån det faktum att det vi med våra sinnen släpper in kommer att dominera vårt tankeliv – och våra tankar kommer att prägla vårt handlande.
     Om vi inte förstår den realiteten, då förstår vi inte heller omvändelsens betydelse för våra liv – det som handlar om att överge sin väg och sina tankar, som Jesaja profeterade.
 
Vi understryker denna viktiga sanning med några fler exempel.
     Eva och Adam fick tillåtelse, som vi också tidigare har nämnt, att äta av alla träd i lustgården och gå på alla vägar inom Guds område. Det var endast ett enda träd som de blev uppmanade att aldrig äta av; ”kunskapens träd på gott och ont”.
     Därav förstår vi, naturligtvis, att det trädet måste varit det mest intressanta trädet av alla träd i Lustgården. Så har det också alltid varit, genom alla tider. Det som inte är tillåtet har en dragningskraft på människan. Den förbjudna frukten verkar alltid vara den frukt som ser godast ut av alla frukter.
Så en dag stod Eva och sneglade på just det trädet.
     Bibeln berättar vad som då händer:
”Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?" Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö." Då sade ormen till kvinnan: "Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont." Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt” (1 Mos. 3:1–6 SVF)
 
Eva gjorde en rad sinnesintryck.
Det första sinnesintrycket var hörseln. Hon började lyssna på någon annans röst än Guds röst. Någon talade in i hennes liv och sa; ”Har Gud verkligen sagt att ni inte för att äta av alla träd i lustgården!”.
 
Det andra sinnesintrycket var synen. Eva hörde inte bara att det var en underbar frukt – och hon såg det med egna ögon efter samtalet med ormen. ”Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat”.
     Och medan hon stod och hörde vad ormen sa, samtidigt som hon såg hur gott det verkade så började det att vattnas i munnen på henne. Det såg riktigt läskande ut och skulle smaka gott att ta en tugga.
 
Det tredje sinnesintrycket var smaken. Och visst, du har nog alldeles säkert varit med om den erfarenheten – och man smakar i fantasin. Det var också det Eva gjorde. Hon kunde verkligen känna smaken av frukten i sin mun.
 
Det fjärde sinnesintrycket var lukten. Du har säkert också gjort det - att stå på en livsmedelsaffär och lukta på en frukt, som bara doftar så där härligt gott som en färsk frukt kan göra.
 
Ja, och då är det bara det femte sinnesintrycket kvar – känseln. För när vi väl sett frukten, känt lukten så har vi också tagit frukten i våra händer, klämt och känt på den om den känns bra.
 
Dessa olika sinnesintryck påverkade slutligen hennes tankeliv. Det började dominera hennes tankar. Och plötsligt, i ett ögonblick var tanken där; nog kunde hon väl ändå smaka? Så farligt kunde det väl inte vara?!
     Hon hade hört, sett, smakat, luktat och nu kände hon på frukten som hon höll i sin hand.
     Tanken blev henne övermäktig och styrde hennes handlande. Det resulterade i att Eva tog av Kunskapens frukt som hon egentligen skulle låta bli - hon tog en stor tugga och åt.
     Sinnesintryck. Tanke. Handling.
Men, inte bara det, bibelordet säger; ”Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt”. Känns mönstret igen som Paulus talade om i Efesierbrevet;
”Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville….” (Ef. 2:3 SFB)
 
Reklam är ett annat exempel. Reklam använder verkligen våra sinnesintryck att få oss att handla vad vi behöver, men kanske framför allt - vad vi egentligen inte behöver.
     Reklamen drabbar oss överallt och den talar om för oss varför vi måste köpa en viss produkt, eller varför vi inte kan vara utan det vi inte behöver eller aldrig kommer att behöva.
     Reklamens makt är stor! Ja, många gånger större än vad vi kan tro! Det läggs miljarder kronor på reklam varje år – bara för att du och jag ska påverkas att köpa.
 
Djupast sett, skulle man kunna säga att det var historiens första reklamkampanj som mänsklighetens fiende genomförde då han samtalade med Eva vid Kunskapens träd och lockade henne till att smaka.
     Han försökte få henne att förstå varför hon absolut borde smaka av den frukt som hon inte fick äta. Djävulen försökte övertyga henne om varför hon skulle ta av det hon egentligen inte var i behov av. Hon hade ju egentligen allting redan. Men, Eva tog av trädets frukt och åt. Mänsklighetens första framgångsrika reklamkampanj.
 
Det har gjorts undersökningar på hur olika typer av reklam kan påverka oss, just för att se hur stor inverkan reklam kan ha i våra liv.
     Det berättas att en av dessa försök handlade om att i en biofilm lägga in en reklamtext, som nästan var omöjlig att registrera. Reklamtexten hade endast ett par ord; ”Drick Coca cola!''. Men texten placerades enbart på en någon enstaka bildruta - med andra ord i det närmaste inte registrerbart för ögat.
     Det som förvånade dem som gjorde undersökningen var, att i pausen av filmen ökade Coca colaförsäljningen avsevärt.
     Under den korta stund som texten var synlig hade ögat hos biobesökarna ändå gjort ett sinnesintryck.   Reklamen var framgångsrikt. Synintrycket påverkade tanken och tanken tog sig senare uttryck i handlande.
     Förvånande för dem, men kanske inte för dig och mig då vi förstår och ser än en gång samma mönster; Sinnesintryck. Tanke. Handling.
 
 
Här kunde vi räkna upp otaliga exempel som skulle styrka samma sak: Davids äktenskapsbrott. Sauls felsteg. Mose misslyckande vid klippan i öknen.
     Och Judas då han förrådde Jesus:  ”De åt kvällsmål, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, den tanken att han skulle förråda honom”. (Joh. 13:2 SFB)
     Judas hade lyssnat till fel röst. Judas hade, helt enkelt, tagit emot felaktigt hörselintryck om en tanke att han skulle förråda Jesus. Denna tanke kom att påverka hans tankeliv så mycket att den så småningom drev honom till handling. Han förrådde Jesus. Han kysste hans kind, tecknet på att det var Jesus. Judas förrådde Jesus med en kärleksbevisning.
 
Dessa är bara några av alla de exempel som finns i Bibeln - för att nu inte tala om alla erfarenheter som vi var och en personligt gjort på detta område.
     Du har varit med om det – och sak samma för mig i mitt liv.
Kanske är det så, att vi inte ens kan hålla räkningen på alla de gånger som det har inträffat i våra liv?! Men, det märkliga är att det följer exakt samma mönster!
     Sinnesintryck. Tanke. Handling.
     Det är tydligt att se dessa sakers samband med varandra. Det här är något vi aldrig kan komma ifrån – och vårt tankeliv kommer att styra våra liv.
     På grund av det är det så viktigt vad det är för tankar vi bär på!
     Vad dominerar vårt tankeliv?
Tankarna, å andra sidan,  kommer att präglas av våra sinnesintryck. Det är precis som vi har sett i de föregående exemplen. Bibeln talar mycket om vårt sinne och våra tankar. Men inte bara det - utan också om sinnesintryck. Att leva så att vi tar in rätt sorts intryck.
 
David var en av gamla förbundets starka personligheter. Han blev smord till kung efter Saul. Han övervann lejon och björn. Han slog Goliat. Han skrev de mest fantastiska psalmer vi kan läsa.
     Messias kallas ju också som bekant för Davids son.
     Det var alltså verkligen något speciellt med honom. Men, vad var då det speciella? När Paulus predikar i Antiokias synagoga förklarar det;
”Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta. Han skall utföra min vilja i allt” (Apg. 13:22 SFB).
”Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter sinne” (Apg. 13:22 Bibel 2000).
 
David var en man efter Guds hjärta – en man efter Guds sinne. David var alltså gudomligt sinnad, vilket innebar att han bar på Guds tankar. Som Paulus uttryckte det; ”De som lever efter Anden är andligt sinnade” (Rom. 8:5)
 
Men - vad var hemligheten i Davids liv?
     Han levde med Guds Ande, den Helige Ande. Han vandrade i Anden, från den dag som Samuel smorde honom med olja till kung står det klart och tydligt;
     ”Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver”. (1 Sam. 16:13 SFB)
     Herrens Ande kom över David i detta ögonblick för hans liv och framtid. David blev berörd av Herrens Ande. Han började vandra med Guds Ande. Han vände sitt tankeliv åt det Gudomliga, lyssnade till Guds röst - och tog emot Guds tankar därifrån och bar dessa tankar. Det innebar att de sinnesintryck han släppte in var från sin vandring med Herren.
 
Men, även om David var en man efter Guds sinne. En man som vandrade i Anden, innebar det inte att han var förskonad från yttre påverkan och andra sinnesintryck som också ville påverka hans sinne och tankar.
     David begick ett mycket stort felsteg med ett misslyckande som blev ödesdigert för honom och flera andra personer. Det inträffade när han inte vaktade nog på de yttre intrycken som ville påverka hans liv.
     Hans folk var ute i striden. David själv stannade kvar i Jerusalem. Han såg en vacker kvinna bada ute i trädgården. Det var nog för att påverka hans sinne och tankar – och därefter hans handlande.
Sinnesintryck. Tanke. Handling.
 
”Då hände det en kväll, när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade. Kvinnan var mycket vacker” (2 Sam. 11:2 SFB).
     Resten är historia. David hade makt att hämta kvinnan och hon kom till honom och han låg med henne. Ett sexuellt övergrepp, helt enkelt.
     För en kort stund släppte David in ett synintryck, som ledde till orena tankar, som sedan kom att leda till handling. Och som slutligen också ledde till att ett barn blev till, men också att Davids handlande inte slutade med otrohet, utan också med mord.
 
Davids historia är lärorik på många sätt, både positivt och negativt. Den lär oss betydelsen av att vakta sitt sinne och sina tankar. Det kan man bara göra genom att vaka över de sinnesintryck som man gör, dagligen.
     David var verkligen en man efter Guds sinne, en man som vandrade i och med Anden. Hans tankar var Herrens tankar och det var han som skrev i Psalm 63;
”Gud, du är min Gud. Tidigt söker jag dig. Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig i ett torrt och törstigt land utan vatten. Så söker jag dig i helgedomen för att se din makt och härlighet.” (Ps. 63:2-3 SFB15)
     Trots det, vakade han inte över sina sinnesintryck dagligen, för en kväll klev han ut på sitt tak och blev överrumplad. Där och då borde han ha gått in igen, men synintrycken drog i gång en kaskad av tankar inom honom. Det var inte andliga tankar – utan begärets tankar – som blev till handlingar.  
 
Men, trots detta fullständiga misslyckande fanns en väg tillbaka för David. Det är egentligen helt ofattbart egentligen. Men, den vägen hette bekännelse, omvändelse, förlåtelse och upprättelse. Och det är denna kraft som vi kallar för evangeliets kraft i Nya testamentet.
     David fick förlåtelse för att han ödmjukade sig inför Herren. David beskriver det i flera psalmer;
”Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. Tvätta mig ren från min skuld, rena mig från min synd, för jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig. Mot dig, just mot dig, har jag syndat och gjort det som är ont i dina ögon. Därför har du rätt när du talar, du är ren när du dömer. Ja, med skuld är jag född och med synd blev jag till i min moders liv. Du älskar sanning i hjärtat, lär mig då vishet i mitt innersta. Rena mig med isop så att jag blir ren, tvätta mig så att jag blir vitare än snö. Låt mig höra fröjd och glädje, låt de ben du har krossat få jubla. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, utplåna all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och ta inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få glädjas över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande. Jag ska lära överträdarna dina vägar så att syndare omvänder sig till dig.” (Ps. 51:3-15 SFB15)
 
”En vishetspsalm av David. Salig är den som fått sitt brott förlåtet, sin synd övertäckt! Salig är den som Herren inte tillräknar synd och som i sin ande är utan svek. Så länge jag teg förtvinade mina ben och jag stönade dagen lång. Dag och natt var din hand tung över mig, min kraft rann bort som i sommarens torka. Sela Då erkände jag min synd för dig och dolde inte min skuld. Jag sade: "Jag vill bekänna mina brott för Herren" – då förlät du mig min syndaskuld. Sela” (Ps. 32:1-5 SFB15).
 
Det är en hemlighet att förstå att det som upptar en människas sinne och tankeliv, kommer hon förr eller senare förverkliga i sina handlingar.
     Som vi påpekade tidigare; Tankar som vi ofta tänker blir till ord. Ord som vi ofta säger blir till handlingar. Handlingar som vi ofta gör blir till vanor – eller ovanor.
     Jesus sa när han gisslade fariséerna; ”Huggormsyngel! Hur skulle ni kunna säga något gott? Vad hjärtat är fullt av – det talar munnen” (Mark 12:34 SFB)
 
Hjärtat står ofta i Bibeln just för sinnet och tankelivet – så det som upptar ens tankar, finns i ens hjärta, och kommer förr eller senare också ut ur munnen.
     Strax före den meningen står det i vers 25 att ”Jesus visste vad de tänkte”. Jesus visste vad fariséerna tänkte i sina hjärtan.
     Och i en annan händelse i Bibeln där fyra män bar fram en förlamad man och sänkte ner honom genom taket, talade Jesus till mannen genom att säga till honom att hans synder var förlåtna.
     ”Nu satt där några skriftlärda och de tänkte i sina hjärtan; Varför talar han så? Han hädar! Vem kan förlåta synder utom Gud? Jesus förstod genast i sin ande att de tänkte så inom sig och han sade till dem; ”Varför tänker ni så i era hjärtan?” (Mark 2:6–8 SFB)
 
Jesus såg vad de tänkte - i sina hjärtan. Han såg rakt in i deras tankeliv. Det är en intressant tanke i sig själv. Du kan inte dölja dina tankar för Herren. Däremot har du och jag något svårare att se vad andra människor tänker.
     Men - en människas tankar avslöjas nästan bäst genom hennes ord och handlande. Människan talar om det hon tänker. Hon förverkligar det hon bär i sitt tankeliv.
     Gud är därför inte mindre angelägen om vårt tankeliv och vår sinnevärld - snarare tvärtom. Han är alltför medveten om denna hemlighet för att lämna vårt tankeliv orört. Paulus förklarar detta i Romarbrevet:
     ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och behagar honom” (Rom 12:2 SFB). ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar….” (Rom 12:2 Bibel 2000).
 
Bibeln talar här om en förvandling – en förnyelse av våra tankar. Av tankelivet. Av vårt sinne. En förnyelse innebär ju oftast att man har kvar skalet och prototypen - men förändrar innehållet.
     Då man förnyar exempelvis ett kök, då har man alltid kvar köket, men byter oftast ut inventarierna! När vi förnyar möbler i ett hus, så byter vi ut dem till andra nya möbler.
     Det är exakt det som Paulus talar om.

Herren skrotar aldrig en människas tankeliv bara för att det skulle innehålla felaktiga, smutsiga eller orena inventarier. Nej, han behåller skalet – men vill förvandla innehållet. Det innebär en förvandling – och en förändring genom förnyelse av våra tankar.
     Från att tidigare endast innehållit mänskliga, köttsliga tankar till att bära andliga tankar, det som Bibeln talar om i Romarbrevets 8:e kapitel.
     Genom en sådan förvandling och förnyelse av tankelivet kan vi förstå Guds vilja. Då och först då, säger Paulus, kan vi avgöra vad som är Guds vilja. I annat fall har vi svårt att göra det!
 
Många människor går omkring igenom hela livet och famlar efter Guds vilja för olika saker i sina liv.
     Varför?
     Ja, kanske ligger svaret i just den här bibelversen. Man kan vara så blockerad av sina egna tankar att man missar de Gudomliga tankarna – och någon förnyelse till att bli andligt sinnade äger aldrig rum.
     Gud är intresserad av vårt hjärta. Vad vi har i vårt hjärta. Vad vi tänker på. Vad som upptar vårt tankeliv och sinne. Herren vet att tankelivet har en avgörande betydelse i våra liv – och nästan helt styr vårt liv.
     Men om Herren ska kunna förnya vårt tankeliv, måste Han naturligtvis också påverka de sinnesintryck som vi gör. Det föranledde Paulus att i början av denna vers skriva; ”Och anpassa er inte efter den här världen…”.
     Vad Bibeln menar här är att inte låta den här världens intryck få påverka våra tankar på ett sådant sätt att vi anpassar oss efter dem – och att det uppfyller  vårt tankeliv, blir våra ord och senare också våra handlingar.
Därför är uppmaningen; Nej, låt er i stället förvandlas genom förnyelse av era tankar!
 
Frågan är då – hur förvandlas man?
     Hur kan man förvandlas till förnyelse av sitt sinne så att man kan bära andra tankar än de världen vill tvinga på oss?
     Helt enkelt genom att förändra de sinnesintryck vi gör!
     Att begränsa de intryck som världen vill pressa in i vårt sinne och ta intryck från Gud själv genom hans ord i ledning av den helige Ande, i stället för att anpassas efter världens sinnesintryck.
     Det är också av den anledningen som Herren i sitt ord ofta talar i termer av sinnesintryck. Bibeln säger; Se på Jesus. Hör hans röst. Smaka och se. Lär känna honom. Som vi märker handlar det om de olika sinnenas upptagningsförmåga.
 
Bibeln är fylld av ord som talar om detta.
     Bibelord som talar om att se Gud - ett synintryck av honom. ”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare” (Hebr. 12:2 SFB). Johannes döparen utropade då han stod vid stranden av Jordanfloden: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh. 1:29 SFB).
     Och till det kan vi lägga det bibelsammanhang och den symbolik som kopparormen gav på Jesus Kristus, då Jesus säger; ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 3:14-15 SFB).
     Händelsen Jesus relaterar till var när sjukdom, förbannelse och död uppstått bland Israels folk då ormar hade kommit in i lägret. Då fick Mose uppmaning om att han skulle hänga upp en kopparorm på en påle – och var och en som såg på den kopparormen blev helad och blev vid liv. Herren sa; ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den – så får han leva” (4 Mos. 21:8 SVF)
     En människas synintryck påverkar hennes tankeliv - men också hennes trosliv. Hela vårt trosliv bygger egentligen på de intryck vi gör av Herren själv.
 
Moses hade en enda bön och längtan när han mötte Herren själv. Den önskan var få se Herren! Efter ett långt samtal mellan Gud och Mose, kan vi läsa:
      ”Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära. Mose sade: Låt mig få se din härlighet!” (2 Mos. 33:17–18 SFB).
     Och Mose fick se Herren, dock inte Herrens ansikte, men detta synintryck av Gud som Mose fick göra kom att prägla hela hans liv!
     Jesus säger i bergspredikan att det är de renhjärtade som ska se Gud. Ofta kanske vi har placerat detta ord in i framtiden. Det är ett ord för den dag då vi kommer att få se Gud i evighetens värld.
    Men det gäller också nu och här.
Det står inte att de renhjärtade ska få se Gud någon gång i framtiden, endast att de ska se Gud! Vi ska se Gud genom Hans ord i en andlig vision så, att det sätter spår i vårt sinne och våra tankar – påverkande våra liv, precis som för Mose.
 
Bibeln talar även om att smaka. ”Smaka och se att Herren är god", säger Psalm 34:9. Jesus undervisar i Johannes evangeliet om att han är det riktiga brödet som har kommit ner från himlen, till skillnad från mannat som Israels barn åt. Judarna förstod ingenting då Jesus sa att varje människa måste ta del av honom genom att äta det brödet. ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva” (Joh. 6:51 SFB).
Nattvardens symbolik ger samma betydelse som det Jesus talar om här.
Många gånger vill man äta mer av det som man smakat bra – och som man tycker om. Man har gjort en smaksensation!
Om du har smakat på Herren, då har det också påverkat dig - du vill ha mer! Smaka och se att Herren är bättre än den förbjudna frukten!
 
Bibeln talar också om intrycket att känna. Att lära känna Herren är något av ett huvudord i bibeln. I den bön som Mose bad då han ville se Guds härlighet – bad han också om någonting mer. ”Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina vägar och lära känna dig. Jag vill ju finna nåd inför dina ögon. Och se därtill att detta folk är ditt folk” (4 Mos. 33:13 SBF).
 
Det var också en önskan om att se Guds vägar – men också att lära känna Herren. Och Mose fick verkligen lära känna Herren. Gud gick honom till mötes även i den önskan.
Det står sammanfattningsvis om Mose liv i slutet av 5 Mosebok; ”I Israel uppstod ingen mer profet som Mose, som Herren kände ansikte mot ansikte…” (5 Mos. 34:10 SFB) ”Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med vilken Herren hade umgåtts med ansikte mot ansikte…” (5 Mos. 34:10 1917).
Mose levde i gemenskap med Herren. Nära Herren. Han levde i umgängelse med Gud – och han lärde känna honom sådan som han är, var och förblir.
 
Detta är något av det viktigaste för en kristen.
     Alltför många människor lever endast på hörsägner om Gud. Man har aldrig själv lärt känna honom. Då blir tron och troslivet förkrympt, eftersom man inte känner Herren.
     Det står om troshjältarna i gamla testamentet. De vandrade i gemenskap med Herren. De vandrade i umgängelse med Gud själv. Egentligen betyder det att de lärde känna Herren på djupet.
     Visste du förresten, att hela vårt trosliv och vår kärlek till Herren baseras på kunskapen om Honom.
Grunden är att lära känna Gud!
     Paulus ber för sina syskon i tron i Efesos; ”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Far, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till….” (Ef. 1:17-18a SFB).
     ”Ni ska då tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet” (Ef. 3:18-19 SFB).
 
Det är viktigt att få en tro på Gud. Det är viktigt att älska Herren. Men, ännu viktigare är det att lära känna Honom. För på det sätt vi lärt känna honom kommer vi att bära vår tro – och på det sätt vi sett och lärt känna honom kommer vi att älska honom.
     Just på grund av att det som påverkar vårt tankeliv kommer i sin tur att prägla både vår tro och vår kärlek till honom.
     Om du lär känna Gud som den Han verkligen är, kan du inte låta bli att älska honom. ”Vi älska därför att Han först har älskat oss” (1 Joh. 4:19). Du kommer också då automatiskt tro honom om vad som helst!
 
Bibeln talar också om sinnesintrycket ”hörandet” – vilket genomsyrar mycket av Bibelns budskap. ”Den som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”, är ett budskap som upprepas till varje församling i Uppenbarelseboken. Att lära sig att lyssna är en konst i livet – men också kanske orsaken till att vi har fått två öron och bara en mun. Vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi talar.
 
Men, i egentlig mening är det omöjligt, att som jag nu här har gjort, plocka ut de olika sinnesintrycken från varandra! De hör ihop som en tvinnad tråd. På olika sätt går de in i varandra!
     Man kan exempelvis inte smaka på Herren om man inte har hört om honom. Inte heller kan man lära känna honom, utan att lyssna till Hans ord. Därför skulle man kunna säga, att hörandet och lyssnandet är en grundförutsättning för de andra intrycken, samtidigt som det är ett av de sinnesintryck vi gör av Herren.
     Att lyssna till Guds ord och Hans röst – och lyssna till Guds helige Ande, är så oerhört betydelsefullt för vår uppfattning och förståelse av Gud. Och, inte minst, för att om möjligt kunna äga Guds tankar. Man kan aldrig ta emot någon annans tankar, om man inte är villig att lyssna till dem. Jesus introducerar den Helige Ande och säger; ”När han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er” Joh. 16:13-15 SFB).
     Så – den som har öron hör vad den Helige Ande säger!
 
Minns att vi i ett tidigare kapitel talade om Israels folk och det förbund som Herren slöt med dem. De skulle vara Hans egendomsfolk. Men, vad var förutsättningen för förbundet var?
Precis.
     ”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min”. (2 Mos. 19:5 SFB)
     Det handlade om hörandet. Det handlar om ett sinnesintryck. Och handlande.
     De skulle lyssna till Herrens röst, hans ord. Därefter skulle de göra efter dem – och hålla Hans förbund!
     Tyvärr, lyssnade de inte alltid på Guds ord, utan även på andra röster. I stället för att höra på Gud tog de intryck ifrån annat håll, vilket genomsyrade deras tankeliv. Israels barn förstod sig aldrig på Guds tankar. Deras egna tankar var upptagna med köttgrytorna i Egypten.
 
Precis på samma sätt var det för Judas då satan ingav honom att förråda Jesus. Genom sin hörsel släppte Judas in ett intryck från fel håll! Han kunde därför inte förhindra att det hörselintrycket satte spår i hans handlande. Judas förverkligade sina tankar, trots att det var demoniska tankar.
    Vad kan förnya våra tankar?
 
Det kan endast ske genom att vi bär ut de gamla tankarna och därefter börjar att ta intryck från rätt håll – och lyssna till Guds röst och Guds ord. På det sättet kan vi förnya våra tankar. Men först behövs en förvandling – mer om det i nästa kapitel.
     Möjligheten för Israels barn att hålla sitt tankeliv på rätt spår, var att lyssna till Herrens röst.
     Sak samma för oss!
     Ska vi kunna bära Gudomliga tankar, vara människor efter Guds sinne, då måste Guds ord få göra det starkaste intrycket i våra liv, så att det formar vårt tankeliv!
 
Josua var den man som fick axla uppgiften efter Moses. Ingen lätt uppgift, precis! Hur skulle han klara av det? Det var en stor kostym att fylla – och stora skor att gå i. Han kunde snabbt ha drabbats av missmodstankar, mindervärdestankar och bli modlös och försagd.
     Gud visste lösningen!
     Det gällde att uppehålla Josuas tankar med de rätta intrycken. Därför sa Herren till honom:
”Låt inte denna lagbok vara skild från din mun. Tänk på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då ska du lyckas på din väg och då ska du ha framgång” (Josua 1:8 SFB)
Han skulle lyssna till Herrens ord genom lagboken. Och låta det som stod där ständigt sysselsätta hans tankar. Därefter skulle han även följa allt som stod skrivet – och göra det i handling.
     Josua blev en av gamla förbundets troshjältar. Han blev en man använd av Gud, en Herrens smorde. Varför? Han lydde rådet! Och han hade verkligen framgång.
     David är inne på samma tema när han skriver den första psalmen:
”Salig är den som inte följer de gudlösas råd, som inte går in på syndares väg och sitter bland föraktare, utan har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord både dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte vissnar.
    Och allt han gör, det lyckas väl” (Ps. 1:1-3 SFB).
 
Sysselsätt dina tankar med Guds ord! Då kan du ge fienden svar på tal i prövningens hagelskurar. Väpna er med Jesu sätt att tänka – med samma sinne som Jesus Kristus, säger Petrus i sitt första brev:
”Då nu Kristus har lidit till kroppen, skall också ni beväpna er med samma sinne” (1 Petr. 4:1 SFB). ”När nu Kristus har lidit med sin kropp skall också ni väpna er med hans sätt att tänka….” (1 Petr. 4:1 Bibel 2000)
 
Djävulen kom ingen vart med Jesus i öknen, därför att Jesus var uppfylld av Guds ord och kunde därigenom ge frestaren svar på tal. Han stod pall för djävulens reklam som ville påverka Jesu sinnesintryck. Han anpassade sig inte efter den här världen!
     Vårt liv kommer alltid att styras av vårt tankeliv. Tankarna å sin sida kommer att domineras av de sinnesintryck vi gör. Just av den anledningen vill Herren att vi tar våra intryck från honom – och inte från den här världen.
 
Precis som hälsningen till Paulus; ”Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst”
”Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn” (Apg. 22:12-16 SFB).
 
Hälsningen från Herren var att Paulus skulle få se Herren, höra hans röst och lära känna honom! Och vi vet också mycket väl hur Paulus liv blev. Han lät sig verkligen påverkas av de sinnesintryck som Herren gav honom - och inte av den värld som han befann sig i.
     Vad bär du och jag på för tankar – mänskliga eller gudomliga – köttsliga eller andliga. Dina tankar kommer att prägla ditt liv, glöm aldrig det!
 
Som den gamla lovsångskören beskriver det – en bön om att Herren berör oss;
Giv oss, o Herre, öppnade ögon. Vi vill se Jesus, vidröra honom.
Lär oss att lyssna, höra hans stämma. Giv oss, o Herre, öppnade ögon.

Sann Efterföljelse - ett liv utformat av den Helige Ande

Kapitel 1-5

Kapitel 1 Kallad till efterföljelse!
Jesus vandrade utmed den Galileiska sjön. Förmodligen var det inte första gången Han tog sig en promenad längs stranden vid den sjö som blivit så omtalat världen över. Kanske var han också lika mänsklig som du och jag, då vi skulle ha låtit de små vågorna som slog mot stranden, svalkande smeka våra fötter.
Det är möjligt att Han också gjorde det!
   Vad vet jag - vad vet du?!
    Berättelsen avslöjar för oss, att Han där får syn på två män. Ja, egentligen var de fler än så. Här möter alltså Jesus några människor som kom att bli nyckelpersoner för den plan Han ägde. De blev sedermera kristenhetens förgrundsgestalter, trons människor med en vision för Guds Rikes utbredning.
    Men vad händer då Han möter dessa män?
Låt oss gå till själva händelsen och se! Det ar i Matt 4:18-22 vi finner denna berättelse.
 
När han vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod vid sjön och fiskade med kastnät, för de var fiskare. Han sa till dem: ”Kom och följ mig, Jag skall göra er till människofiskare”, och
de lämnade genast sina nät och följde honom. När han gick vidare, fick han se två andra bröder, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, sitta tillsammans med sin far Sebedaios i båten och göra i ordning sina nät. Jesus kallade på dem, och genast lämnade de båten och sin far och följde honom.
 
Visst är det ändå märkligt hur Jesus agerar!?
    Här står Han inför fyra av sina blivande apostlar – där tre av dem senare skulle komma att bli de mest hängivna av alla lärjungarna. De följde Jesus överallt, upp på förklaringsberget, in i det djupaste av Getsemanekampen. De blev ledare av den urkristna kyrkan; Petrus, Jakob och Johannes.
    Jesus var medveten om det. Det här visste han redan i förväg. Av just den anledningen - att Han visste dessa människors blivande hängivenhet och betydelse för Kristendomen i världen - måste det ha varit oerhört viktigt att få just dem med bland lärjungarna.
 
Men - det märkliga är själva kallelsen!
    För nog måste detta vara en bland de kortaste väckelsepredikningar eller kallelser som någonsin har hållits!? Mig veterligt har det väl aldrig hållits en predikan i vår tid, eller ens en Apell i avslutningen av ett möte med bara två ord; ”Följ mig!”.
 
Men för Jesus kommer mönstret igen – och återkommande när han kallar människor så gäller kallelsen ”lärjungaskap” och han använder samma ord; ”Följ mig”!
 
Lägg sedan märke till ytterligare en anmärkningsvärd sak;
    Jesus talar inte ett ord om himlen! Inte heller säger Han någonting om ett evigt liv eller allvaret inför evigheten. Vidare nämner Han ingenting av allt det som vi har satt så centralt i kallelsen om att bli frälst.
    Varför?
Helt enkelt därför att kallelsen inte gällde himlen eller ett evigt liv i första hand, och som vi ser i texten, inte evigheten heller.
    Kallelsen gällde en enda sak. Jesus koncentrerade det i två ord; ”Följ mig!”
 
Det handlar om efterföljelse i Jesu fotspår.
    Detta är något av det viktigaste att både inse och förstå. Förstår vi inte det, kommer vi aldrig att komma någon vart i vårt kristna liv - och i vår andliga ut­ veckling. Kallelsen gäller inte i första hand himlen! Den handlar inte om att undvika helvetet! Den handlar om Jesus Kristus!
    Den handlar om total omvändelse!
    En omvändelse, från att ha gått sina egna vägar och trampat upp sina egna stigar, till att följa Jesus och gå i Hans fotspår – en närhet med vår mästare och att uppleva barnaskap hos Herren.
 
Men, ofta har vi presenterat kristendomen på så vis att människor uppfattar kallelsen som om den ”bara” gällde himlen och en evighetsdestination. Ibland har våra väckelsekallelser handlar om att bli frälst för att komma till himlen - och blir man inte frälst går man då förlorad.
    Naturligtvis – det är helt sant! Det ar så sant som det någonsin kan bli!
    Men - detta är inte det primära.
    Himlen är det sekundära, något som vi får med på köpet liksom på grund av Guds enorma kärlek till oss. Precis som Johannes 3:16 beskriver det; ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha ett evigt liv”.
    Tanken har ibland slagit mig, kanske också dig; Hur många skulle stanna kvar i våra kyrkor och församlingar om himlen inte hade funnits?! Skulle människor ändå ha kvar sin tro, sin övertygelse och sin gemenskap med Gud även om det nu var så att himlen inte var en verklighet? Eller skulle man gå sin egen väg. Kom vi för Hans skull eller för våg egen skull – eller kom vi enbart för himlen och evighetens skull!
 
I Moses och Paulus liv har vi två starka exempel på människor som förstått vad det innebär att ”följa Herren”. De hade valt att gå i Hans fotspår, välja Hans väg och att präglas av Herrens tankar, kärlek och väg. Egentligen var inte någonting annat som betydde något för dem. Endast Herren var nog för dem.
 
Båda två hade fått en kallelse av Gud – och förstått att kallelsen gällde efterföljelse. Därför var de så präglade av det och den Gudomliga kärleken som etsat sig fast i deras inre, att allt annat var betydelselöst.
Bönen som Moses ber i 2 Mos 32:31–32 är häpnadsväckande, ändå säger det något om Mose lärjungaskap, hans Gudsfruktan och hans obetvingliga kärlek till Guds folk, trots deras avfall och synder. Han ber:
”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.”
    Hur kunde Moses bedja en sådan bön? Han var genomsyrad av en gudomlig kärlek till sin Herre och till sina bröder - Herren var nog för honom.
    Paulus ber en liknande bön för Judarna, han uttalar en önskan, som är så fylld av utgivenhet och kärlek i Romarbrevet 9:1-3;
”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke - därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande - när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.  Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet”. (1917)
”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet”. (SFB 2015)
 
Om det kunde hjälpa någon, sa Paulus.
    Naturligtvis kunde det inte det, eftersom varje människa äger en fri vilja som individ. Gud frälser aldrig kollektivt. Kallelsen lärjungarna vid Galileiska sjön fick av Jesus var helt personlig – så måste även responsen vara!
 
Men - hade det däremot hjälpt någon, då skulle Paulus hellre avstått ifrån allting. Så fullständigt genomsyrad var han av Gud, av Guds tankar och Guds kärlek till en fallen mänsklighet.
    Men, tänker du, vi läste nyss att Jesus kom för att ingen skulle gå förlorad utan ha evigt liv? Det var ju Jesu egna ord och förklaring till sitt kommande för Nikodemus den där natten.

Exakt så!
    Jesus kom för att upprätta, frälsa och hela det som var fördärvat. Jesus skulle genom sitt kommande, genom sin död och uppståndelse, återställa allting som hade blivit förstört i och genom syndafallet till dess ursprungliga ställning. Och det gör han genom att dö för våra synders förlåtelse och uppstå för vår rättfärdiggörelse. Vi skulle bli rena, heliga och förklarad rättsligt oskyldig (Rom 4:25). Därefter blev Han upptagen till himlen för att Han skulle kunna sända Den Helige Anden till oss som en hjälpare.
 
Ytterst sett kan man alltså säga, att Jesus inte kom ''bara'' för att kalla oss. till himlen - Han kom för att upprätta barnaskapets förhållande mellan Gud och människa. Att återskapa den härlighet som en gång gick förlorad. Jesus skulle friköpa oss från träldomen och slaveriet till att bli Guds barn, och att äga barnaskapets ande som     
    Paulus säger i Gal 4:3-7:
”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, 5 för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. 6 Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: "Abba![a] Fader!" 7 Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud”.
 
Detta barnaskap som Han har fött oss till för i sin tur med sig fantastiska förmåner. På grund av att vi blivit Guds barn – hans söner har vi alltså också blivit arvingar. Vi äger ett arv – men vad innebär det arvet?
Arvets innebörd är enormt stort och ger dig och mig väldigt mycket! ”All den himmelska världens andliga välsignelser”, konstaterar Paulus i Ef. 1:3.
” Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, 4 liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut”.
 
I detta ord ”All den himmelska världens andliga välsignelser”, ryms egentligen allt som vi kan tänka och allt som vi aldrig någonsin förmår att tänka. Så stor är Guds kärlek till sina barn – en kärlek som Gud Fadern bevisar till Guds barn.
    Däremot kan man väl säga att arvets mest fantastiska del är just; Evigt liv! Genom Guds nåd och barnaskapets förmåner får vi ett evigt liv - ett hopp för evigheten! Och glöm aldrig - det är verkligen himlen och den eviga världen som skymtar i fjärran. Och vi har hälsat det och ”bekänt oss att vara gäster och främlingar på den här planeten”.
    Jesus talar om det eviga livet som en del av arvet vi får genom vårt barnaskap – men också som en skörd av att följa Jesus!
Läs det intressanta samtalet som Jesus och lärjungarna hade i Matteus 19.
”Då tog Petrus till orda: "Se, vi har lämnat allt och följt dig. Vad skall vi få för det?" 28 Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. 29 Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv”.
 
Den som följer honom, Jesus Kristus. Den som lämnar allt och följer honom. Den som tar efterföljelsens kallelse på allvar och går i Hans spår, ska få ärva. Den som tar emot Jesus i sitt hjärta blir ett Guds barn – varken mer eller mindre; ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn”. (Joh. 1:12) 
    Den människan äger barnaskapet och dess arv – och arvet är ”evigt liv”. Och ett arv kan man aldrig göra sig förtjänt av. Det är endast genom släktskap eller genom testamente – men alltid som en gåva.
 ”Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre”. Rom. 6:23
Evigt liv är och förblir en gåva, ett arv till varje människa som äger barnaskapet i Gud och som följer Jesus Kristus. Och det är sant som det är sagt; ”Man föds inte till barn på grund av att man är en arvinge – man blir en arvinge för att man är född – och lever”.
    Alltså - följaktligen blir man arvinge därför att man är född, är barn till någon och fortfarande lever, eftersom en död inte kan ärva någon. Arvet får man utifrån sitt barnaskap, inte tvärtom! Herren har testamenterat hela sitt himmelska arv till sina barn i Jesus Kristus.
 
Då är det helt plötsligt inte så märkligt att Jesus aldrig nämnde ett ord om himmel eller helvete till lärjungarna den där morgonen på stranden vid Galileiska sjön. Det var ett ögonblick av kallelse – och Jesus kallade dem till efterföljelse. Kort och gott; ”Följ mig”!
    Kallelsen gällde nämligen att följa Jesus. Gå i hans spår. Välja Hans väg. Bli som honom. Himmel respektive helvete blir då en följd av den väg som man väljer att gå. Antingen får man en lön eller en gåva - helt beroende om man väljer att gå sin egen väg eller följa Jesus.
 
Så - det var efterföljelse kallelsen gällde. Den har också alltid handlat om det, även om det är lätt att förändra paketeringen för att den ska bli mer mottaglig av människor. Kanske är det också därför vi emellanåt talat mer om gåvan – evigt liv och himlens realitet - än om förutsättningen; ett liv i Jesu efterföljd. Eller talat mer om arvet än om barnaskapet.
    Jesus däremot - han gick rakt på sak utan omsvep och ursäkter. De blev kallade att byta spår. Jesus uppmanade dem, utmanade dem – ja, nästan befallde dem att följa honom. ”Följ mig – så kommer jag att göra er till människofiskare…”. Följ mig så kommer något nytt att ske i ert liv. Det handlade om att byta spår – till hans fotspår! Det är en total omvändelse – från min väg till hans väg. Accepterandet av kallelsen skulle komma att innebära en total revolution för de fyra männen. För deras liv, deras familjer, deras framtid och deras personliga och andliga utveckling – vilket skulle föra med sig att de formades av Jesus. För det är också det som lärjungaskap handlar om. Det är det här som kristendom och kristen tro handlar om. Efterföljelsen är det primära för en kristen människa - ett måste för ett kristet livs existens.
 
Detta må vara en av de viktigaste sakerna att förstå angående en kristen livsstil. Revolutionen, som vi talat om hos en kristen, innebär en fullständig förändring. En omvändelse, helt enkelt, från att man tillbringat sitt liv med att vandra i ”köttet”, som Bibeln uttrycker det, till att ”vandra i Ande”. Det är verkligen en 180 gradig omvändelse.
Innebörden av en omvändelse är att man ”vänder om”, som ordet står för – och går åt helt motsatt håll än tidigare.
  Kommer det att ha någon praktisk inverkan på ens liv? Ja, praktiskt är det att förändras från att gå efter köttet, egoismen, själviskheten och egot - till att gå efter den Helige Ande, det vill säga Herren Jesus själv.
 
För att förstå vad ”köttet” representerar måste man gå till Efesierbrevet  2:1-3;
”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. 2 Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. 3 Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra”
 
Här förklarar bibelordet att köttet är liktydigt med våra syndiga begär, våra tankar och vår egen egoism. Att vandra efter köttet är detsamma som att följa dessa begär och tankar - det är att helt enkelt gå sin egen väg!
Det handlar om att behaga sig själv, den egoism och själviskhet som finns latent inom varje människa. Synd människors liv är att gå sin egen väg – att följa sina mänskliga begär. Det är också vad Jesaja 53:6 säger; "Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg – men Herren lät allas vår missgärning drabba honom!” (1917). ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom” (SFB)
    I slutet av versen står det att Herren lät allas vår missgärning – vår skuld – drabba honom (Jesus Kristus)!
Vilken missgärning? Vilken skuld?
   Att vi alla ville gå vår egen väg!
Vi ville bara följa våra mänskliga begär, handla efter våra egna tankar. Ett obeskrivligt något som lockar oss, ja, tvingar oss, att trampa upp våra egna spår.
     Paulus nämnde något om en andemakt som är verksam…. En tvingande makt, alltså. Det är träldomens andemakt, ett tvingande begär som sliter åt sitt håll. Den kallas också på andra ställen i Bibeln för syndens makt.
Den makten gör ständigt uppror mot Gud, därför att den vill gå sin egen vag. Med slavdrivarens piska, vill den tvinga oss att bära våra mänskliga begär och tillfredsställa egoismen. Dessa tankar styr därefter våra steg och handlingar.
 
Frälsning däremot, handlar om en förvandling, från att ha gått efter dessa mänskliga begär till att följa Guds viljas tankar. En revolution som bryter denna tvingande makt i människans liv och för henne in på Guds väg, att följa i Jesu fotspår - det är det vi kallar efterföljelse.
    Då börjar Herrens tankar sakta forma hennes tankar och liv – och slutligen hela hennes tillvaro. En kristen människa – en Jesu Kristi lärjunge - är därför en upprättad människa vars liv helt och hållet formas av Herren genom den Helige Anden - och för ett speciellt syfte! Det måste vara en av de bästa definitioner av vad en kristen är för något.
    Paulus säger i Gal 5:16 "Låt er ande leda er..". Olika översättningar lyder; vandra i ande.., var behärskad av ande.., osv. Därefter fortsätter han att säga något mycket intressant i den 25:e versen:
”Om vi har andligt liv – låt oss då följa en andlig väg!”
 
Det säger oss några viktiga och väsentliga saker; en kristen kan ha liv, äga barnaskapet och frälsningen och en tro på Kristus - men ändå inte följa den andliga vägen! Med den andliga väg­ en menar Paulus naturligtvis det han skrev om i den 16:e versen, att ledas av Anden. Den kristne kan uppenbarligen ha liv i Gud, men trots det aldrig tillåta sitt liv att utformas av den Helige Ande.
    Vi kan därför fastslå; det är inte säkert att alla kristnas liv formas av Anden. Även om Guds tanke för ett kristet liv är detta – så behöver vi låta detta förverkligas i våra liv. Utmaningen ”följ mig” som Jesus gav de nyvakna och kanske till viss del förvånade fiskarna på stranden handlade om ett liv som formas av Honom själv, av hans tankar, hans ande – och hans väg.
 
Om vi inte som de blivande lärjungarna väljer att ”lämna allt” och gå med honom, så kommer vi inte att gå den andliga vägen – och Guds tankar blir heller aldrig förverkligade i våra liv!
    Om vi inte förstår vad kallelsen djupast sett innebörd, kommer våra liv aldrig att formas och präglas av den Helige Ande. I stället fortsätter vi att utforma våra liv efter egna tankar, våra egna begär och själviska önskningar. Då missar vi poängen med lärjungaskapet – och det blir det ingen vandring i Jesu fotspår – ingen vandring i Anden. Resultatet blir att vi fortfarande befinner oss i Ef. 2:3, där vi vandrar kvar på vår egen väg.
 
Det var efterföljelse Jesus kallade lärjungarna till. De blev uppmanade att byta spår, utmanade att följa honom. Jesus gjorde anspråk på att både få styra deras steg och påverka deras liv.
    Idag finns mycket som gör anspråk på vårt liv, vår tid och våra tankar. Media översvämmar av människor, teorier och ideologier som ropar på oss att följa dem. Idag finns miljontals ”influensers”, som vill ha fler ”lärjungar” – eller ”followers”, som man ofta kallar dem. Och det är vad det är – människor som följer efter.

Är du en ”followers”?
    Följ inte människor omkring dig. Följ inte mänskliga idéer och teorier. Följ Jesus!
    Den gudomliga kallelsen gäller alltid efterföljelse till Jesus. Den handlar om ett liv i Anden. Bli en riktig ”followers”. Följ honom! Jesus är den störste ”influenser” som någonsin trampat den här jorden. Han har förvandlat så många människors liv och framtid.
 
Men - samma anspråk görs av samme man på dig som Han gjorde på lärjungarna. Han vill påverka dina tankar, styra dina steg och vara ensam om att helt och fullt forma ditt liv genom sin helige Ande.
    För - det är just detta kallelsen gäller; Sann Efterföljelse - ett liv i utformat av Anden!

Kapitel 2 Konflikten
Där stod de nu, Simon och Andreas, med kallelsen ringande i sina öron.
Jesu uppmaning och anspråk fick dem att för ett ögonblick glömma allt de hade för händer, Om det nu var ett ögonblick, minuter eller längre tid, låter vi vara osagt.
Men - när de ställdes inför denna utmaning, hände något inom dem - det uppstod en konflikt i deras inre liv. Det var en konflikt som de, efter denna stund, alltid skulle komma att konfronteras med genom sina liv.
Konflikten gällde, huruvida de skulle fortsätta att gå sin egen väg, eller inte. Skulle man även i fort­ sättningen forma sina liv efter de tankar man själv bar på, eller skulle de följa honom som stod kallande vid deras sida?
 
Vad är egentligen en konflikt?
Krig, sägs vara en väpnad konflikt. Å andra sidan finns det ju åtskilliga konflikter som inte alls är väpnad i den betydelsen! Då är det helt enkelt en strid – och på något sätt var det precis så det var; det var en strid som började utkämpas i deras inre människa. En strid mellan Anden och köttet - att gå Guds väg eller sin egen väg.
Paulus talar om detta i Gal 5:17, efter det att han hade uppmanat Galaterna att vara ledd av Anden. Han skriver så här: ”Köttet är fiende till anden, och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill (underförstått det goda)”
Anden och köttet, en strid - ja, en ständig konfrontation.
En indian beskrev denna upplevelse mycket bra: ”Det är ungefär som om jag har två hundar inom mig. Den ena är svart och den andra är vit, dvs det onda och det goda, De är ständigt i luven på varandra, en ständig strid dem emellan.
Vem som vinner?
Det är naturligtvis den som jag ger mest med mat!”
 
Hur kan det komma sig att denna ständiga strid finns i vårt inre? Varför uppstår striden mellan anden och köttet?
Romarbrevet 8:7 förklarar hemligheten; ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag – och kan det inte heller”
Köttet är och förblir i fiendskap med Gud själv. Därav kommer det att en kristen, mer eller mindre, får ha känningar av denna strid genom sitt liv.
Hela tiden utkämpas den i vår inre människa, dvs vår själ. Vår själ står ofta i skottgluggen mellan andens och köttets strid.
Men - varför just i vår själ?
På grund av att djupast sett är det själen som styr vårt liv och vår tillvaro. Det som dominerar själen präglar vårt liv. Inte undra på att det är ett sådant slagsmål om själen!
Själen beskrivs lättast med tre saker, även om det är bra mycket mer komplext än så. Det handlar om; viljan, intellektet och känslan. Men därmed är det också så att vårt sinnelag, dvs tankeliv, och vår personlighet har också den sitt säte i själen.
Anden i människan, är den dimension genom vilken vi kan ha kontakt med den andliga världen. Med den kan vi förnimma Gud och ha kontakt med honom. Jesus påpekade i Johannes evangeliet 4:24; ”Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning”.
Kroppen, är däremot den del som vi har kontakt med den fysiska världen. Om vi inte ägde kroppar, så skulle vi tyvärr inte haft möjlighet att vara tillsammans som människor. Det har vi nu, tack vare våra kroppar. I kroppen har vi också vår köttsliga natur. Och synden bor i vårt kött. Den tvingande makten som föredrar att gå sin egen väg; ”Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville” (Ef. 2:3 SFB). ”Sådana var vi alla en gång då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville… (Ef. 2:3 Bibel 2000).
 
Man kan inte dra ett likhetsstreck mellan kroppen och köttet, men en förklaring är att köttet har sitt säte i kroppen. Lägg märke till att de olika bibelöversättningarna använder kropp eller kött synonymt med varandra. Om Jesus står det att han underkastade sig den mänskliga köttsliga och kroppsliga tillvarons villkor. Han blev en människa. En människa med köttslig natur – som trots det inte var dominerad av den naturen. ”Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod.” (Hebr 2:14 SVF) ”…på samma sätt bli människa…” (Hebr 2:14 Bibel 2000).
Jesus blev människa, kött och blod, och fick att ta del av den köttsliga naturen - men var ändå helt och hållet underställd den Helige Ande som dominerade hans liv, handlingar och ord.
 
Men, mitt emellan dessa två; kroppen och anden, har vi då själen. Mellan två världar; en andlig och en materiell värld. Varken tillhörande det ena mer än det andra. Själen är knuten till dem båda genom anden och kroppen.
Ändå skulle man kunna säga att själen är ”neutral”, men påverkbar – antingen av anden eller av köttet. Gud har förresten själv själsliga egenskaper!
Precis där i själen, har vi denna oerhörda konfrontation. På grund av att det är just om själen man slåss - den som är en påverkbar och bestämmande del av människan.
En uppsatt militär fick frågan om varför han i kriget satsade så mycket på flytet och inte på markstrid. Svaret löd: ”Den som är herre i luften, är herre på marken''.
Definitionen kan användas på den strid som utspelas i människans själ. ”Den som är herre över själen, är herre över hela den människans tillvaro”.
 
Då förstår vi också varför konfrontationen är så hård emellanåt, då själen blir platsen där denna strid utspelas. Ett stridsfält där konflikten rasar. Det är därför du finner att Gud alltid talar och bearbetar människans själ, för att påverka själen till att låta anden regera och dominera.
Vi kan klart se detta i Guds tillvägagångssätt! Ett exempel är den predikan som Petrus höll på pingstdagen. Den är ett typexempel på det!
Gud talade genom Petrus till deras intellekt. Petrus överbevisade dem rent intellektuellt om att Jesus var Messias. Därefter talade han till deras känsla - genom att ställa dem (Judarna) som ansvariga för Jesu död. ”…denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias” (Apg. 2:36)
Det tog tag i dem känslomässigt ”När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem…” (Apg. 2:37)
Gud talade på detta sätt genom Petrus för att få dem att slutligen fatta ett ”viljebeslut” – vilket också hände;
”…de frågade Petrus och de andra apostlarna; Bröder, vad ska vi göra? – Petrus svarade; Omvänd er och låt er alla döpas….” (Apg. 2:37-38)
Här finns flera av själens delar beskrivna; intellektet, känslan och viljan – och beslutet, som medverkade till att 3000 judar den dagen valde att gå i Herrens spår.
Kunskapen och känslan resulterade i en tydlig viljeinriktning och ett viljebeslut. Omvänd er, sa Petrus – och det vara precis det de gjorde. De valde Guds väg, de valde att låta den Helige Ande börja utforma deras liv.
 
Samtidigt måste vi då komma ihåg - att mänsklighetens fiende, djävulen, handlar exakt likadant. Han bearbetar också själen, men då för att säga nej till anden - att vi ska vägra omvändelsen och neka efterföljelsen. I stället vill han få oss att vi med vår själ bejakar köttets begär, de egoistiska begären. Att göra ”som kroppen/köttet och vårt sinne vill…”
Själen blir ett beslutande utskottet i vårt inre. Själen avgör – och slutligen fattar viljebeslutet! Man kommer nog sanningen närmare om man säger, att varken Gud eller djävul kan göra någonting i våra liv utan vårt medgivande.
Djävulen kan tvinga - det är sant. Men först lockar han oss att släppa in honom tillsammans med denna tvingande makt, därefter tvingar han oss inifrån. Drivna av en kraft som tar över vårt sinne, vår själ och vår kropp.
 
Nu förstår vi bättre varför det uppstod en sådan konflikt i lärjungarnas inre – deras själsliv. Det var en strid om vad de skulle göra för viljebeslut. Antingen skulle deras liv fortsätta att präglas av deras egna tankar och begär - eller så skulle deras liv komma att utformas av den man som för tillfället stod framför dem med en utmanande kallelse om efterföljelse riktad till dem.
Det som sker i konflikten till slut är att man böjer sig - antingen för det ena eller det andra; köttet eller anden.
Kapitulation, heter det på krigsspråk. Tillståndet uppstår då man tillåter endera ta över för att styra ens steg. Man ger helt enkelt upp för någonting.
Romarbrevet har en fantastisk beskrivning av detta, där det står i Rom 8:5;
”De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden” (SFB) ”Ty, de som leva efter köttet har dess sinnelag, men de som lever efter anden är andligt sinnade” (1917)
En bra beskrivning och tydligt beskriven i båda dessa översättningar. Det vill säga, den som har kapitulerat för köttet ”tänker” på det köttsliga – låter sitt sinnelag präglas av det köttsliga. Den som däremot har lämnat över åt anden att dominera sitt tankeliv och sinnelag är andligt sinnade!  
Det här bibelsammanhanget definierar mycket klart och tydligt vem som är andlig respektive köttslig - det beror alltså uteslutande på vad som tillåts styra vår själ.
 
Vårt liv kommer att formas, vare sig vi vill det eller inte, antingen av våra begär, vårt kött och våra egoistiska tankarna - eller av Guds tankar genom den Helige Andes verk i våra liv. Det senare blir ett resultat av att acceptera efterföljelsens kallelse, Det förra är en följd av att nonchalera Jesu kallelse och välja sin egen väg.
Vad gjorde de?
Lärjungarna alltså?!
 
Texten säger oss att de lämnade allt och följde honom. De valde den andliga vägen. Beslutet blev att inte själva forma sina liv, utan låta Jesus göra det.
Hur gör du?
Hur gjorde du, då striden rasade som värst inom dig? Inte enbart den stund som du valde att bli kristen och valde det andliga livet! Nej, jag menar då konflikten uppstår i ditt inre och konfrontationen i ditt inre är total. En konflikt som ibland känns som att den kan slita dig i stycken – konflikten gällande valet att dagligen välja den andliga vägen.
Många människor lever i konflikten. Många kapitulerar för fel sida på olika områden i sina liv och man upplever svidande nederlag, som emellanåt kan ha mycket ödesdigra konsekvenser för livet och framtiden.
 
En av de svåraste för oss människor att släppa – är just att inte själv få utforma sitt eget liv efter egna tankar och begär. Alltför många vill inte släppa det – och på grund av det möter man ständigt människor som ger upp, människor som aldrig tillåter den Helige Ande att få verka som han vill i deras liv.
Naturligtvis kanske man mer än gärna vill äga den Helige Anden, men samtidigt äga en kontroll över den. Glatt tar man emot Anden i sin ägo, men att själv ägas av Anden ryggar man tillbaka för. Man bejakar det andliga livet - men aldrig den andliga vägen. Jesus sa att ”Anden blåser vart den vill….” (Joh. 3:8)
 
Det går inte att styra den helige Ande, inte ens utöva ett bestämmande över Guds Ande. Vi kan endast kapitulera för honom och följa med och bejaka efterföljelsens kallelse – att gå i Hans fotspår. Vi är kallade att ställa oss i Andens riktning, ta ett viljebeslut om att följa Herren och ”vandra i Anden”.
”Vad jag vill säga är detta; vandra i Anden – så kommer ni inte att göra vad köttet begär” (SFB) ”Nej, säger jag, låt er ande leda er – så ger ni aldrig efter för köttets begär” (1917)
 
Konflikten i din själ är slaget om ditt liv. Om din framtid. Att formas eller att själv forma sitt liv – det är frågan!
 

_____________________________________________________________________
 
Kapitel 3 Ditt drag - det ligger i din hand 
Konflikten, som lärjungarna upplevde, gällde ställningstagandet till den kallelse som man hade fått.
Jesus stod där. Han granskande Andreas och Simon, och sa bara: ”Följ mig!”. Han nämnde inga garantier. Ingen lön. Ingenting.
Inte heller försökte han att locka dem med genom att erbjuda dem ett ”smart klipp”. Det enda han sa var att de skulle följa honom. Å andra sidan var det tillräckligt för att konflikten var ett faktum.
Simon och Andreas blev ställd mot väggen. De blev ställd inför ett vägskäl. Och då ville det till att bestämma sig. Jesus krävde ett klart och tydligt ställningstagande.
 
Kristendom handlar ju egentligen om att Gud gör något för människan, vilket också gör kristendomen unik som religion! Ingen annan religion kan presentera en Gud som har gjort något för människan – gjort något som människan skulle ha gjort. Kristendomen är unik – och den enda religion där Gud har sår för människans skull.
Hela Bibeln handlar om vad Gud har gjort för oss som människor. Läser du Bibeln kommer du att finna två ord som ständigt dyker upp. Orden är; ”Jag ska”.
De orden uttalar Gud till människor genom historien. Den första gången det hände var i samband med syndafallet i 1 Mos 3:e kapitlet, där Gud säger till ormen i den 15:e versen: ”Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.”
 
Herren Gud såg framåt mot försoningen - välsignelsen i Jesus Kristus. Fortsätter man att läsa så kommer man fram till nya testamentet, där har dessa ord bytts ut mot orden: ”Han har”.
”Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst” (1 Kor 5:18 SFB).
”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus” (Ef. 2:4–5 SFB)
 
Då blickar man tillbaka på ett objektivt faktum. Gud har gjort allting i Jesus Kristus. Därför kan man säga att han aldrig lägger på människan något annat än orden som är efterföljelsens kallelse: ”Följ mig!”. Å andra sidan så är det oerhört revolutionerande för att förändra våra liv.
Det är därför en uppmaning som alla människor kommer att ställas inför och varje individ måste ta ett beslut – att själv bestämma sig för det ena eller det andra.
Vissa människor vill däremot inte bestämma sig för saker och ting. Somliga på grund av rädslan att göra fel. Av den anledningen kanske man också överlåter en del beslut till andra människor i sin omgivning, men när det gäller livsavgörande beslut kan det vara mycket ödesdigert. Andra människor gör bara som alla andra gör. En ”likriktningen” - att alltid göra precis så som alla andra gör. Och med den attityden kommer naturligtvis då också att man har en syndabock. Någon som man kan skylla på om det skulle gå snett. ”Men, jag har ju bara gjort som alla andra gör”, hör vi ofta människor säga, och då orsakat av att man helt enkelt inte vill fatta några beslut och inte heller ställas inför något ett tydligt ställningstagande. Oavsett vad slag det är. Eftersom ett ställningstagande för med sig ett ansvarstagande.
Jag kan tänka mig hur Jesus kom fram till båtarna vid stranden där flera fiskare var i arbete. Jesus lyfter handen, pekar först på Andreas och därefter på Simon. Med stadig och uppmanande röst ger han dem kallelsen: ”Ni där – följ mig”. Därefter kommer löftet om att Jesus ska göra dem till människofiskare. Han talar om ett revolutionerande liv.
 
Därför är det viktigt att förstå - Kallelsen är och förblir personlig. Varje människa måste själv konfronteras med efterföljelsens kallelse. Var och en måste själv ta ett beslut inför uppmaningen och utmaningen av Jesus om att följa honom. Ett vägskäl, där vägen viker av i endera riktningen – men valet är personligt.
Gud för varje människa - individ för individ - fram till den punkten där hon måste vilja någonting. Ingen människa kan överlåta åt andra vilket ställningstagande hon ska göra. I den stund man gör det – så beslutar hon sig ändå för en sak som någon annan beslutat och på så vis har man ändå tagit ställning.
Det vill till att bestämma sig!
Varken Simon eller Andreas kunde stå där oberörda och neutrala. Antingen skulle de välja att stanna kvar vid sina kast nät - eller följa Jesus.
 
Pilatus, var en man som försökte slingra sig undan konfrontationen med Jesus. Han gjorde allt som stod i hans makt för att slippa ta ställning. Matteus berättar för oss:
Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oväsendet bara ökade, tog han vatten och tvättade sina händer i folkets åsyn och sade: "Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva svara för det." Allt folket svarade: "Hans blod må komma över oss och över våra barn." Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han gissla och utlämnade honom till att korsfästas. (Matt 26:24–26)
 
I en sista desperat handling försökte Pilatus hålla sig utanför – han ville helt enkelt slippa ta ställning. Han tvättar sina händer. Han svär sig fri. Han vill vara fri ifrån både beslutet och ansvaret.
Något tidigare i kapitlet berättas det att folket ställde Pilatus mot väggen och sa; att om han inte avrättade Jesus var han inte kejsarens vän. De ropade; ”Korsfäst”. Och folkets rop gjorden verkan, skriver Lukas i sin beskrivning av situationen.
Slutligen försöker Pilatus lägga över det hela på folket som om det var deras beslut – fast det egentligen var Pilatus som kunde ta det yttersta beslutet.
Enligt legenden skulle Pilatus kort därefter ha tagit sitt liv i Rom. Om det stämmer – eller om det hade med något med Jesu avrättning att göra vet vi inte. Men sanningen är den; han kunde aldrig svära sig fri ifrån beslutet. Ställnings­ tagandet var trots allt ett faktum.
Att inte ta ställning är verkligen också att ta ställning!
 
Kallelsen är alltid personlig, dock inte privat.
Den morgonen gällde Simon och Andreas. Där stod de med uppmaningen. Allt stoj runt omkring dem dog bort. Fåglarnas skrik upphörde att existera för dem. Det var bara en enda sak som upptog deras tankeverksamhet. Det var dessa ord från Jesus; ”Följ mig!”.
Och trots att Simon och Andreas var bröder var det inget familjebeslut – Kallelsen gällde dem var för sig. Kallelsen är personlig. Efterföljelsen är personlig. Orden från Jesus gällde dem var för sig hur mycket dom än såg på varandra frågande hur den andra skulle göra.
 
Simon, som senare kom att kallas Petrus, fick långt senare också än en gång uppleva hur personlig Jesu kallelse är- den som gäller efterföljelse. Efter många om och men står Simon efter Jesu uppståndelse på nytt öga mot öga med samme Jesus - och får en liknande kallelse.
Simon hade varit stor i orden, men liten på jorden. Lovat att följa Jesus i med- och motgång och aldrig någonsin svika sin mästare, även om alla andra skulle göra det. Men, nederlaget som aldrig fick hända, blev en realitet. Han förnekade att han någonsin känt Jesus. Han förnekade Jesus. Besvikelsen och bitterheten grinade honom i ansiktet – och Simon sprang därifrån som en förnekare och bruten man. Mer som en Simon är en Petrus.
 
Men, i ett nytt ögonblick. På en annan strand möter Simon Petrus Jesus igen. Hela berättelsen återfinns i Joh. 21:1–19. Simon Petrus hade tillsammans med några andra lärjungar åkt ut för att fiska – en känsla av uppgivenhet. ”Men den natten fick de ingenting”, konstaterar Johannes som skriver om detta.
Ingenting. Absolut ingenting.
Men plötsligt står Jesus på stranden, liknande det ögonblicket vid det första kallelseögonblicket. Han säger till dem att de bör kasta nätet på ett annat sätt – och plötsligt får de så mycket fisk att de knappt kan dra upp näten.
Då går det upp för Johannes att det är Jesus. Han säger till Simon Petrus; ”Det är Herren”. Och Simon Petrus kastade sig i sjön för att ta sig i land.
 
Där, vid en ny strand löser Jesus Simon Petrus ur all hans depression, skuld och nederlag. Jesus upprättar honom ur misslyckandet, reser honom från nederlaget, ger honom förlåtelse och ett nytt förtroende. Jesus kallar Simon Petrus på nytt till att följa honom. Detta är ett av de mer fascinerande ögonblicken i Simon Petrus liv. Han som förnekat Jesus, förbannat och svurit över att han inte ens kände Jesus fick nu en ny chans.
Jesus ställer mycket utmanande frågor till Simon Petrus, om hans kärlek, hans lojalitet och trohet – samtidigt som han ger honom en ny utmaning och en ny kallelse. ”Sedan sade han till Simon Petrus, ”Följ mig!” (v.19)
 
Men i samma ögonblick vänder sig Simon Petrus om och då ser han Johannes. Tanken flyger i honom; ”är det bara honom Jesus ställde inför valet och kravet att följa Jesus?!”.  ”När Simon Petrus fick se honom, frågade han Jesus: "Herre, hur blir det med honom?" (v.21)
Jesus var inte sen med repliken, han svarade honom; ”Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Följ du mig!” (v.22)
Det var en fullständigt klar upplysning till Simon Petrus att kallelsen gällde honom personligt – ingen annan. Oberoende av någon annan människa eller den människas åsikt eller egna ställningstagande.
Jesus ville ha ett beslut av Simon Petrus själv, ungefär som Jesus skulle ha sagt; ”Om han följer mig eller inte – vad för det dig. Vad har du med det att göra? Kallelsen gäller dig, Simon Petrus”
Det var en kallelse som är helt och hållet personlig – och krävde ett lika helt personligt svar.
 
Och det är så det är. Kallelsen av Jesus Kristus om att följa honom är personlig för oss var och en – inte som kollektiv.
Den dagen var det Simon Petrus och Andreas utmaning. Idag är det du och jag som ar ställd mot väggen. Ställd inför samma kallelse och samma utmaning om att leva i efterföljelse i Jesu spår. Vi står också vid ett vägskäl.
Då ar det också du och jag som själva måste ta ställning till det! Efterföljelsens kallelse gör anspråk på ett personligt engagemang. Liknande som i ett schackspel måste man göra sitt drag. Det är vårt drag.
Den dagen var det Simon Petrus och Andreas drag. Ett drag som gällde deras liv, deras framtid och deras eviga destination. Och svaret var avgörande för vem eller vad som skulle få utforma deras liv; köttet eller anden,
 
Din framtid står på spel. Draget är ditt - det ligger nämligen i din hand!
Man berättar om en mycket vis man som bodde i en bergstrakt någonstans i världen. Ingen hade lyckats överlista hans visdom. På varje fråga hade han alltid ett svar. Hans vishet överträffade alla andra människors vishet.
Detta blev i sig en utmaning för några tonårspojkar. De skulle minsann lista ut en fråga som mannen inte på något villkorsvis skulle kunna svara på – och det var också vad de gjorde, trodde de.
En dag tog grabbarna med sig en levande liten fågel för att gå till mannens hem. Frågan som de skulle ställa till den vise mannen var om fågeln som den ene av dem höll i sin hand var död eller levande. ”En idiotsäker fråga” - omöjlig att besvara, trodde de.
För om mannen skulle svara att fågeln var levande, då skulle pojken som höll fågeln med ett stadigt grepp krama ihjäl den – och så kunde de visa att mannen svarade fel – och att fågeln faktiskt var död.
Skulle mannen däremot svara att fågeln var död, så skulle den pojke som höll fågeln i sin hand, bara öppna upp sin hand och släppa fågeln levande att flyga i väg ut i friheten.
Så – vilket svar den vise mannen än gav, skulle han ändå svara fel!
När tonårspojkarna så småningom fram till mannens stuga, mötte de den gamle, ärrade och mycket visa mannan. De ställde så den omöjliga frågan till honom.
Det blev alldeles tyst för en kort stund. Den vise mannen funderade ett tag innan han gav sitt oöverträffade visa svar.
Den vise mannen svarade: ”Fågeln ligger i din hand unge man. Det ligger alltså i din hand att göra med fågeln vad du finner för gott! Du kan låta den leva, eller du kan låta den dö - men det är du själv som avgör svaret!”
 
Detsamma gäller dig inför den andliga vägen. Allt ligger framför dina fötter - det ligger i din hand. Avgörandet och beslutet är ditt!
Det ligger i din hand – och du gör vad du vill med det!
Men, kom ihåg, du har egentligen allt att vinna - ingenting att förlora!
Det är Ditt drag!
 

_____________________________________________________________________

 
Kapitel 4 Sann omvändelse
En kristen – en människa vars liv utformas av Guds Ande - den helige Ande. Ingen annan ska leda och styra hennes liv än Herrens Ande. Paulus konstaterar detta i Romarbrevet då han skriver;
”Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner” (Rom 8:15 SFB)
Alla som drivs av Guds Ande, eller som det också kan översättas; ”Alla som leds av Guds Ande är Guds barn” Alla som leds och formas av den Helige Ande. Det är detta som är Guds tanke med ett kristet liv – ett gudomligt barnaskap.
Guds ord ger oss fullständigt besked om det. Den kristna människan är alltså tänkt att förvandlas - från att ha vandrat sina egna vägar, efter sitt kött, till att vandra helt och fullt efter Guds Ande. ”Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden” (Gal 5:25 SFB).
Av den köttsliga människan har Gud tänkt göra en andlig människa.
Vilken revolution - och vilken oerhörd utmaning!
 
Det handlar om en total omvärdering av vad som är och har varit av värde för människan och hennes utveckling. En förändring som resulterar i att hon går åt ett helt motsatt håll än hon tidigare gjort.
Här är det viktigt att tillägga – man kommer inte dit ”hux flux” – och inte heller hur som helst. Vi talar om det förhållandet då vårt liv börjar att utformas av den helige Ande och vi vandrar i Ande, ledd av Anden.
Vill vi komma dit krävs vissa grundförutsättningar. På samma sätt som det också fanns vissa krav för de blivande lärjungarna, Simon och Andreas, där de stod och brottades med kallelsen på stranden.
Och så är det för varje människa - ingen undantaget.
 
Men - det fanns ju inga andra krav än att följa, replikerar du.
Nej, just det!
Kallelsen gäller att följa Jesus Kristus. Det handlar om en överlåtelse till Jesus Kristus med hela sitt liv.
Men för Simon och Andreas fanns det vissa saker som man var tvingad att uppfylla om de skulle kunna följa Jesus.
För att kunna följa - måste de lämna!
Simon och Andreas var tvungen att besluta sig för att lämna vad de hade för händer – överge det gamla livet och gå med Jesus. Det är den första grundförutsättningen för ett liv som utformas och leds av Guds Ande. Det handlar om detta; ”Sann omvändelse”
 
Sann omvändelse? Varför ordet ”sann”?
På grund av att vi ibland gjort omvändelsen till något annat än vad den är – och emellanåt glömt dess rätta innebörd!
Då Simon, som senare kom att heta Petrus, predikade på den första pingstdagen efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd, blev folket berörda av Guds Ande. Det högg till i hjärtat på dem – och de kom fram till ett viljebeslut.
Israeliterna som var samlade frågade Petrus och de andra apostlarna; ”Bröder, vad ska vi göra?” (Apg. 2:38 SFB).
 
Petrus replikerar omedelbart i nästkommande vers;
"Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar." (Apg. 2:38 SFB).
Omvänd er.
Svaret var ingenting annat än ”Sann omvändelse'' – den första grundförutsättningen. Om man ska kunna gå åt motsatt håll måste det till att vända om.
Man måste vända näsan 180° om - ett halvt varv runt. Det är logiskt och ett absolut krav - annars fortsätter man ju att gå åt samma håll som tidigare.
”Sann omvändelse'', handlar om 180° .
 
Omvändelse är ordet - men vad är det egentligen?
Många gånger har det beskrivits som att göra sig lite bättre än vad man ditintills varit. Ett försök att bli en ''hygglig'' människa. Snäll och trevlig. Vi har hellre använt orden ”gör bättring'' och tro på Jesus som Guds Son, helt enkelt. Och det är inget fel i den beskrivningen. Visst - det handlar om att göra bättring och tro på Jesus Kristus.
Men - ändå är själva omvändelsen inte att börja tro på Jesus. Omvändelsen följs nämligen av att man har börjat tro på Herren. Så var det för Israeliterna på pingstdagen.
De blev både intellektuellt och känslomässigt övertygade om att Jesus verkligen var Guds Son, Messias. Tron började spira inom dem. Och på grund av det, som ett resultat av det, funderade Israeliterna på vad man skulle ta sig till. I det ögonblicket deklarerar Petrus att de skulle vända om – en omvändelsen var nödvändig.
 
Med andra ord kan man säga att en människa vänder om därför att man börjat tro och blivit övertygad om Jesu existens. Man har upptäckt hans betydelse för sitt liv och framtid – övertygad om sitt behov av syndernas förlåtelse.
”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda – ska du bli frälst!” (Rom 10:9 SFB). Tron och bekännelse – att Jesus är Herre!
Men, det är kanske ändå inte tillräckligt svar på vad själva omvändelsen innebär! Vi går till gamla testamentet för att få svar.
Ordet ''omvändelse” uppkom inte i och genom nya testamentet eller Jesu kommande till vår värld. Det finns faktiskt fler ord om omvändelse i gamla testamentet än i nya testamentet! Kanske gör det oss förvånade – men så är det.
Profeterna fick gång på gång genom historien uppmana Judarna till omvändelse. Den siste av profeterna, Johannes döparen, som också beskrivs som den ”störste av kvinna född”, predikade omvändelse. ”Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och förkunnade i Judéens öken och sade: Omvänd er! Himmelriket är nära!” (Matt 3:1–2 SFB)
 
Judarna är ett folk som Gud själv på ett speciellt sätt har och hade utvalt. De var och är Guds egendomsfolk. Gud slöt ett förbund med dem, det ser vi i 2 Moseboken; ”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du ska tala till Israels barn” (2 Mos. 19:5–6 SFB)
De skulle vara ett heligt folk, Herrens egendomsfolk.
 
Trots att de var Guds folk behövde de ändå gamla förbundets omvändelse.
Varför?
Helt enkelt därför att de ofta valde fel väg - att gå sin egen väg. De lyssnade inte alltid på Herren. De höll inte förbundet. De vek i stället med jämna mellanrum av från Guds väg och gick in på en egen väg. De lyssnade till sina egna tankar framför Guds tankar.
Deras val blev ofta att gå sin egen väg. På grund av denna ständigt återkommande vandring på felaktiga vägar och i fel spår, föranledde det Herren att många gånger genom profeterna ropa: ”Omvänd er!”.
 
Och exakt samma sak finner vi inträffa i den berättelse som kanske är mer känd än många andra av Jesu liknelser i Bibeln. Liknelsen om den förlorade sonen i Lukas evangeliet 15: kapitlet.
Vad var misstaget som han gjorde?
Han tog ut arvet och gick. Sin egen väg, naturligtvis.
Han var helt uppfylld av sina egna tankar. Sådana tankar som till varje pris skulle förverkligas och följas. Han styrde själv sina egna steg och trampade sin egen stig. Att gå i spåren av sina egna tankar och sina egna begär.
 
I ett tidigare kapitel definierade vi vad synd var. Synd är att ”missa målet”. Och målet missar man när man riktar sig åt fel håll – och går fel.
Jesaja 53:6 klargör det väldigt tydligt;
”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom, Jesus Kristus” (SFB).
Synd är att gå sin egen väg, trampa upp sin egen stig och följa sina egna begär och tankar. Detta resulterar i sig att man också går vilse. Det är den skulden, synden och missgärningen som drabbade Jesus Kristus, enligt profeten Jesaja.
Det var också det som var synden i den förlorade sonens situation. Synden i sig var inte framför allt att han slog runt i staden, drack upp sitt arv, låg med horor och slutligen hamnade i en svinstia – även om vi också kallar det för synd. Det blev ju ett resultat av synden i hans liv - att han valde att gå sin egen väg.
I Bibeln kallas det också för ”köttets gärningar” i Bibeln: ”Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittring, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Gal. 5:19-21 SFB)
 
De som lever så ”har gått vilse”. De har valt sin egen väg, precis som den förlorade sonen – och det resulterade i bland annat det som Paulus nämnde.
Hade den förlorade sonen däremot aldrig valt sin egen väg, så skulle inte heller dessa följder ha blivit en verklighet i hans liv.
Ibland har vi katalogiserat synder. Systematiskt har vi placerat in olika beteenden och handlingar under ordet synd och graderat dessa. Genom ett sådant arbete fick vi fram vad man ofta förr kallade för ”syndakatalog”.                  
Människor har sedan slagit i den för att få klart för sig - vad man kan/får göra, respektive vad man inte kan/får göra. Var går gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna? Och en del vill gärna se hur nära gränsen för det  ”otillåtna” man kan gå.
 
Många gånger handlar det om ytliga företeelser. Det som är tydligt. Det som syns, märks och hörs. Köttets gärningar är ju i sig rätt uppenbara, eller hur.
Ändå har vi ibland fördömt människor för olika beteenden eller synder, men själva gjort samma sak. Sanningen är den, att då har vi missat vad synd i egentlig mening är.
Dessa företeelser och beteenden är en följd av den verkliga synden. De är symtom på att något är fel. Ogräset är inte orsaken - ogräset är inte heller roten. Däremot är ogräset (köttets gärningar) beviset för att det finns ett rotsystem bakom det!
Hur ofta har vi inte försökt ta bort ogräs som växer i rabatter där det inte ska växa – men ändå kommer det tillbaka.
Varför?
Vi har missat att ta bort roten. Ogräset måste bort. Men - ta bort rötterna till ogräset så försvinner också ogräset.
 
Synd är verkligen att gå sin egen väg – att följa sina bedrägliga begärelsers lockelser – och gå dit vårt kötts tankar vill.
”Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon. Var och en som frestas dras och lockas av sitt eget begär” (Jakob 1:13b-14 SFB).
”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn. Bland dem var vi alla en gång, är vi följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville” (Ef. 2:1–3 SFB).
 
Det var också det som Eva och Adam gjorde. Gud hade visat dem allt vackert i lustgården. Alla möjligheter att utnyttja. Alla vägar som de fick gå. Han visade dem också träden som de fick äta av. De fick smaka av alla utom ett; vishetens och kunskapens träd. Ett träd på gott och ont.
Gud sa till dem: ''Ni får äta av alla träd men inte av det där trädet”. Alla vägar inom lustgården är öppen för er men den här vägen ska ni inte gå!
Vad hände?
Naturligtvis var det just den vägen de valde att gå. De syndade, genom att de gick sin egen väg. De gick den väg deras begär lockade dem att gå.
”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom 3:23 SFB). ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud” (Bibel 2000)
Varför?
Därför att alla har gått vilse, som Jesaja proklamerade; ”Vi gick alla vilse som får. Var och en av oss ville vandra sin egen väg” (Jes. 53:6)
 
Att förstå begreppet av ordet ''synd” är grundläggande. Eller ”synden” med bestämd artikel. Det är att vandra efter köttet och gå sin egen väg – vilket resulterar i köttets gärningar, dessa ytliga handlingar och beteenden, som exempelvis sexuell omoral, orenhet, såväl som själviskhet, splittring och illvilja.
När väl synden har fått människan i ett grepp, så lockar den inte bara henne att gå – det blir en tvingande makt som tvingar människan på fel väg.
Bibeln uttrycker det som att människan blir slav under synden, under den andemakt som är verksam i olydnadens människor; ”Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor” (EF. 2:1–2 SFB)
 
Vi har alla gått vilse som får. Vi har alla gått vår egen väg. Vi väljer att låta oss ledas, styras och slutligen tvingas att gå mot en felaktig destination.
Då blir människan en slav under synden. En slav under den andemakt som Paulus nämner här i Efesierbrevets andra kapitel. En tvingande makt som gör henne slutligen till slav.
Jesus konstaterar i samtalet med judarna; ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden” (Joh. 8:34).
Och Paulus kom fram till samma slutsats i Romarbrevet; ”Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden” (Rom 7:14),
 
Detta är syndens makt, den andemakt som får fäste i alla ”olydiga” människor. Det är en oerhört destruktiv och tvingande makt som har förstört många människors liv. Att gå sin egen väg och följa sina egna tankar blir till slut ödesdigert för ens liv, precis som den förlorade sonen i Lukas 15.
 
Det vi ofta kallar för synd, vilket det också är, handlingar som ibland är synliga och ibland osynliga, felaktiga tankar, ord och gärningar – blir alltså en följd av själva synden.
Som det stod i Paulus brev till Galaterna; ”köttets gärningar”. Vi påminner oss igen om dessa: ”Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittring, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Gal. 5:19-21 SFB)
Slår du upp Bibel 2000 så står det i den översättningen; ”Vad köttet ger är lätt att se….” (v.19)
Vad köttet ger. Eller vad köttet producerar. En rätt bra förklaring. Att välja sin egen väg, köttets väg, blir uppenbart – och lätt att se som Bibel 2000 översätter det med. Det handlar då om en följd av synden som tagit över i människan.
 
Men - vad ger då köttet?
Vad är följden av köttets dominans i mitt liv? Vad blir syndens verkningar egentligen i våra liv? Det blir en följd av syndens verksamhet i en människa - resultatet av att gå sin egen väg.
”Ett gott träd bär god frukt, medan ett ont träd bär dålig frukt”, sa Jesus (Matt 7:18). Här finner vi svaret på synderna som vi kallar synder - de är en följd, en frukt och en konsekvens av synden att vandra sin egen väg – bort från Gud och Hans väg. Vidare sa Jesus:
”Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet.” (Matt 12:33 B2000)
 
Tala om konsekvenser!
Då börjar vi ana något av omvändelsens rätta innebörd, det vill säga ”sann omvändelse”. Det handlar om att komma till tro på Jesus och ta emot Jesus i sitt liv, bli född på nytt. Men, det innebär inte endast det, eller att bli en bättre människa - det handlar om att vända om. Att lämna sin egen väg och börja en vandring i Jesu fotspår – att vandra tillsammans med den Helige Ande. Tillsammans med Herren.
Som det står om Henok i Gamla testamentet; ”Och sedan Henok hade fått Metushela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. Henoks hela ålder blev alltså 365 år. Sedan Henok så hade vandrat med Gud fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom” (1Mos:522-24 SFB)
Ordets betydelse ”Omvändelse” blir ännu tydligare om man delar på det och placerar den senare satsen före den andra – då blir resultatet; ”Vända om”.
 
Vända om ifrån sin egen väg. Sluta upp med att själv utforma sin väg och sitt liv efter sina egna tankar, och i stället låta någon annans spår vara vägledande för sina fotspår.
”Följ mig!”, sa Jesus. Underförstått – följ mig i mina fotspår. Följ mig dit jag går – och där jag går. Som Jesus sa till lärjungarna;
"Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh. 14:6 SFB15)
 
Men, grundförutsättningen för att kunna följa är och kommer alltid att vara att man måste vända om från sin egen väg. Det är ett val att göra – och det var det också för lärjungarna.
Men, samma sak gäller för varje människa som konfronteras med efterföljelsens kallelse. ”Sann omvändelse” är att överge sin egen väg, skrota sina egna tankar och välja en annan väg för sitt liv!
Detta profeterade Jesaja många hundra år före Jesus vandrade på jorden;
”Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära.
Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse” (Jes. 55:7).
 
Det handlar om samma omvändelse och att överge sin egen väg.
Och kontentan av efterföljelsens kallelse är att man inte kan vandra i anden och köttet samtidigt.
Lika lite kan man följa sina egna bedrägliga begär och tankar - och på samma gång följa i Jesu fotspår. Sann omvändelse - är en absolut förutsättning för efterföljelse.
 
Hur gick det, förresten, för vår vän som kallades för ''den förlorade sonen”? Jo, han kom nämligen fram till en punkt, då han upptäckte att hans egen väg succesivt bröt ner hans liv. Att han genom den väg som han hade valt, så småningom skulle sluta som ett fullständigt vrak - fjärran ifrån det barnaskap han en gång ägde hemma hos sin far.
Hur kunde han förstå det?
Det var syndens följder och konsekvenser i det liv han hade valt – och ett uppvaknande över den bisarra tillvaro som han hamnat i. Han såg sanningen i vitögat - han var slav under synden.
Genom det uppvaknandet insåg han att det inte fanns någon utväg ur detta slaveri om han inte vände om. ”Då kom han till besinning”, beskriver Lukas ögonblicket. I Kärnbibeln står det; ”Men när han hade tagit sitt förnuft till fånga (kommit till slutet av sig själv).
Han upptäckte möjligheten i det som syntes omöjligt.
 
Samma ord kan med fördel användas om de Judar som hörde Petrus predikan på pingstdagen. De fick ett stygn i hjärtat - det tog tag i dem ordentligt. I den stunden kom de till besinning och frågade; ”Vad ska vi göra? Hur ska vi ta oss ur detta?”
Svaret, för både Israeliterna och den förlorade sonen var ”Sann omvändelse”. Att komma till besinning. Att ta sitt förnuft till fånga. Att vända om och överge sin väg och sina tankar.
 
Om den förlorade sonen kan vi läsa vad det resulterade i;
”Jag vill stå upp och gå hem till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare. Och han stod upp och gick till sin far” (Luk. 15:18-20 SFB)
Han stod upp och gick till sin far. Han gjorde en 180 gradig omsvängning – en omvändelse. Han lämnade sin egen väg och började gå i riktning mot sin far och hemmet. Kan man kalla hans ställningstagande för ett bättre ord än: ”sann omvändelse”?!
Och där på vägen hem mötte han sin fars stora och förlåtande famn, som upprättade honom igen – och han blev insatt som son igen.
Lägg bort dina egna hopsnickrade idéer, dina traditionella tankar om vad omvändelse innebär. Se vad Guds ord menar då Gud talar om omvändelse. Det innebär nämligen något djupare och mer än att komma till tro. Sann omvändelse är att överge sin egen väg, att lämna sina begärs tankar som tidigare styrt hela ens tillvaro.
 
Efterföljelsen börjar där din väg slutar. Där du väljer att vända din egen väg ryggen och gå med Jesus.
Början av allt är att överge för att kunna följa!
Så - har din egen väg slutat? Har din efterföljelse börjat?  
”Då kom han till besinning – och han begav sig av hem”

 _____________________________________________________________________


Kapitel 5 Kluvenheten
Om vi vänder ut och in på begreppen uppstår ofta en kluvenhet.
Naturligtvis är kluvenheten också en del av den konflikt som vi tidigare talat om – och som ofta möter varje kristen. Bäst beskrivet, så upplevs det som tidernas örfil att upptäcka denna strid i sitt inre.
Men, å andra sidan, sa Jesus, att hans kommande inte i alla sammanhang skulle skapa fred, utan snarare motsatsen - det vill säga strid. Därefter visar han med exempel på hur en familj kan få känna av konflikten.
Den ena familjemedlemmen ställs mot den andra. Nog kan man tala om strid i Andlig bemärkelse! Hur många hem som på ett sådant sätt ligger i strid med sig själv, vet väl ingen. Åtskilliga hem upplever emellanåt konfrontationen i ett sådant andligt ”inbördeskrig”.
 
Nu var det inte enbart den striden som åstadkoms när Jesus kom till jorden, utan också den konflikt som är mellan anden och köttet.
Egentligen är det nog så att vi vänt ut och in på själva omvändelsens begrepp. Vi har skapat en annan betydelse av det än vad det ursprungligen stod för.
Inte av ont uppsåt - snarare av gott. I ett försök att förklara ordet ”omvändelse”, har vi genom tradition uppfattat det på ett visst sätt.
 
Men, omvändelse är att vända om - varken mer eller mindre. Det är att överge sin egen väg och tankar. Att ta itu med roten till ogräset. Just därför att om vi bara bort ogräset finns roten kvar - och då kommer den att även i fortsättningen producera dessa uppenbara syndiga gärningar.
Om vi däremot tar bort roten - upphör att gå vår egen väg, då försvinner successivt också ogräset i vårt liv. Ibland kan det ta tid för oss – men sammantaget är det ändå så att ordet omvändelse ger i sig självt ett klart uttryck vad det egentligen innebär.
Ändå finns det en risk att vi som kristna kommer till tro och upplevt frälsning - men det utan omvändelse. Hur är det möjligt – och vad åsyftas i så fall?
Jo, det är verkligen så att många av oss som tagit emot Jesus som sin personlige frälsare i egentlig mening inte har övergett sin egen väg - ännu mindre sina tankar. Därav uppstår kluvenheten – och det är på grund av detta som många människor upplever en kluvenhet.
 
Då blir livet som kristen till viss del jobbig och pressande - man lever ett slags dubbelliv. Det kristna livet upplevs som en kluven tillvaro – och i den belägenheten, kan man inte annat än hålla med Paulus då han nästan resignerat utropar i Romarbrevet: ”Jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”.             
Upplevelsen är signifikativ för alla.
Kluvenheten kan slita en i bitar.
Trots att man vill följa Anden, vara ledd av Anden, ja, vandra i Ande - är det svårt och det blir stagnation i ens kristna liv. Minimal utveckling i ens andliga liv och minimal formning av det kristna livet genom den helige Ande.
I stället är det så, att hur gärna vi än vill göra det goda - så gör man ändå emellanåt automatiskt det onda. Att tänka den där tanken. Att säga de där orden. Att göra den där handlingen.
Precis som om det var något som tvingar oss.
Varför handlar man på det viset?
 
Svaret är generande enkelt och lika svårt för många av oss att acceptera. Vi går vår egen väg! Vi bär våra egna tankar, följer våra egna begär - för att behaga oss själva.
Omvändelsen har inte blivit en omvändelse!
Varför inte?
Om man aldrig vänt om – och på så sätt övergett den köttsliga vägen. Effekten av detta blir då lätt denna negativa kluvenhet. En kluvenhet som kan få somliga att duka under och överge sin kristna tro och övertygelse. Och så väljer man fel väg – sin egen väg. Den andra effekten blir vad Paulus i Romarbrevet: ”De som lever efter köttet tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden” (Rom 8:5 SFB). Eller som det står i 1917 års översättning; ”De som lever efter köttet har dess sinnelag, men de som lever efter Anden är andligt sinnade” (Rom 8:5 1917)
 
Att bära ett köttsligt sinnelag eller att bära ett andligt sinnelag handlar om att tänka på det som köttet tillhör och leva efter det – eller att tänka på det som hör Anden till och leva utefter det.
När en människa bär på köttsliga tankar och begär, uppfyller det hennes sinnevärld, samtidigt som man därefter förverkligar dem i handlingar.
Någon sa; En tanke som man ofta tänker blir till ord. Ord som man säger ofta blir till handlingar. Handlingar som man ofta gör blir en vana (eller ovana).
Det handlar om att överge synden – att gå sin egen väg – annars kommer synden att fortsätta ha konsekvenser i livet. Synden producerar handlingar. Den producerar frukt. Som Paulus sa; ”Vad köttet ger är synnerligen lätt att se – och det syns i dessa gärningar”.
Vilket i sig gör att man som människa ständigt får känna av följderna av syndens makt i sitt liv.
 
Så länge man inte ”vänt om” – så länge man inte överger sin väg och sina tankar – är risken överhängande att man automatiskt lever under ett tvång. Syndens tvång.
Man fortsätter att leva under en tvingande makt som finns i ens liv, trots att Jesus har kommit för att befria oss från slaveriet. För Jesus lovade; ”Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria” (Joh. 8:36). Det finns en väg ut ur kluvenheten!
 
Hittar man inte den vägen så kommer kluvenheten mer eller mindre att finnas där och tillvaron kan upplevas kluven och depressiv. Ändå är det ofta just där vi befinner oss.
Hur kan det komma sig?
Ofta handlar det då om att vi inte vill överge vår egen väg. Många vill väldigt gärna bära sina egna tankar, styra sina egna steg – göra det som ”känns rätt”.
Men, säger du, det är väl ändå min fulla rätt att själv utforma mitt liv och utstaka mina egna steg!
Naturligtvis!
Visst är det så – valet är fritt! Om du vill fortsätta i de spåren. Gå på bara.
 
Israels folk fick ju uppleva en av historiens största Gudsingripanden. Ett mirakulöst under som berörde varenda Israelit som hade fastnat i Egypten som slavar under mer än 400 år.
Då vet du vad jag åsyftar; Israels barns uttåg ur Egypten.
Denna historiska berättelse är helt unik och en viktig del i Judarnas historia. Herren förde mellan 2-3 miljoner Israeliter på ett övernaturligt ut ur slaveriet - ut ur ett träldomsland. Ut ur Egypten.
Det var alltså inte heller vilket land som helst. Egypten betraktades vid den tiden som en riktig stormakt, vilket man också kan förstå då de kunde hålla så många miljoner judar som trälar och slavar.
Det sägs att de ägde världens dåtida starkaste och mäktigaste arme. För att skaka ett sådan land och frigöra Israels folk behövdes ett större ingripande än mänsklig kraft. Vi kan förstå vad Sakarja menar när han profeterar Herrens ord: ”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren” (Sak. 4:6 1917).
Och visst, samma profetiskt ord gällde för Israels barn när de ropat till Herren om förbarmande och frihet. Den gången var det inte heller mänskliga resurser - det var himlen som utförde något för jorden. Många har ansett att det som inträffade när Israels barn uttågade ur Egypten var det största under som ditintills hade hänt på jorden, Lyssna;
”Fråga tider som varit, tider som varit före dig, från den dag då Gud skapade människor på jorden, fråga från himlens ena ände till den andra: Har någonsin något så stort som detta skett eller har man hört talas om något som är detta likt? Har något folk hört Guds röst tala ur elden, så som du har hört, och överlevt? Eller har någon gud försökt att gå och ta ett folk åt sig ur ett annat folk, genom prövningar, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm och genom stora och fruktansvärda gärningar, allt detta som Herren, er Gud, har gjort med er i Egypten inför dina ögon. Du har själv fått se det, för att du skulle veta att Herren är Gud: Det finns ingen annan än han”. (5 Mos. 4:32-35 SFB)
 
Dessa människor som fick vara med och uppleva denna befrielse, fick

Att vara en församling med ett stort hjärta

Vi vill vara en församling med ett stort hjärta. En församling som är varm, kärleksfull, 
barmhärtig och generös. Som öppnar sitt hjärta och sin famn för människor med behov, 
andligt, själsligt och fysiskt. Som finns där för människor som har ett behov, oavsett vad 
det är. Som gråter med de sörjande, gläder sig med de som är glada - och som lyssnar 
till den som behöver bli hörd och som ber med den som längtar efter förbön. 
     Ja, det finns så många områden där vi som enskilda och tillsammans som församling 
vill kan utgöra förändring för människor i vår närhet. Det är en välsignelse och en utmaning 
att tänka utanför ”den egna boxen”, sina egna behov och vara den välsignelse som en 
annan människa behöver. 
  
Paulus uppmanade sina vänner i Filippi med följande ord; ”Om ni nu har tröst hos Kristus, 
uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet 
betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma 
kärlek och genom att vara ett i själ och sinne. Var inte självupptagna och stolta. Var istället 
ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa, utan tänkt på andras. 
Var så till sinnes som Kristus Jesus var” (Fil 2:1-5). 
     Vi vill vara en sådan församling. Enskilt där vi står i vardagen - och tillsammans i vår
gemenskap som enad församling. Att vara så till sinnes som Kristus Jesus var.  
     Vilken utmaning! 
  
Under år som gått har Pingstförsamlingen i Bjurholm-Örträsk varit en församling som 
burit ett stort hjärta, för församlingens alla åtagande, för barnen och ungdomarna, för 
människor i nöd - för missionen i andra länder.  
     Genom att vara som Jesus, leva som Jesus, fylld av hans kärlek och barmhärtighet 
kan Guds Ande genom oss beröra människor. 
     Att vara barmhärtig är att bära samma DNA som Fadern, som Jesus äger i Lukas 6:36; 
”Var barmhärtiga såsom er Fader är barmhärtig”. 
     Det är något som borde prägla hela vårt liv, vår generositet och vår livsstil. Inte minst 
för att Bibeln säger att den som är barmhärtig ska få barmhärtighet - och den som förlåter 
ska bli förlåten. 

Allt med det motto som Jesus lärde sina lärjungar; ”Allt vad ni vill att människor ska göra 
er, det skall ni göra dem”. 
     Det är dags att vidga hjärta än mer. Vi har som Guds folk en utmaning att ta oss an - med 
öppnade hjärtan. Var som Jesus - lev generöst!  
     Se din nästa. Sträck ut din hand. Erbjud ett samtal.  
Ge en uppmuntran. Ge en gåva. Ge förlåtelse. 
  

Vårt uppdrag - lokalt och globalt!

Nyss hemkommen från årets Lapplandsvecka - kan vi bara konstatera; Det finns hopp för
en ny generation. Aldrig förr har det varit så många barn och ungdomar på "Lappis", så
många barnfamiljer som sökt sig till norra Sveriges största sommarkonferens.
     Med en medveten satsning för nästa generation har det skapats en längtan efter att få
Komma tillsammans, stödja varandra, uppleva att vi är många barn och ungdomar i våra
församlingar Norrland - men också en längtan efter förändring, förvandling, frälsning och
ett genuint Gudsupplevelse. 
      Det har varit kö till förbönen, många har berörda, helade, upprättade och varje kväll har
människor blivit frälsta. Och dessutom har det kommit vittnesbörd om vad Herren håller
på att göra på många platser, även de små och obetydliga platserna med återkommande
dopförrättningar. Pingstkyrkan i Bjurholm är en del i en stor gemenskap, där vi också delar
varandras glädjeämnen såväl som böneämnen. En fantastisk vecka på många sätt.
     Hoppas Du hade möjlighet att vara med och ta del av detta.

Vår församling i Bjurholm är en del Pingst i Sverige,  med ett definierat ansvarsområde - vår
Bygd, våra grannar, våra arbetskamrater, vänner och "ovänner". Vi är en del av Guds rike i 
den här världen, där vi har ett ansvar att, som Jesus sa; "Predika evangelium för hela skapelsen".
Så många behöver idag höra ett evangelium - ett glädjens budskap som lyfter dem upp ur en
kaotisk livssituation, förändrar mörker till ljus och ångest till tro och trygghet i Jesus Kristus. 
När evangeliet med förlåtelsens och upprättelsens kraft drabbar en människa sker det något
övernaturligt - ett under utöver alla under vi kan räkna upp 
     När Jesus kom till Nasaret och fick bokrullen i sin hand, så läste han; "Herrens ande är över 
mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att 
förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna 
ett nådens år från Herren". (Luk 4:18).

Det var Jesu uppdrag - det är vårt uppdrag!
     Jesus vandrade omkring i alla städerna och byarna, och han undervisade i synagogorna, 
förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. När han såg 
människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, 
som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: »Skörden är stor men arbetarna få. 
Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.« (Matt 9:35-38)

Tillsammans med Guds folk över vårt land vill vi bära samma vision som Jesus och få vara med
om att en ny våg av väckelse drar fram över Norrland - för människor i nöd - som behöver 
frälsning, helande, upprättelse och förlåtelse! Vi satsar både lokalt och globalt - i vårt närområde
såväl som i vår värld, där vi framför allt bygger Guds rike tillsammans i Indien och Nepal. Läs gärna information om det på vår hemsida.

Du är välkommen att ge en gåva till vårt arbete i Bjurholmsbygden - eller vårt internationella arbete i Indien och Nepal via bankgiro eller svischa en gåva! God bless you!
          Swishnummer, PK, Bjurholm                123 351 62 91
          Bankgironummer, PK, Bjurholm            5600–2777


 

"Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren, Jesus Kristus" 
Så börjar Paulus sin hälsning till de troende i Efesus - men nästan identiska hälsningar gör han i många av sina brev till församlingarna som han skriver till. En hälsning om nåd. En hälsning om frid. Nåd och frid som kommer från vår Fader i himlen och Herren, Jesus Kristus.
     Vilken fantastisk början på en hälsning, eller hur?

"Strejken avblåst!". Så började en annan hälsning - ett mail -  som jag fick på fredagseftermid-dagen från vår regionledning i Västerbotten.  Sedan drygt 2 månader tillbaka har vi haft en vårdkonflikt med strejk av vårdförbundet, där många medarbetare inom vårdsverige saknats på sina arbetsplatser. Åtskilliga patienter har inte fått den vård som de skulle ha haft. 3-400 operationer har ställts in bara i Västerbotten.
     Men nu är det över - "strejken avblåst" - även om vi nu är mitt i sommaren med kraftigt reducerade resurser så kan vi ta hand om de akuta patienter som behöver vår hjälp och vård.

Församlingen brukar ibland liknas vid en räddningsark, där vi finns här i vår värld för att likt Noa hjälpa och rädda människor, i hans fall var det att rädda djurarterna som Herren gav honom direktiv om. Men vi för att rädda människor. Och visst - det är en talande bild, även om den naturligtvis haltar.
     Det kanske är närmare att likna församlingen vid ett sjukhus, som finns till för de skadade, de sargade, de sårade, de förlorade - som behöver både hjälp och hopp, såväl som vård och omvårdnad. 

Församlingen är mer att likna som ett sjukhus än en galleria, eller ännu mer som ett sjukhus än ett museum. Jesus var väldigt tydlig med det i sin gärning på jorden, när han gav uppmärksamhet och tid till syndarna och publikanerna i Matteus 9. Han svarade dem som klagade på det med orden; "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad detta ord betyder; Jag vill se barmhärtighet, inte offer. Ty ag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare".
     Och i slutet av samma kapitel står det att; "Jesus gick omkring och predikade evangeliet om Riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna som får utan herde. Och han sa till sina lärjungar;
Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd".

Skörden är stor - men arbetarna för få. Vi är kallade att både be om arbetare och själva gå ut för att, som Jesus uppmanar oss i slutet av sin tid på jorden; "Gå ut och predika evangelium för allt skapat" i Markus evangeliet och "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" i Matteus evangeliet.
     Man skulle också kunna formulera det så här;
 

Thank God for Sunday morning!
"Thank God for Sunday morning Thank God for 3:16 And the words in red that say You bled And gave Your life for me Thank God for a choir singing And a voice saying, "Come back home"  Saturday night looked like the end of the story But thank God for Sunday morning!"

När Michael Cochren och hans vänner skrev sången; "Thank God for Sunday morning...!", var det både en upplevd erfarenhet och en tacksamhet och proklamation om vad Herren Jesus kan och vill göra i människors liv. Hela sångtexten förklarar hur sökandet efter mening med livet får människor att söka i droger eller för den delen, materialism, för att fylla upp den tomhet och smärta som man bär inom sig - och i tron att alla hans misslyckanden och felsatsade lördagsnätter aldrig skulle bli förlåtna.
     Kören i översättning säger;

"Tack Gud för söndag morgon 
Tack Gud för 3:16  (Johannes evangelium 3:16)
Och orden i rött som säger att Du blödde 
Och gav Ditt liv för mig 
Tack gode Gud för en kör som sjöng Och en röst som säger: "Kom tillbaka hem"  
Lördagskvällen såg ut som slutet på historien 
Men tack gode Gud för söndag morgon!" 

Filmen Jesus Revolution handlade i stort om samma sak - hur Herren drabbar en "förlorad" hippiegeneration med sin kärlek genom Jesus Kristus, där tusentals unga människor bytte sitt gamla liv mot ett helt nytt liv i Jesus. En av de största väckselsefenomenen i modern tid som berörde stora delar av USA och senare även Sverige och många andra länder. Det bildades mer än 1000 Chapel församlingar i kölvattnet av väckelsen, eftersom många etablerade och traditionella församlingar inte var öppna för den helige Andes verk i detta
skeende. I Sverige var det däremot Pingströrelsens Lewi Pethrus som välkomnade "Jesusfolket", som man sa på den tiden.

Så - Tack Gud för söndag morgon - tack Gud för verkligheten av Johannes evangelium 3:16 som handlar om att vår Gud älskade världen så mycket att han gav sin ende son - så att var och en som tror inte ska gå förlorad, utan ha evigt liv!
     Sången som Michael Cochren och hans vänner skrev finns på spotify och youtube - och många har gett sina vittnesbörd över den tacksamhet de känner över vad Gud har gjort i deras liv. Här är några: 

Otroligt mäktigt! Det är min historia. En hemsk lördagskväll - nästa morgon gick jag till kyrkan den 16 januari 2011, och Jesus bröt kedjor i mitt liv direkt. Mitt liv har aldrig varit och kommer aldrig att bli detsamma. Tack Gud för det faktum att Jesus fortfarande återlöser och
återställer trasiga och trassliga människor!                                                         Stephan Haldeman

Jag tackar Gud för söndag morgon!! I 43 år hade jag sprungit till barer och droger för att döva smärtan .. Men den söndagen befriade GUD mig från droger och alkohol och fick demonen som bodde i mig UT!! PRISA GUD HALLELUJA!! Nu återställer Gud mitt liv!!               Tera Lindsey

Jag har väntat på att detta ska komma ut! Fantastiskt vittnesbörd om Guds kärlek och trofasthet. Jag minns när min mamma kom till Kristus. Mina systrar och jag bad för henne i 3 år. Detta påminner mig om hennes historia.      
                                                                                                                                     Tiffaney Holm
Söndagsmorgonen symboliserar hoppet, ljuset och friheten, eftersom det var söndagen som Jesus stod upp från det döda som en proklamation om att ondskan var besegrad och mörkret har bytts i ljus.
Därför blev söndagen "Herrens dag" - och därför firar vi varje söndag en Gudstjänst till Herrens ära, då vi får samlas för gemenskap, tillbedjan och lovsång - och för att fortsätta proklamera Guds ord i en tid som denna.
   Sök upp en kyrka på söndagen - fira Herrens dag i glädje och lovsång!